Preludium

veriges förste och hittills ende kommunförfattare, Magnus Utvik, har tillsammans med litteraturutvecklaren Peter Björkman initierat ett märkligt bygge i Strängnäs kommun. En kommunantologi där 130 skribenter fyllt 460 boksidor med sina egna texter. För många av de skrivande är detta första gången de fått se en egen text publicerad i en bok. Detta är slutpunkten, eller skall vi hellre säga första stationsuppehållet, i ett projekt som startade hösten 2018 med målsättningen att uppmuntra kommunens invånare till skrivande under parollen ”Skriv om ditt eget liv”.

Utgångspunkten för de olika skribenterna har varit olika. En del kanske redan under lång tid gömt sina texter någonstans därhemma. Jan Stolpe, som de första åren ledde diktgruppen i tidningen Folket i Bild/Kulturfront, menade att det finns mängder av skribenter som har sina diktförsök undanstoppade i byrålådor i Sverige. Det gäller bara att locka fram dem. Eller locka till skrivande. En tanke som bekräftas av att förste pristagaren i projektet, när han kom upp på scenen för att ta emot sitt välförtjänta pris, genast erkände att det här var den första text han skrivit.

Av särskild vikt är att texterna nu tryckts och givits ut i bokform. Boktryckarkonsten har ju funnits i drygt femhundra år men det är lätt att glömma vikten av att texter trycks upp och binds in i bokform för att på detta sätt bevaras för eftervärlden. Lätt åtkomliga genom att inga särskilda verktyg, som idag skulle kunna ta formen av avancerad elektronisk utrustning, behövs för att den enskilde läsaren skall kunna ta till sig bokens innehåll. Och lika enkel, billig och lättåtkomlig är förvaringsplatsen bokhyllan. Där böckernas ryggar berättar om vilka de är.

Mitt bidrag till antologin är en text om Strängnäs FiB-grupps arbete i kommunen under tidningens första tio år på 1970-talet. En text som för framtiden bevarar historien om det kulturarbete vi då bedrev. Kanske kommer den en gång att utgöra inspiration för framtida läsare i deras kulturverksamhet.

Strängnäs den 20 november 2019

Henrik Linde

Strängnäs Folket i Bild-grupp

början av 1980-talet kallades till ett informationsmöte inför bildandet av en teaterförening i Strängnäs. Jag gick dit och fick höra att verksamheten skulle bedrivas i samarbete med Riksteatern. Man skulle visa föreställningar i såväl centralorten som övriga delar av kommunen som t ex på bygdegårdar. Så reste sig en kvinnlig kommunalpolitiker och sade, utan att rodna, att nu skulle det för första gången visas teater i Strängnäs. Jag borde ha yttrat mig men satt moltyst, alldeles perplex.

Vi i Strängnäs FiB-grupp hade ju de senaste tio åren arrangerat en lång rad teaterföreställningar. Vi hade visat Fria Proteaterns Typerna och draken och Bertold Brechts Mutter Courage på stadens huvudscen i Thomasgymnasiets aula. När Friteatern år 1979 för sjätte gången kom till Strängnäs slog tidningen Folket upp det stort med bild och text över ett helt uppslag där Friteaterns Mats Nolebo berättade:

”För Strängnäs gör vi vad som helst. Vi har t o m hämtat egna stolar från vår buss till den här föreställningen. Friteatern har varit i Strängnäs med alla sina sex pjäser, sen de blev en fri teatergrupp 1973. Det känns som att komma hem till gamla kamrater att komma hit. Vi brukar sitta och prata efter föreställningarna, det är alltid en utveckling i att spela här.”

Av detta bör man lära att vill man beskriva och bevara sin historia måste man göra det själv. Vilket jag nu tar fasta på. Strängnäs FiB-grupp bildades redan inför att första numret av Folket i Bild/Kulturfront skulle komma ut år 1972. Ett nummer som sålde bra. Intresset var stort och vi fick åka till tryckeriet i Södertälje för att hämta fler tidningar än vad vi förbeställt. Sedan fortsatte gruppen med vanligt FiB-arbete. Vi stod utanför butikerna i centrum lördag förmiddag. Knackade dörr i hyreshusen. Det var ju före porttelefonernas tid och det gick att springa upp och ner i trapporna och leta köpare. Varav några blev stadiga läsare.

Men det var ordnandet av offentliga möten om olika frågor som snart blev vår huvuduppgift. När jag nu bläddrar igenom FiB-gruppens gamla pärmar förvånas jag över mångfalden i de frågor vi tog upp och mängden av arrangemang vi ordnade under knappt tio år. Det kunde bli drygt halvdussinet aktiviteter varje år där frågor som ”Vill vi ha kärnkraft”, ”IB och tryckfriheten”, ”Kvinnokamp i Sverige”, ”Att skriva för barn och ungdom”, ”Kurt Tucholsky”, ”Vad händer i skogen”, ”Har freden en chans”, ”Skall missbrukare tvångsvårdas”, ”Skola för kunskap” och ”Läkemedelsforskning för framtid” behandlades. Ett par jazzkonserter och en bejublad föreställning med Södra Bergens Balalaikor hann vi också med.

Förhållandena i många länder som Albanien, Palestina, USA, Algeriet, Peru, Kambodja, Malaysia, Tyskland, Kina och Indien fick vi veta mycket om genom kunniga föreläsare. Det var i allmänhet lätt att få föreläsare att ställa upp. När vi ordnade mötet Är vårt folkförsvar fredsbevarande? ställde regementschefen för dåvarande P10 upp som inledare och under den avslutande debatten var det polischefen i Eskilstuna som med orden ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans” citerade Mao.

I allmänhet hade vi goda kontakter med Strängnäs invånare och organisationer men ibland kunde det, som man säger, bli en fnurra på tråden. Andra verksamhetsåret ville vi avsluta med ett Öppet hus med diverse aktiviteter och hade fått tillstånd av kommunen att använda en lokal för konstutställningar där vi tidigare ordnat några möten. Nu pågick Strängnäskonstnärernas julutställning i lokalen och en konstnär menade att vår suspekta organisation försökte åka snålskjuts på deras goda renommé och att konstnärerna borde ta ner sina tavlor i protest. En tidningsdebatt uppstod, fyra konstnärer tog ned sina tavlor medan en grupp andra skrev ett stöduttalande för vår verksamhet och vårt Öppet hus kunde genomföras under gemytliga former.

När ett tidningsreferat berättade om Strängnäs Arbetarkommuns årsmöte våren 1981 visade det sig att man använt en timma till att med ett 20-tal inlägg diskutera om man borde samarbeta med Strängnäs FiB-grupp eller inte. Frågan gick till omröstning och ordförandens utslagsröst fick fälla utslaget. Svaret blev nej men man kunde ha använt tiden till något väsentligare då FiB-gruppen vid årets slut sakta insomnade.

En verksamhet som vi var särskilt stolta över var vår boklåda. Vi började tidigt med att sälja grammofonskivor från SAM-distribution och Rikskonserters Caprice och böcker från flera förlag. Vinsten användes till inköp av nya böcker och boklådan växte stadigt i omfattning. Den fanns alltid på plats vid våra arrangemang och hade ett innehåll av hög kvalitet. När vi ordnade mötet En kväll med boken med litteraturprofessorn Lars Furuland från Uppsala och förläggaren Kjell Peterson från Atlantis förlag som föreläsare var boklådan givetvis på plats. Men också böcker som Karl XII:s bibel och Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Jag hade dessutom lyckats låna ihop samtliga 187 exemplar av gamla Folket i Bilds folkböcker. Jag fick tips om äldre arbetare som hade många av böckerna i sina hyllor och efter ett antal hembesök kunde vi presentera hela utgivningen på mötet. Arrangemanget ägde rum ett halvår före det ovan nämnda årsmötet så både Strängnäs arbetarkommun och ABF var medarrangörer.

Året därpå började orken och antalet medlemmar i FiB-gruppen att tryta men vi klarade av att ordna ett möte om läkemedelsforskning, i samarbete med fabriksklubbarna vid ASTRA och KABI i Strängnäs. Med föredrag av docent Bengt S Nilsson, chef för medicinska avdelningen vid ASTRA, och professor Bertil Åberg, koncernforskningschef vid KABI.

Året avslutades med ett sedvanligt Öppet hus där vi kunde presentera en väggalmanacka för år 1982. Varje månad med en bild av en Strängnäskonstnär och dessutom hade vi bett alla konstnärer att bidra med ett nygjort självporträtt. Originalen ställdes ut på Strängnäs museum och det skulle visa sig att detta blev ett sista livstecken från Strängnäs FiB-grupp. Men tidningen Folket i Bild/Kulturfront kommer fortfarande ut, nu med sin fyrtioåttonde årgång.