Ett Tyskland – två folk

Minne från DDR i maj 2017, kanske är det i Wolgast vid Östersjökusten (Foto: K Lindelöf)

På min födelsedag den 3 oktober firas i Berlin med pompa och ståt Der Tag der Deutschen Einheit. I år trettiofyra år sedan DDR officiellt upphörde (3 oktober 1990) för att inlemmas med Förbundsrepubliken. Tiden bara flyger iväg.

En från allra första början konstgjord stat, denna östtyska ”demokratiska” republik. Från födelsen dödsdömd, i skuggan av storebror Sovjetunionen. Allt pankare. Försökte in i det sista låtsas om något annat. 

”Sålde” hämningslöst politiska fångar till Väst för att dra in valuta. Hjälpte till med att smuggla vapen (Boforsaffären).

Retoriken förblev ihärdig från stalinistiskt anstrukna politruker, ända fram till det bittra slutet. ”Muren skall stå i hundra år.” Trodde Erich Honecker verkligen på sina egna ord? 

Michail Gorbatjov deltog pliktskyldigt i fyrtioårsfirandet av republiken 1989. Fällde de klassiska orden: ”Den som kommer för sent straffar historien.” 

Lyssnade Honecker? Fattade han? Knappast, han fortsatte nog ända fram till fängslandet att leva med villfarelser som underhållits av hans närmaste medarbetare och av Stasi. Avled efter att ha skickats iväg till Chile och hustrun Margot.

Det krävdes fängelsestraff för ”republikfiender” i Östtyskland. Politiska motståndare fanns inte. Per definition kunde det nämligen inte finnas några sådana. 

Det är mig obekant om man lånade besynnerliga diagnoser från storebror för att sjukförklara de uppstudsiga, bland dem internationellt kända såsom Biermann och Havemann: ”reformistisk inbillning”, ”smygande schizofreni” eller ”ovanligt intresse för filosofi, religion och konst”.

Stalinisterna ville ge sken av att det socialistiska lyckoriket hade förverkligats på jorden. Jag vet att svenska vänsterintellektuella, namnkunniga sådana, ryckte ut till samma DDR:s försvar. 

Åkte till Östberlin och  lät sig smörjas. Vände ryggen åt dissidenterna i Stasi-fängelserna. Så skamligt.

I Stockholm i ABF-huset hörde jag våren 2019 Jan Myrdal, under det seminarium som tillägnats honom – ”den vanartige”, hylla DDR för dess jämställdhetspolitik. De mot DDR sympatiska tongångarna upprepas i hans bok Maj. En kärlek (1998, 2020), som jag just nu omläser.

Armt, på min ära. Något måste man hitta på. Om inget annat. Prova detta med att lyfta fram kvinnornas villkor. Glöm resten.

I tysk TV brukar det dessa dagar visas en rad intressanta reportage med anledning av att det gått mer än tre decennier sedan die Wende. Desillusionerade ossisar, Helmut Kohl lovade dem storstilat men utan täckning att de skulle få det som i Väst, säger die Anschluss och röstar på högerpartiet AfD. 

Reportage utifrån landet i det som en gång var DDR. Idylliska byar nära den forna, hårt bevakade gränsen med soldater beredda att skjuta för att döda sina landsmän. Böljande landskap. Deutschland, Du bist so schön.

Det förefaller mig absurt hur den ”inre gränsen” skar sönder Tyskland. 

Och, ännu mer, att människorna fann sig i det. Stod ut. Blev ossisar. Gråa i själ och kroppar. I ”gammalmodiga” kläder. Brist på i princip allting.

Muren föll, vad hände med ossisarna? De realsocialistiskt strikt fostrade. Under DDR jamade de med och höll masken. De allra flesta. Så fort de fick chansen gjorde de något helt annat, bytte den röda skjortan mot en blå eller brun. 

DDR, denna förtryckarstat, berättar för mig om något djupt olustigt. Hur vi anpassar oss och lyder. Ljuger. Löper med. Håller masken. 

I den tragiska meningen finns ingen anledning att fira något jubileum. Ett Tyskland – men samma östtyskar. Två folk. Trots att man i entusiasm under de stora demonstrationerna i DDR hösten 1989 skanderade: ”Wir sind ein Volk!”