Ett färgstarkt sexdagarsreportage i svart och vitt

Våren 1985 reste filmaren, konstnären och pedagogen Staffan Jofjell till Berlin, för att med sin kamera dokumentera första majfirandet på ömse sidor om den mur som alltjämt delade staden. Av en slump hamnade Staffan J under sitt besök på ett café vid Unter den Linden, ett café som vårdade minnet av den kände journalisten, kriminalreportern och politiske aktivisten Egon Erwin Kisch (1885–1948).

Bland de många porträtten och citaten av Egon Erwin K på caféet, fann Jofjell också ett autentiskt Kisch-reportage från 1925. Det innehöll en livfull skildring av ett klassiskt velodromlopp på cykel, Berlins 6-Tage-Rennen, som 1925 arrangerades för tionde gången (och som årligen körs än i dag). Reportaget gjorde stort intryck på Jofjell – så till den grad att han återvände till Berlin redan i oktober 1985, för att på nytt med sin kamera som arbetsverktyg, berätta om den 81:a upplagan av sexdagarsloppet. Tävlingen ägde rum i legendariska Deutschlandhalle – ”Temple of Dreams” – som uppfördes till de olympiska sommarspelen 1936 och då invigdes av Adolf Hitler.

I sex hela dygn eller 144 timmar fotograferade Staffan J energiska rundbanecyklister ur alla befintliga velodromvinklar- och vrår. Därefter kopierade han upp materialet på östtyskt ORWO-fotopapper, men av olika skäl blev de många bilderna sedan liggande precis lika länge som trettioåriga kriget varade. Men 2015 träffade Staffan en annan Staffan – en Staffan Weigel – som lämpligt nog arbetar som designer i cykelbranschen. Därigenom kom hjulen på nytt i rullning och fotografierna äntligen till heders, om än i omvänd ordning.

Ja, tillsammans gjorde Staffan & Staffan en utställning, Trackside ’85, som till dags dato visats i Berlin, London, Manchester, Barcelona, Oslo och som dessutom, i valda stycken, publicerats i det holländska magasinet Soigneur. Nu kan hela utställningen avnjutas också i bokform. Temple of Dreams heter den vackra bok som på 103 sidor visar Jofjells nu 32-åriga bilder och som därutöver innehåller korta texter av Jofjell själv, av Berlin-kännaren Carl-Johan Charpentier – och av Egon Erwin Kisch. Resultatet är både smakfullt, originellt och lärorikt.

På hela sex dagar och sex nätter ser de tretton plus tretton velodrommännen i Berlins 6-Tage-Rennen varken åt höger eller vänster utan bara framåt, skrev Kisch i sin 1925-årstext. ”De strävar framåt men befinner sig hela tiden i tävlingsbanans oval” och de kommer ingenstans. Han menade sig vara åsyna vittne till en elliptisk trampkvarn. Så löd också rubriken på hans reportage för 92 år sedan.

Ett brottstycke av detta reportage, bara ca femtedelen, återges på sid 84f. i Jofjells bok. Själv anser jag att hela Kisch-inlagan skulle ha beretts plats. I så fall hade läsaren, till sin glädje, fått stifta bekantskap med både Pythagoras och Edgar Allan Poe och på köpet fått traggla sig igenom en Kisch-mening, som är 27 rader lång och innehåller 273 ord (= absoluta nollpunkten, om vi ersätter orden med grader och diskret kompletterar med ett minustecken). Hur kan jag vara så säker på det? Jo, dels kan jag läsa och räkna, och dels fann jag av en ren tillfällighet Kischframställningen om den Elliptiska trampkvarnen i obeskuret skick i Stig Hanséns och Clas Thors tjocka bok Århundradets reportage. Där höjs Kischs trampkvarnsbetraktelse med all rätt till skyarna.

Charpentier skriver om Cafe Egon Erwin Kisch och om den Berlinska cafékulturen i allmänhet. Någon har sagt, halvt på allvar och halvt på skämt, att de ekonomiska, kulturella och sociala revolutionerna i Europa undantagslöst har planerats i cafémiljöer. I det akademiska Lund fanns på 1920- och 30-talen inte mindre än 29 väl inarbetade och besökta caféer. Numera finns i stort sett inga alls. Det är med andra ord förståeligt att revolutionerna uteblir… I Berlin har Charpentier vistats bortåt sjuttio gånger, men han är också Afghanistanexpert och har skrivit ett antal böcker om Landet mitt i världen. Därför kunde han nu ha gripit tillfället i flykten och erinrat om att Jan Myrdal var starkt påverkad av Egon Erwin Kisch, när han för närmare 60 år sedan skrev sitt betydande verk Kulturers korsväg (senare även med titeln: Resa i Afghanistan). Myrdal vittnar själv om sitt beroende av Kisch på sid 26 i boken Ord & Avsikt och tillfogar med en karakteristisk formulering: ”men de anständigt litterära kritikerna” märkte ingenting alls. ”Den förste som har visat på inflytandet från Kisch i mitt skrivande var Halldor Laxness.”

Något måste jag till slut säga om Jofjells alla fotografier. Jag konstaterar att de är uttrycksfulla och att de präglas av ett stilla vemod. Hantverksskickligheten är stor och tidsmarkörerna otaliga. Både liv och läror är i dag andra än de var 1985. Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger.