Ett foto säger aldrig mer än tusen ord

Jag vet inte vem som ”knäppte kortet” som man sa förr. Men gissar på att det var pappa. Och som min syster liknade i ansikte och kroppslängd. Jag fick generna från mammas sida. Morfars reslighet framförallt. 

Det kan också ha varit en kompis till min syster som höll i kameran. Inga ”selfies” på den välsignade tiden! Att lägga ut på Fejsbok, som de säger i Kalle Anka. Till familjealbumet för att klistra in det förevigade!

Jag kan inte svära på när fotot är taget. Någon gång på 50-talet. Det efterkrigstidens 50-tal som min syster och hennes man alltid lyfte fram som ett bra decennium. Kanske för att hushållens materiella standard steg. Bil och TV kunde anskaffas. Åka på semester.

Jag kan inte redogöra för vilket sammanhanget är. Förutom att jag, av oförklarlig anledning, får för mig att platsen inte är långt från där skjutbanan var belägen. Och där pappa övade inför framgångar både nationellt och internationellt som styv skytt.

Kan det vara så att min storasyster, fjorton år när sladdisen kom, är hemma på ett tillfälligt besök från jobbet på Posten i Upsala? Där, som återkommande kund, hade Gösta Knutsson. Alltid sur och tvär. Enligt vad hon avslöjade i förtrolighet. Torde vara preskriberat.

Stämde inte med den Gösta Knutsson man föreställt sig efter att ha roats av hans katter och deras eskapader i gränderna runt Övre Slottsgatan i Upsala. Fyrtassade som tydligen hade sina förlagor bland vännerna i Knutssons krets. Torde ha upplevts smickrande.

Jag vågade aldrig prata med min syster om hur det var att få en lillebror på halsen när man fyllt fjorton. Känsligt ämne. Kunde mamma anlita henne att ta ut gossen på en tur med barnvagnen? Eller riskerade det att sätta igång skvallret på det bruk där alla kände alla? 

Det viktiga var att betänka ”vad ska folk säga”. Övervakning och konformitet samhällets ledstjärnor. Och att inte bli med barn före giftermål. Vid graviditet bums förlovningsringar på.

Inte var det som ett rinnande vatten! Livet igenom flöt det inte bara ostört på när vi pratade med varandra, min syster och jag. Vilket skedde alltmer sällan. Vi bodde långt från varann. Och telefoner har jag aldrig kommit överens med. 

Hennes sista tid på jorden öppnade för ett bättre, mer avspänt samtal. Men under en mycket svår tid när metastaserna huserade i hennes kropp och hon bröts ner alltmer. Hon som hade varit så spänstig. Liksom sin pappa. 

Kanske är det alltid så mellan syskon? I detta fall mellan en bror och hans storasyster. En icke obesvärad relation. De biologiska banden trasslar undermedvetet till det. Vad vet jag. Andra kanske har bättre kläm på det.

Hon finns i mina tankar så gott som varje dag. Hon har redan varit död i tio år i december. Hennes födelsemånad. Denna snabbt flyende levnadstid! Ögonblick som tomtebloss mot en svart evighet.

Jag saknar henne. Mycket. När jag, som vid varje tillsyn av Gösta Ekstrands familjegrav, dröjer några minuter i minneslunden på Sandvikens kyrkogård där hon vilar, och vinden rör sig försiktigt mellan trädstammarna, tycker jag mig ana hennes närvaro. 

Jag ångrar att jag inte var mer tålmodig. Utan betedde mig som Gösta Knutsson. Om jag ändå kunde vrida klockan tillbaka. Jag skulle behöva starta om mitt liv. Men med förvärvad insikt och erfarenhet. Leva klokare. Bittert att inse denna omöjlighet. 

Vi ser båda glada ut på sparkarna. Detta om vintern utmärkta transportmedel. Terriern Sussi är kopplad. Nödvändigt för att hon inte ska dra iväg på upptäcksfärd, för att i eget högt majestät bestämma när det är dags att återvända. Lydnad och Sussi, som vin och vatten.

Ett foto som fångar stundens tillfälliga glädje. Kanske syskonkärlek. Min syster iförd tidstypisk anorak. Alltid mån om klädsel och utseende. Läppstift och kam aldrig långt borta. 

Men vad är det för hiskeliga vantar som den överbeskyddande modern trätt på sonen? Och nog verkar rejäl husmanskost ha satt sina spår.