Åsa Linderborg rensade i sin bokhylla och körde nio meter socialdemokratisk partihistorik till tippen. Hon har nu gett upp. Hur kunde det gå så illa? och finns det verkligen inget att göra åt detta monumentala svek? som ingen vill ta ansvar för! Läs först hennes förbittrade artikel i Aftonbladet (från 2016). Återkom sedan med synpunkter på om Socialdemokraterna som politiskt parti spelat ut sin roll? Två år gamla artiklar kan ibland belysa dagens situation extra tydligt.
Kolla också Aftonbladets artikelserien ”Från folkrörelseparti till väljarflykt” (också från 2016). Där försöker tre garvade reportrar ta reda på vad det är som hänt genom att tala med några S-makthavare – för alla är överens om att partiet håller på att tappa självförtroendet och snart också makten. Börja med detta korta samtal med Nina Drakfors, 44, som bytt parti, från S till SD.
Artiklarna är några år gamla. Men (S) har fortsatt resan i samma riktning. För att de materiella förutsättningarna för ”folkhemspolitiken” helt enkelt inte längre är för handen?
(S)-teoretikerna Anders Nilsson och Örjan Nyström vid Tankeverksamheten menar att ”en lycklig bourgeoisie” är en grundförutsättning för all socialdemokratisk politik (Tankeverksamheten.se).
Socialdemokratins problem är att kapitalet inte längre behöver (S) för att hålla tillbaka några offensiva eller rent av revolutionära ambitioner hos arbetarklassen. Därför kräver det nu tillbaka vad det var tvunget att avstå under folkhemsåren.
Kapitalet har helt enkelt sagt upp det ”tvångsäktenskap mellan kapitalismen och demokratin” som det enligt Wolfgang Streeck tvingades (låtsas) acceptera efter andra världskriget.
(S) vill inte ta en konfrontation som skulle komma att handla om ägandets makt. För då skulle bourgeoisien bli olycklig. Och det är no-no för (S).
-Vinster i välfärden, någon?
Som klasskampsretoriker är väl Åsa Linderborg inte så tokig, men det riktigt intressanta med henne är ju ändå det hon inte är intresserad av. Alltså upprätthållandet av yttrandefriheten och återupprättandet av neutraliteten.
Inte några klasskampsfrågor i vanlig mening alltså, men i den tid av kapitalistiska inbördeskrig vi idag ser framför oss i alla fall helt realistiska målsättningar.
Men vilken vänster är intresserad av de frågorna. För att nu inte tala om vilken höger.