Den svenska skolan består, enligt mitt sätt att se det, av två delar; grundskolan och gymnasieskolan. Delarna har en dockningspunkt, som måste vara väl utformad för att systemet ska fungera. Men delarna är i allt väsentligt skilda från varandra, inte minst för att grundskolan är obligatorisk och gymnasiet frivilligt.
Jag brukar undvika att diskutera gymnasieskolan, men nu gäller det just den viktiga dockningspunkten. Det individuella programmet – uppsamlingsplatsen för skoltrötta och dolt arbetslösa ungdomar – är ett stort misslyckande. Ingen förnekar det längre. Inget kan vara mera kontraproduktivt än att i stor skala tvinga in hormonstinna ungdomar i slutna rum med aktiviteter som de inte ser nyttan med.
Detta till trots finns i nämnda osunda hav även små öar som fungerar anständigt. Den helt separat fungerande gymnasieskolan Uven i Uppsala lär vara en sådan. Där har man trots problemen lyckats få ungdomarna att trivas och känna viss framtidstro. Duktiga och engagerade människor kan klara det mesta under svåra omständigheter. Det är ingen nyhet, men avskildheten har varit en förutsättning – helt på tvärs mot den gamla gymnasiereformens intensioner.
Att flytta några miljarder från gymnasieskolan till grundskolan är helt rätt åtgärd. Att införa ett separat extra tionde grundskoleår kommer däremot inte att fungera. Det kan man glömma direkt. Enda möjligheten är att göra klasser mindre, satsa på kunskap, konsekvent arbetande personallag och god uppmuntrande omsorg.
Men grundproblemet består i svensk skola. Att man avskaffat den relativa likvärdigheten i grundskolan och infört ett extremt privilegiefrämjande friskolesystem. Ingen pedagogik i världen, lärarfortbildning eller dynamisk skolledarutbildning kan rädda detta kulturmord.
Men låt mig ändå säga att mycket i den nya gymnasieutredningen trots allt är en liten ljusglimt i mörkret.
