Förra lördagen hade jag förmånen att bevista festligheterna vid Umeå universitets installation av bland andra Mikael Vinka, den nye professorn i samiska. Anledningen till att jag var med kan man finna här.
Av de hundratals som samlades runt installanter, hedersdoktorer och hederspristagare i Aula Nordica var min fru och jag bland de mycket få utan manlig pingvinkostym eller kvinnlig golvlångklänning. Ingen klagade på vår klädsel som tur var. Och vi kände oss välkomna i våra samiska vänners sällskap, alla dressade i färgglada koltar och glittrande silversmycken. Flera hade till och med näbbskor och benlindor (i före detta studentkårshuset Universum där vi tillbringade några år i början på 70-talet, iklädda som alla andra just näbbskor).
Vem är då Mikael Vinka? På ett seminarium 2014 hävdade han – då docent vid institutionen för språkstudier – att samiskan håller på att dö ut och måste revitaliseras för att leva vidare. Och han förklarade ”att språk reflekterar en intellektuell tradition, en berättartradition och en kultur. Om ett språk dör ut försvinner också detta.”
Samerna tar plats i akademin
Forskningen visar – sa han vidare – att revitalisering av ett försvinnande språk bäst sker genom så kallad ”immersion”, det vill säga att de yngsta skolbarnen får all sin undervisning på modersmålet. Men detta är i realiteten förbjudet i Sverige. I svensk skola får högst 50% av undervisningen (under en begränsad tid dessutom) ske på annat språk än svenska. Det här bör ändras, menade Mikael Vinka.
Man kan lugnt konstatera att Mikael Vinka är en ovanlig professor med stark förankring i Sapmi. Hans mor Ingrid stammar från byn Oltokken (Norra Fjällnäs) strax norr om Tärnaby. Hennes far och mor var samer, fadern något av en äventyrare och entreprenör och modern renägare genom arv. Ingrid flyttade söderöver i sin ungdom och utbildade sig till lärare, fick sonen Mikael och återvände till Tärnaby (nu Lycksele) efter pensioneringen. Somrarna tillbringade de i Oltokken där alla släktingar fanns. I september varje år hjälps de fortfarande åt att stycka sina nyslaktade renar för husbehov uppe i Oltokken och fyller flera stora frysskåp.
Lund, Japan, Canada och Brasilien
Mikael studerade japanska, engelska och svenska i Lund, lingvistik och samiska i Japan, forskarutbildade sig och disputerade på nordsamiskans grammatik i Montreal. 2003 kom han till Umeå, sedan 2009 är han vid Institutionen för språkstudier och alltså 2016 Sveriges enda professor i samiska.
I Canada träffade han sin brasilianska fru (med japanskt ursprung) och de har idag två tonårsflickor som går i vanlig svensk skola i centrala Umeå. Flickorna talar portugisiska med mamma och svenska och engelska med pappa. En mer internationellt orienterad svensk professor i samiska är nog svårt att finna.
På förmiddagen höll de nya professorerna sina installationsföreläsningar. Mikael Vinka talade om något så simpelt som ”Ellipsfenomen i sydsamiskan”. Jag förstod förvånande nog en del, men det var grammatik i den högre skolan.
Boliden och samiskan
På sätt och vis var det en märklig ceremoni på kvällen i Aula Nordica på Campus Umeå. Lennart Evrell (vd för Boliden AB och universitetsstyrelsens ordförande) öppnade ceremonin. Hans uppgift var att hälsa välkommen och att installera den nye rektorn Hans Adolfsson, som sedan tog över värdskapet.
Nå, som alla vet är Boliden AB ett av Sveriges mäktigaste gruvexploateringsföretag med rötterna i samhället Boliden, som faktiskt ligger i Sapmi. Detta speciella näringslivsintresse besätter alltså ordförandeposten på Norrlands universitet. I Uppsala tronar för övrigt ordföranden i Svenskt Näringsliv som ordförande i konsistoriet. Dessa regeringsutnämningar är ingen slump. Stor diskussion pågår om detta i Uppsala.
Utnämningen av en professor i samiska vid i Umeå innebär att spänningen mellan gruvexploateringsintressen och samernas närings- och kulturintressen i någon mening skärps inom Umeå universitet och i landet. Ett framgångsrikt revitaliseringsarbete av samiskan stärker ju – som Mikael Vinka påpekat – den samiska kulturen och därmed förmodligen även motståndet mot framtida gruvexploateringsprojekt inom Sapmi.
Banketten
Av detta märkes förstås inget under festligheterna. De färgglada samekoltarna blev som vanligt ett glatt inslag i festligheterna och markerade på sitt sätt förstås universitetets ”norrländska” profil.
Själva banketten var som sådana brukar vara. Många tal, en del studentikost spirituella, men också lite roligt faktiskt. Det som dominerade var avtackning av den gamla rektorn och välkomnandet av den nye. Det blev många vändor i talarstolen.
Efter lite för lång väntan serverades i alla fall en himmelskt god svampsoppa ”mjukbakad” fjällröding, ett par glas vitt, dessert och kaffe. Helt okej tyckte i alla fall jag.
Den riktigt stora behållningen var emellertid för min del samvaron med Mikael Vinkas sällskap. Vi hade både roligt och förde intressanta samtal. Bland annat berättade Britt Inger Stenfjäll (en kvinna i min ålder) hur hon som sjuåring sattes i sameskolan i Mittådalen – internat. Sju år! Det som då var sameskola är idag vandrarhemmet Mittådalens fjällgård.
På andra sidan bordet satt Jarle Jonassen en veteran från norska Sametinget. Han var van vid kungamiddagar berättade han, både hos den svenske och den norske. Till vardags var han i renskskötseln medan hans fru Ellen Jonassen arbetade med översättning av Sametingets alla dokument till samiska. Ailin och Jonas Kroik, ett yngre par, som vi fick god kontakt med visade sig väl känna till platsen för vår stuga i Härjedalen och hade både släkt och vänner som vi väl känner. Världen visar sig som vanligt ganska liten. Och inte minst, jag fick av min bordsdam Liv Karin Joma från Snåsa i Norge lära mig att spindelnät heter Hievnien-viermien på sydsamiska. Vi skrattade mycket innan jag till slut lyckades uttala det någorlunda begipligt.
Språkområdena
För samerna är riksgränserna mellan Sverige och Norge, Finland och Ryssland utan större betydelse. I området från Umeå i öster, via Lycksele, Tärnaby, Östersund över till Snåsa och Trondheim i väster dominerar sydsamiska och är språkligt helt skilt från flera andra områden från Lofoten i väster till Kolahalvön i öster – upp till Ishavet. Där talas nordsamiska, pitesamiska, lulesamiska och flera andra mer eller mindre speciella samiska dialekter och språk. Mycket av allt detta är dessutom fortfarande outforskat.
Ett viktigt arbete ligger framför Mikael Vinka och hans medarbetare med revitaliseringen och att sprida mer ljus över Sapmis språkgåtor. Det är en angelägenhet för oss alla att de blir framgångsrika i detta arbete, inte minst för att stärka motståndet på djupet mot nya exploateringsframstötar från storsamhället och utländska bolag.
