Minne från DDR i maj 2017, kanske är det i Wolgast vid Östersjökusten (Foto: K Lindelöf)
På min födelsedag den 3 oktober firas i Berlin med pompa och ståt Der Tag der Deutschen Einheit. I år trettiofyra år sedan DDR officiellt upphörde (3 oktober 1990) för att inlemmas med Förbundsrepubliken. Tiden bara flyger iväg.
En från allra första början konstgjord stat, denna östtyska ”demokratiska” republik. Från födelsen dödsdömd, i skuggan av storebror Sovjetunionen. Allt pankare. Försökte in i det sista låtsas om något annat.
”Sålde” hämningslöst politiska fångar till Väst för att dra in valuta. Hjälpte till med att smuggla vapen (Boforsaffären).
Retoriken förblev ihärdig från stalinistiskt anstrukna politruker, ända fram till det bittra slutet. ”Muren skall stå i hundra år.” Trodde Erich Honecker verkligen på sina egna ord?
Michail Gorbatjov deltog pliktskyldigt i fyrtioårsfirandet av republiken 1989. Fällde de klassiska orden: ”Den som kommer för sent straffar historien.”
Lyssnade Honecker? Fattade han? Knappast, han fortsatte nog ända fram till fängslandet att leva med villfarelser som underhållits av hans närmaste medarbetare och av Stasi. Avled efter att ha skickats iväg till Chile och hustrun Margot.
Det krävdes fängelsestraff för ”republikfiender” i Östtyskland. Politiska motståndare fanns inte. Per definition kunde det nämligen inte finnas några sådana.
Det är mig obekant om man lånade besynnerliga diagnoser från storebror för att sjukförklara de uppstudsiga, bland dem internationellt kända såsom Biermann och Havemann: ”reformistisk inbillning”, ”smygande schizofreni” eller ”ovanligt intresse för filosofi, religion och konst”.
Stalinisterna ville ge sken av att det socialistiska lyckoriket hade förverkligats på jorden. Jag vet att svenska vänsterintellektuella, namnkunniga sådana, ryckte ut till samma DDR:s försvar.
Åkte till Östberlin och lät sig smörjas. Vände ryggen åt dissidenterna i Stasi-fängelserna. Så skamligt.
I Stockholm i ABF-huset hörde jag våren 2019 Jan Myrdal, under det seminarium som tillägnats honom – ”den vanartige”, hylla DDR för dess jämställdhetspolitik. De mot DDR sympatiska tongångarna upprepas i hans bok Maj. En kärlek (1998, 2020), som jag just nu omläser.
Armt, på min ära. Något måste man hitta på. Om inget annat. Prova detta med att lyfta fram kvinnornas villkor. Glöm resten.
I tysk TV brukar det dessa dagar visas en rad intressanta reportage med anledning av att det gått mer än tre decennier sedan die Wende. Desillusionerade ossisar, Helmut Kohl lovade dem storstilat men utan täckning att de skulle få det som i Väst, säger die Anschluss och röstar på högerpartiet AfD.
Reportage utifrån landet i det som en gång var DDR. Idylliska byar nära den forna, hårt bevakade gränsen med soldater beredda att skjuta för att döda sina landsmän. Böljande landskap. Deutschland, Du bist so schön.
Det förefaller mig absurt hur den ”inre gränsen” skar sönder Tyskland.
Och, ännu mer, att människorna fann sig i det. Stod ut. Blev ossisar. Gråa i själ och kroppar. I ”gammalmodiga” kläder. Brist på i princip allting.
Muren föll, vad hände med ossisarna? De realsocialistiskt strikt fostrade. Under DDR jamade de med och höll masken. De allra flesta. Så fort de fick chansen gjorde de något helt annat, bytte den röda skjortan mot en blå eller brun.
DDR, denna förtryckarstat, berättar för mig om något djupt olustigt. Hur vi anpassar oss och lyder. Ljuger. Löper med. Håller masken.
I den tragiska meningen finns ingen anledning att fira något jubileum. Ett Tyskland – men samma östtyskar. Två folk. Trots att man i entusiasm under de stora demonstrationerna i DDR hösten 1989 skanderade: ”Wir sind ein Volk!”
Lasse E!
Jag var på arbetsresa i Västberlin bara ett par dagar efter murens fall. Västberlin var översvämmat med ”osten”, som kunde åka gratis med kollektiva färdmedel, men körde också runt i sina Trabant. Alla klädda i samma enkla täckjacka som jag själv hade.
En ledig kväll strövade jag ensam omkring i Västeberlin och hamnade till slut på en enkel pub fylld med östberlinare. Jag satt vid bardisken och försökte med bästa skoltyska intresserat förstå samtalet mellan den kvinnliga bartendern och östberlinarna. Efter en stund vände hon sig till mig och frågade ”Kommen Sie auch aus dem Osten?”
När jag jobbade på det stora telefonbolaget (och Tyskland ännu var delat) och bolaget knappt gjorde några affärer i Tyskland, föreslog jag följande slående försäljningsparoll: ”Ein Führer, ein Volk, ein Vernsprecher”. Blev inte särskilt uppskattat, av någon anledning.
Just nu passerar det här förbi på TwitterX:
”Sehnsucht nach Honecker? Zwei Drittel im Osten wollen die DDR zurück.
A study conducted by the University of Leipzig shows a striking picture: two thirds of the 3.500 East Germans surveyed admitted in the survey that they want to live in the GDR again.”
DDR får sägas vara en reaktion på västmakternas bildande av Västtyskland. Landet har, tror jag rätt träffande, kallats ”Stalins oönskade barn”. DDR-ledningen lär ha fått (minns inte källan) vid ett tillfälle besked från Moskva att de kunde bli tvingade att avveckla sig i avspänningens intresse.
Det som har kallats ”Berias 100 dagar” efter Stalins innehöll flera punkter som Beria ville implementera. En handlade just om DDR. Hans vision var en tysk återförening som en neutral stat. Något som hade varit oerhört populärt bland tyskarna, men mycket ovälkommet av USA och Nato.
Det blev aldrig verklighet då Beria föll i juni 1953. Det har påståtts att han skulle ha åtalats och dömts till döden i en rättegång i december 1953. Mer troligt är dock att han mördades redan i juni, något som Chrusjtjov erkände för den franske senatorn Pierre Commin i ett samtal i maj 1956.
”Es ist so”, säger tysken.
Då vi här i trygga Norden diskuterar DDR, får vi inte glömma, att DDR hade sitt ursprung i Nazityskland, i den tyska fascismens vardag.
Vi ska inte heller glömma de s k västtyskarnas inställning till de forna östtyskarna då Tyskland återförenades. Det är också därför det är viktigt att vi begrundar det som sker i Tyskland idag.
”Bevor es zu spät ist!”
Väldigt bra beskrivet, Lasse. Att vänstern lät sig både mutas och smörjas är inget vänstern skryter om. Förhoppningsvis skäms man i hemlighet. En liten marginell korrigering. Man skanderade inte ”Wir sind das Volk” utan ”Wir sind das Volk”.
Jan Myrdal hade både rätt och fel angående jämställdheten i Östtyskland. Tyskar generellt har alltid varit mer konservativa än vi svenskar. Den jämställdhet Jan förmodligen menar var på arbetsmarknaden och lagboken kvinnor var jämställda med män. Det gällde naturligtvis inte chefspositioner eller i hemmet.
Att kvinnorna så snabbt fick liknande villkor var framtvingat av ekonomin. Det var en ständig brist på arbetskraft. De kvalificerade arbetarna strömmade över till väst vilket är en del av det västtyska undret.
Ända in till slutet för Östtyskland fanns för gifta kvinnor med barn, en Haushaltstag. D v s kvinnorna hade ledigt med full lön en dag per månad för att sköta hushållet, stå i kö för varor eller sköta andra familjeangelägenheter.
Historiskt infördes den dagen 1939 av nazisterna och 1952 blev den lag i Östtyskland. Redan 1965 blev man lite modern, så lagen gällde även ensamstående kvinnor med barn! Faktum är att det gnyddes en del över denna lag bland både gifta män och ensamstående kvinnor utan barn. De fick ju göra jobbet när de andra var lediga.
För övrigt fanns Haushaltstag också i delar av väst, men förbjöds där i lag 1979.
På det vetenskapliga institut där jag arbetade i slutet av 1970-talet hade vi en strid ström av besökare från Polen, men även DDR. Under några år hade jag ansvar för visningar av institutet för skolklasser, för det mesta från Sverige, men vid ett tillfälle från Västtyskland. Just då hade vi en forskare från DDR på besök, så jag anlitade honom att på tyska introducera institutet för de västtyska skolungdomarna.
Jag arbetade en hel del med polska forskare på den tiden, vi skrev vetenskapliga artiklar tillsammans och 1980 bjöd de mig till Warszawa. Tåg hela vägen, delvis genom DDR. Säkerhetsbestämmelserna på det stora institutet utanför Warszawa var lite komiska. Jag förevisades en isotopseparator, identisk med den som stod i labbet intill hemma i Stockholm, men några foton av den var strängt förbjudet.
Hemresan med tåget Warzsawa-Östberlin gick inte bra. Tåget var kraftigt försenad, exakt varför förstod jag inte, men vid gränsen Polen-DDR slängde man av några asberusade polacker. Jag missade mitt tåg Östeberlin-Malmö och befann mig nu i DDR utan giltig visering (jag hade bara transitvisum, om jag minns rätt). En vänlig östtysk polis som jag rådfrågade på min skoltyska och som direkt insåg att jag knappast kunde lastas för ett försenat tåg, gav mig rådet att ta mig till Alexanderplatz och ta in på ett hotell.
Väl vid hotellet fick jag veta att jag behövde ett tillstånd för att få bo där, ett tillstånd
som bara kunde utfärdas vid en check-point. Det lät alltför komplicerat. Jag frågade de mycket vänliga kvinnorna om de kunde hjälpa mig att ringa hem till min gravida hustru, jag hade ju inga DDR-mark. Receptionen var rikt bemannad av vänliga kvinnor, som förstod min situation och som snabbt skramlade ihop tillräckligt med pengar för ett telefonsamtal till Sverige.
Jag återvände till centralstationen i Östberlin och samma vänliga polis gav mig på stående fot tillstånd att tillbringa natten på stationens café, som hade öppet hela natten och verkade befolkas av DDR-människor som gärna festade hela natten på öl. Det blev inte mycket sömn den natten, sedan tog jag första morgontåget till Malmö.
Om man ska säga något negativt om DDR, så är det den systematiska doping de utsatte unga kvinnor för och som lyckades så tillvida att DDR kunde placera sig direkt efter stormakterna USA och Sovjetunionen i de olympiska spelen. Men de kvinnliga offren blev många.
Det stora misstaget och den stora tragedin var när andra världskriges segrarmakter tillät att DDR infogades under Förbundsrepubliken. Att dessa statsbildningar var precis lika konstgjorda som Surinam, Singapore, USA, Sydsudan, Israel, Kosovo eller Belize är ingen ursäkt. Men Ostmarkt och Ostpreussen klarade sig undan, Gud ske lov.
Ja, det närmaste vi kom en ”Haushaltstag” i Sverige var väl den av Lennart Hyland på bästa TV-lägereldstid lanserade ”frufridagen”. Jag minns den som ett roande, om än lite oförklarligt, fenomen från tidig ungdomstid. Men vi diskuterar ju fortfarande bristande jämlikhet mellan könen när det gäller uttag av tid för ”barnledighet” t ex. För att inte tala om det allra senaste avslöjandet att lönespridningen mellan män och kvinnor ökat senaste året (2023 alltså). Dock skulle vi inte oroa oss så mycket för detta eftersom det i huvudsak förklarades bero på något fåtal ”högt kvalificerade” där männen naturligtvis var överrepresenterade. Av detta kan vi dra slutsatsen att jämlikheten är större bland kvinnor än bland män, i varje fall på senare tid.
Intressant artikel, tack Lasse!
Jag har försökt intressera Myrdalsällskapet m fl att granska vad Myrdal skrev om Öst- Västtyskland. 1978 skrev han i FiB. Senare skrev han tvärtom, då var Östtyskland det bättre Tyskland! Vore intressant om någon orkade göra en genomgång. Myrdal var ju mycket kunnig om Tyskland.