Ett synnerligen bedårande barn av sin tid…

De revyer som Karl Emil Gerhard Johnson, alias Karl Gerhard, basade för hade en tydlig anti-fascistisk tendens ända från 1930-talets inledning. I ”Den ökända hästen från Troja”, som är slagnumret i revyn Gullregn, gjorde han rent hus med våra blågula hemmanazister och med hakkorstatuerade fähundar i största allmänhet.

Det lät sig inte göras hur som helst i det tidsskedet: protestskrivelser kom som en radda spambrev på e-posten både från Tredje rikets ärevördige legationschef – en blåblodig typ med prinstitel – och från legationsrådet v. Below men också från den tyske pressattachén Dr Kleeberg. En nazivänlig journalist, Erik Blom, menade på fullt allvar att ”kuplettsångaren Johnson” borde placeras i koncentrationsläger. Många andra stämde in i hatkören.

Även Per-Albin Hansson, Sveriges jourhavande statsminister, intervenerade – per telefon. Han ringde upp Karl Gerhard en regnig novemberkväll och föreslog, till synes lidelsefritt, att den trojanska hästen i Gullregnsshowen skulle bort, eftersom ”tyskarna” – de Stockholmsbaserade – inte uppskattade öket efter förtjänst. Herr teaterdirektören vägrade att gå in på förslaget.
Dagen efteråt blev ”kuplettsångaren Johnson” kontaktad även av vårt lands utrikesminister, Christian Günther, och släntrade tillitsfullt iväg till Arvfurstens palats. Där fick han veta att den nu lika välkända som misskända häst-chansonetten skulle förbjudas jämlikt § 13 i ”Ordningsstadgan för rikets städer”.

Intet undantag beviljades, och ingen dispens ställdes i utsikt. Den svenska polismyndigheten – Hästapo – förklarade samtidigt att Vasateatern skulle bommas igen, om förbudet inte respekterades. Anti-fascismen och med den sångaren själv tvingades i det läget vika
från en av sina främsta bastioner.

Dramat med den trojanska hästen i Gullregns-revyn återges på sid. 232ff i den första av Karl Gerhards tre ’hågkomstböcker’, Om jag inte minns fel (Bonniers, 1957), som jag både läst och läst om med äkta inlevelse. I den volymen passerar första halvan av 1900-talet revy i dubbel bemärkelse.

Nostalgifaktorn är hög, författarengagemanget djupt och tilltalet lika elegant som själsbefryndat. Den tidens storheter på scen och cabaret skildras med varsamma penndrag, alltmedan skyarna förmörkas och krigsmolnen skockas.

Som politisk aktivist gjorde Karl Gerhard viktiga insatser inte bara mot statsterroristerna i Tredje riket och mot det blågula medlöperiet. T ex kom han att spela den borne diplomatens roll under det finska vinterkriget – tack vare sina intima vänskapsband med ringräven Alexandra Kollontaj, Sovjetunionens färgstarka ambassadris i krigsårens Sverige, men även med äkta makarna Gustav Möller & Else Kleen, vittomtalad socialminister och välrenommerad författarinna. Denna fyrklöver, Karl Gerhard, madame Kollontaj, Gustav & Else, kom att bilda en icke-sprängd kvartett med bitvis gemensam agenda. Gustav Möller ansåg, och insåg, att ett skyndsamt eld-upphör mellan ryssar och finnar inte bara var önskvärt utan ofrånkomligen nödvändigt – samt att det låg i Sveriges intresse att mäkla och medla. Dock fanns en hake: den av männen i Kreml installerade finska folkregeringen i Terijoki under Otto W. Kuusinens ledning. För det överlöparstyret hyste man på svensk regeringssida inga varmare känslor.

Emellertid satte Alexandra Kollontaj sig genast i förbindelse med de sina, ytterst med Josef Stalin, och fick den vägen grönt ljus för vidare sonderingar i medlingsterrängen. Det fick till följd att De fyra strålade samman i Karl Gerhards hemvist ute i Saltsjöbaden onsdagen den 3 januari 1940 klockan 15:30. Formerna var lätt konspiratoriska: Alexandra K anlände i en ljusblå Opel
med nedsläckta lyktor ca trettio minuter efter Möller/Kleen och medförde en kaviarburk som present till värden. I skymningsljuset lyste burken som en diamant i en koppargruva. Karl Gerhard höll i sin tur med ficklampa.

Därefter serverades en vällagad nyårssupé, som följdes av vederbörlig rådplägning på fyra man hand.

Det visade sig finnas en öppning, och stridshandlingarna i vinterkriget inställdes sedermera onsdagen den 13 mars – exakt tio veckor efter mötet i Karl Gerhards bostad – till dels tack vare svenska insatser vid förhandlingsborden.

I maj fick sedan den okrönte revykungen, liksom av en händelse, chansen att studera teater i Moskva efter att en mer än lovligt erkännsam Madame K bjudit honom dit. Han övergav tillfälligt sitt salta sjö-bad och for östvart men betalade resan och uppehället själv.

Under fyraårsperioden 1932–36 var Zarah Leander självklar primadonna och publikt dragplåster i alla Karl Gerhards iscensättningar. Med sin blodfulla och vinmustiga stämma och sina hårdkokta divalater vann hon inte samtligas hjärtan men väl de flestas, inklusive direktörens eget röda: ”die Leander” och Karl Gerhard blev, på det yrkesmässiga planet, ett oskiljaktigt team.

”Sceniska plantor blir i regel grannare av att växa på soptippar än i orangerier”, heter det insiktsfullt i minnesboken. Den utsagan syftar dock inte på Leanders uppväxt i en känd värmländsk metropol…

I sju långa år, 1936–43, gjorde Zarah L pinsamt nog värntjänst hos Joseph Goebbels och kompani i det tusenårsrike som ansågs vara det tredje och blev där en ännu större stjärna. Sitt forna paradnummer, I skuggan av en stövel – det så berömda angreppet på Rikets judeförföljelser – sjöng hon aldrig mer. I det längsta trodde hon på das Reich och förutsatte, eller hoppades åtminstone, att de hakkorsprydda skulle vinna slutlig seger. Den svenska medievärlden följde sin Zarah tätt i hälarna och rapporterade i detalj om hennes bejublade filmsuccéer i Hitlertyskland med en underdånighet som, i varje fall tidvis, snuddade vid det fäaktigas gränsbommar.

Naturbarnet Zarah L spyddes ut, på typiskt svenskt maner, först när Tredje riket låg i ruiner och vi alla hade facit i hand. Karl Gerhard antecknar, på sid. 190, att die Leander ”inte var nazist” men väl driven affärskvinna och, troligen, politisk idiot. Det omdömet är nog riktigt. Men tilläggas bör väl, i så fall, att den sortens idiotier aldrig är meriterande eller än mindre ursäktliga. Även de notoriska divorna har ju ett moraliskt och därmed politiskt ansvar.

”En alltför markerad yttre säkerhet är det bästa kännetecknet på inre tvivel.”

Med detta konstaterande avslöjar Karl Gerhard något om vännen Gösta Ekmans, den äldre Gösta E:s, privata elände och slaveri under ’det vita pulvret’ (kokain). Den stores förfall påskyndades hela tiden: ”skuggorna under hans ögon blev allt djupare, och hårsvallet doldes ständigt av hans svarta basker.”

Gösta E blev inte äldre än 47, men var under två årtionden Sveriges ledande skådespelare med alla de övriga klart distanserade.

Karl Gerhard tog tre galanta kvinnor till äkta i sjuårsperioder under respektive 1910-, 20- och 30-talen och fick tvenne barn, ett av XX- och ett annat av XY-typ, men från och med sitt livs middagshöjd levde han tillsammans med sin – otvetydigt manlige – sekreterare. Som läsare får man inte veta mycket om den okröntes närstående, låt vara med ett viktigt undantag: det legitimerade charmtrollet Fatima. Av en ren tillfällighet lärde revykungen känna detta lilla bronsfärgade knyte, ännu bara två och ett halvt, nere i Köpenhamns slumdistrikt. Kärlek uppstod redan vid första ögonkastet, och de varma känslorna var föredömligt reciproka. När år 1948 randades blev Fatima, på inrådan av sin biologiska mor, enligt konstens alla regler adopterad av Karl Gerhard och per definition sin nya familjs ”svarta får”.

Även lilla Fatima var ett bedårande barn av sin tid, och det förtjusande slutkapitlet, lika exalterat som hänryckt, pendlar uteslutande kring henne. ”Fatimas inträde i mitt liv betyder att jag tror på en god försyn”, tillstår styvfadern/minnestecknaren.

Även på mycket annat trodde han, och nog saknar vi honom i dagens likriktade Sverige.