PÅ TRE MÅNADER har vi fått ett konventionellt militärt krig i Europa och till följd av det en svensk och finsk intresseanmälan till Natomedlemskap. I våra stora medier diskuteras inte dessa saker, utan där förfasar man sig bara över Putins ondska och haussar Natos säkerhetsskapande förmåga för oss stackars demokratier i Rysslands slagskugga.
Här på lindelof.nu har saken diskuterats mera öppet. Någon enstaka har applåderat Natoanmälan, någon enstaka även Natoansökan, medan de flesta ändå varit motståndare till detta.
Ukrainakriget en vattendelare
Dock har kriget i Ukraina blivit en vattendelare. De flesta ser kriget som både olagligt, grymt och onödigt, men anser ändå att det är både västprovocerat och ett ställföreträdande US-amerikanskt krig (ett proxykrig) mot Ryssland. Ett mindre antal debattörer motsätter sig varje antydan om både västprovokation och proxykrig. De ansluter sig därmed till den officiella linjen som ser kriget som ett oprovocerat putinskt imperialistiskt angrepp på ett självständigt demokratiskt land. Maximalt stöd till det angripna landet med vapen och allt samt maximalt press på Ryssland för att knäcka deras ekonomiska möjligheter att fortsätta kriget. Förspelet från 2014 till 24 februari får inte diskuteras. Där står vi nu.
Vi måste nu gå in i nästa fas och ta oss an det som nu händer och vad det eventuellt kan leda till. EU:s ledare meddelade i Bryssel på måndagskvällen att de enats om ett sjätte sanktionspaket mot Ryssland. Statsminister Magdalena Andersson sa följande på pressträffen efteråt:
”Ett väldigt, väldigt viktigt beslut, och det är det sjätte sanktionspaketet och det handlar om importstopp av rysk olja som vi nu har lagt fast. Och det här är ju väldigt viktigt för att minska Putins möjlighet att finansiera sitt brutala och olagliga krig i Ukraina. Det är inte all rysk olja som stoppas, den som kommer med pipelines kommer under en övergångsperiod vara fortsatt kvar, alltså inte omfattas av sanktionspaketet. Men det här innebär ändå att merparten av den ryska oljan kommer att sanktioneras. […] Det kommer att bli ett svårt slag mot Rysslands ekonomi.”
Ungern och några andra länder har hållit emot och fått undantag på obestämd tid, alltså de kan fortsätta importera rysk olja via pipeline.
Det här innebär att oljepriset kommer att öka dramatiskt, som i sin tur leder till att mer olja kommer till Europa via pipeline till Ungern. Där kommer kreativa affärsmän att se till att oljan säljs vidare till andra kreativa affärsmän, till det härligt höga priset i Europa. Oljan ska bli bland annat energi till Tysklands industri och diesel till Europas alla dieselbilar. Ingen kommer att kunna stoppa tankbilar på EU:s inre marknad att frakta den ryska oljan vidare från Ungern till övriga EU.
Det kommer alltså – med stor säkerhet – inte att fungera som det är tänkt. Resultatet kommer att blir ett rikare Ryssland och ett fattigare Europa. Europas befolkning kommer nästa vinter att frysa och hungra, vilket kommer att leda till social oro och politiska omvälvningar. Dessutom kommer Asiens konkurrerande länder att få ökad tillgång till den billiga ryska oljan och gasen, vilket kommer att slå än mer mot Europas industrier. Det hela är kollektiv galenskap, ett slags utdraget europeiskt ekonomiskt självmord.
De är rädda
Hur är det nu möjligt att EU:s ledare kan besluta som de gjorde på mötet i Bryssel i måndags? Ja det är närmast gåtfullt. För inte är det så att de inte kan räkna ut det jag skrivit ovan. De vet precis vad som kommer att hända. De är ju inte dumma. Men de är rädda.
De är alla inlåsta i sin innersta krets – den yppersta elitklubben – som i sin tur styrs av den globala ekonomiska eliten (WEF) som just sammanträtt i Davos. Avsteg från den utopiskt globala agendan är dem en omöjlighet. I elitklubben är man mer rädd för varandra än för sina egna befolkningars reaktioner. Det svenska och finska Nato-beslutet är ett tydligt tecken på just detta. Man kör hellre över sitt eget folk än att sätta ner foten inom elitklubben.
Alltså, ingen av elitklubbens medlemmar besitter tillräckligt civilkurage att säga stopp, detta går jag inte med på längre, nu tar jag med mig mitt land och mitt folk ut ur detta. En De Gaulle eller en Thatcher hade i alla fall sina länders intressen i fokus, även om de inte var särskilt älskade på hemmaplan. Men de hade modet att företräda sitt lands intressen. Var finns dessa politiker idag? Ungerns Viktor Orban är den ende som i alla fall vågar morsa sig lite.
Vart leder då allt detta? Först och främst till stora ekonomiska svårigheter på hemmaplan med svåra sociala konsekvenser. Tänk bara på de enorma utgifter för alla nya vapensystem vi kommer att tvingas köpa i denna krigshysteri. Vidare kan vi vänta oss stora politiska omvälvningar i hela Europa, som man ännu bara kan spekulera kring. Även om Ryssland vinner kriget militärt är fortsättningen ändå mycket oviss. Ska det leda till en ny helt tillsluten järnridå?
Allt detta går man alltså in i med öppna ögon.
Carl von Clausewitz fällde sitt berömda påstående ”Krig är bara en fortsättning av politiken med andra medel”. Har vänster helt glömt bort detta (som vi lärde oss i grundcirklar om imperialismen). Lenin gjorde en noggrann genomgång av Clausewitz militära skrifter 1915, medan han var i exil i Bern. Han avvisade alla subjektiva förklaringar till krig, sådana som vi ser nu om Putin, han är galen, han är sjuk, ny Hitler m m.
Istället måste Marxister se till bakgrunden till kriget dess politiska förhistoria med ryska kapitalistiska oligarker som stöder invasionen i Ukraina och hur västmakterna USA, Storbritannien förberedde Natos östutvidgning i decennier. Att bara förenkla det till ”den som avlossade första skottet” är den som är skyldig till kriget, som vi nu ser i västs massiva krigspropaganda.
Vill också peka på den militära upprusningen som nu startar. Den kommer att stärka militärindustrin och då får de krafterna mer makt pengar att muta politiker, journalister m m.
Utmärkt text, Knut L!
Den sammanfattar ganska väl dagens situation. Jag har precis tittat färdigt på ”Official Secrets” – och jag ryser. Vad är det för värld vi är på väg in i? Hur hamnade vi här? Irak-kriget var illa nog med en i regel foglig presskår som inte sade emot galenskapen. Men det vi har sett under dessa månader med Ukraina-konflikten är etter värre. Finns det inte en gnutta civilkurage inom presskåren? Finns inga etiska riktlinjer? Vad har våra journalister lärt sig om källkritik? Om fake news (för att använda ett modernt ord)? Om att man kan ljuga genom utelämnaden också?
Jag hade helgprenumeration på Svenska Dagbladet fram tills några veckor in i konflikten – sedan sade jag upp tidningen, trött på att höra ”nyheter” där journalisterna uppenbarligen inte hade reflekterat över något av ovanstående (källkritik etc). Jag blev någon månad senare uppringd av Svenska Dagbladet med en fråga om varför jag sade upp tidningen. Och mitt svar var att jag hittills sett Svenska Dagbladet som en i stort sett seriös tidning (fastän jag inte delar dess politiska inriktning), där man ändå försökt att någorlunda spegla olika sidor. Men att utrikesbevakningen varit fullständigt skandalös omkring Nato och Ukraina – och att den fortsätter att vara det. Uppringaren lade ganska snabbt på luren – övertygad om att jag inte kommer tillbaka som prenumerant.
Frågan är vilken skada massmedia lidit av den här konflikten och nyhetsrapporteringen om den. Kommer folk att alltmer släppa den officiella mainstreambevakningen (via de stora tidningarna, TV, radio, CNN etc) för att istället vända sig till alternativa nyhetskanaler via Internet (så länge nu dessa är öppna med sina annorlunda perspektiv)?
Jag är tacksam för att jag kunnat följa det mer realistiska skeendet via Duran, via Scott Ritter, via Colonel Mc Gregor etc… ja, det finns ytterligare några oberoende kanaler som försökt spegla vad som verkligen händer.
Jag har för mig att Lars Gustafsson en gång i tiden skrev något om problemformuleringsprivilegiet och att diskussionen styrs av detta. Med ett modernt ordval kan man säga att dagens ”narrativ” i väst helt sker utifrån bara EN synvinkel och att allt annat sorteras bort – genom utelämnanden, rena lögner, sensationsjournalistik och framförallt totalt frånvarande källkritik (såg att en kvällstidning idag hävdade att Putin bara har 3 år kvar att leva!!).
Folk som bara följer nyhetsrapporteringen i väst borde vara ganska förvirrade vid det här laget över att Ukraina vinner ständiga segrar, men att deras militär håller på att kollapsa helt i Donbass-regionen. Har man månne segrat ihjäl sig?!
Knut L skrev: ”Vart leder då allt detta? Först och främst till stora ekonomiska svårigheter på hemmaplan med svåra sociala konsekvenser. Tänk bara på de enorma utgifter för alla nya vapensystem vi kommer att tvingas köpa i denna krigshysteri.”
Jag förstår att ”enorma utgifter för … nya vapensystem” bara är en del av de ökade utgifter som KL förutspår. Men varför alls nämna ökade försvarsutgifter som en börda? Om Sverige hade stannat utanför Nato och stått fritt från stormakter, då skulle vi ju (hoppas jag vi är överens om) behöva ha ett mycket starkare försvar?
Nya dyra vapensystem skulle ha behövts i vilket fall som helst.
Har KL anslutit sig till dem som menar att försvarsutgifter betydligt högre än Reinfeldt-nivån i sig vore en plåga för landet?
Jan Arvid G!
Vi (svenska skattebetalare) kommer att tvingas stå för fiolerna vid inköp av dyra vapensystem för att fylla luckor i USA:s (Natos) strategiska krigsplanering mot sina fiender. Det går knappast att kalla ett svenskt försvar. Satsning på svenska värnpliktiga kommer att vara ytterst marginell. Det blir avancerade dyra vapen och ett litet antal specialutbildade Natokrigare för tjänstgöring utanför Sveriges gränser. Bortkastade pengar, om du frågar mig.
Knut L!
Ja, det må man tycka, att mycket av pengarna vore bortkastade, om Sverige komme att tillhöra Nato. Men jag skrev om att du till synes menade att en försvarsbudget på över 2 procent av BNP i sig skulle bidraga till stora ekonomiska svårigheter på hemmaplan med svåra sociala konsekvenser.
Skulle du stödja en kraftig svensk upprustning om Nato-ansökan havererade, och en svensk regering lade fast en politisk kurs om oberoende från alla stormakter?
Jan Arvid G!
Självklart!
En observation, en video och en film, som kanske kan ge åtminstone några delförklaringar till den de europeiska ledarnas sömngångaraktiga marsch mot ekonomisk kräftgång, social oro och än större underordning av EU under USA, som Knut Lindelöf här sätter fingret på.
1. Edgar J Hoover var pionjär när det gällde att samla in komprometterande information om ledande politiker, för att kunna pressa dem att föra den politik han önskade. Självklart har metoderna förfinats sedan hans tid, vilket framgår av filmen som redan apostroferats i den här diskussionen.
2. När en viss herr Wallenberg fick ledsaga statsminister Magdalena Andersson vid hennes besök i Finland för att diskutera Nato-medlemskap med sin finska motsvarighet, då visade det enligt min bestämda uppfattning tämligen oblygt hur utrikespolitiken styrs av de stora kapitalens affärsmöjligheter.
3. Villkoren för dessa affärsmöjligheter förklaras pedagogiskt av John Mearsheimer i den här lilla videosnutten.
Mearsheimers förmaning om att det trots allt vore bättre att leva under USA:s stövelklack än under Kinas, sätter i sin tur fingret på något jag vid ett par tillfällen försökt lyfta till diskussion. Med olika personer och i olika fora, men utan något som helst gensvar:
– OM Lenins teori om imperialismen håller streck, då kan det i längden inte existera någon sådan fredlig ”multipolär” värld, som ofta förespeglas av oss som hoppas på ett förestående slut för dollarns ställning som världsvaluta och därmed för USA:s hegemoni.
Den olikmässiga utvecklingen av olika länders ekonomi, leder ju – enligt teorin och så länge imperialismen (läs: kapitalismen) består – oundvikligen till nya omfördelningskrig. Varav följer den gamla kommunistiska slutsatsen ”Inte en dag av fred under imperialismen”, som tycks ha fallit i glömska idag, bland allt (?) slags ”vänster”, ”socialister” och ”kommunister”.
– Finns det skäl att idag förkasta Lenins teori? Vilka då, i så fall? Att modifiera den? I så fall hur?
– Om teorin ska anses ännu hålla streck, vilka slutsatser ska vi i så fall dra av den idag?
Torgny F!
Bra påminnelse om Clausewitz tes. Den finns i en omvänd, möjligen mer pessimistisk, variant, d v s där vi ser ”politiken som krigets fortsättning med andra medel”. Vad C menar är givetvis att allt i grunden är politik, men den omvända varianten ser kriget som det normala tillståndet i världen. Hursomhelst är båda tolkningarna giltiga. Allt handlar ju om att på olika sätt lösa våra mellanmänskliga konflikter. Förhärligandet av kriget som ett, företrädesvis manligt, nödvändigt stålbad för att stärka rasen och nationen finns i nazismens centrum.
Jan Arvid G!
Du uttrycker dig lite oklart om ”en politisk kurs om oberoende från alla stormakter”. Den idén tror jag inte har funnits någonstans i sinnevärlden, möjligen någonstans i en idealiserad tankevärld. Att oberoendet skulle ha möjligheten att bli ett MÅL att kunna sätta ”kurs” mot förefaller mig vara en pipdröm. Världen kommer i stället att sammanlänkas allt mer, men kanske mer i form av två polärer, nämligen den nedåtgående galaren på dynghögens topp, USA, och utmanaren i den numer närmast unipolära maktstrukturen, Kina. Eventuellt då i en nyetablerad allians med Ryssland, men detta återstår att se.
I det senare läget har Sverige (och även Europa i huvudsak) allt att vinna på att söka neutralitet i konflikten, som då med viss, och troligast i nuläget, ökande sannolikhet kommer att leda till väpnade sammanstötningar.
Alliansfriheten hade då varit det bästa möjliga valet. Nu får vi sätta vårt hopp till Turkiets NEJ!
Nog borde den valda församlingen i Riksdagen framhållit vår Svenska alliansfrihet istället för Nato-medlemskap och tydligt verkat som fredens förespråkare i humanisten Sven Melanders anda när han frågade lilla Anna vad hon önskade sig mest av allt på jorden.
Ty inte enbart pengar kostar detta krigiska tillstånd utan även humankapital i en omfattning som främst drabbar den redan fattige för att övergå och påtagligt anstränga medelklassens höga levnadsstandard. Och när krubban är tom bits hästarna. Ett gammalt slitet ordspråk som är väl känt utan att en djupare analys med dess destruktiva konsekvenser, vilket på sin tid unga folkbildare i sin strävan att bygga socialt hållbara samhällen, tidigt insåg med framgångsrikt resultat.
Vad som nu sker får anses vara ett stort strategiskt misstag när Socialdemokraterna gör sitt vägval för Natos militära komplex. Detta olyckliga val med tanke vilka fantastiska möjligheter som borde givits att påverka freden i FN:s regi tillsammans med andra Europeiska alliansfria länder – där Irland, Österrike och Malta ingår.
Sannolikt om inte freden får en chans i närtid kommer våra starkt segregerade samhälle även i ett internationellt västperspektiv, med sina parallella strukturer, att dramatiskt eskalera och utsätta värdet av solidaritet för stora påfrestningar. Ett förhållande som innebär en annan än mer påtaglig brutal mänsklig värdeskala, där ingen kan veta vart dessa vilseledande spår slutar.
Då ställer jag mig frågan; vilken verklighetsbild äger våra Natovänliga S-politiker, som anser sig representera den internationella freds- och solidariska jämlikhetsidén, när de samtidigt betraktar framtiden utifrån sin historia? Verkligheten visar dessutom att deras egentliga väljargrupper som representeras av arbetarna, inte sällan lägger sin röstsedel på ett annat parti. Nog borde även den frågan stämma till eftertanke utifrån den ideologiskt stabila grundstomme medlemmarna givit dem till ansvar att förvalta i sitt uppdrag. En viktig grundmur som förmodligen nu innebär en oreparabel söndervittring när Socialdemokraterna trots kongressbeslutet och därtill neka folket att lämna sin röstsedel när det gäller valet om medlemskap i Nato samt därmed indirekt tillhöra en del av ett fasansfullt militärindustriellt komplex.
Överkörningen av Håkan Juholt – då han var S-partiledare – i frågan om att tillåta flygplanet JAS aktivitet under Libyenkriget 2011, innebar även det ett smygande insteg för Sverige till Natos expansiva ambitioner.
Det går dåligt för de inkompetenta ryssarna i kriget. Ukrainas försvar segrar på alla fronter med hjälp av magiska vapen från USA… och Sverige. Nassarna kämpar heroiskt till sista man (nästan). Putin är dödssjuk och galen. Biden är ung och alert.
Ryssarna vann. Åh fan!
Det är outsägligt sorgligt svårt att ta in, att det finns människor som medvetet dömer dessa tappra ukrainska soldater till döden i ett krig de inte kan vinna. Må Fan ta dom. Innefattar Sveriges valda politiker.
Man förleds ju att tro att det råder ett stort motstånd om man läser inläggen på denna blogg. Dagens och gårdagens Text-tv visar på motsatsen.
108 SVT Text onsdag 08 jun 2022
INRIKES PUBLICERAD 8 JUNI
Över 60 procent positiva till Nato
En tydlig majoritet av svenskarna är
nu positiva till ett svenskt medlem-
skap i Nato, enligt SCB:s stora
partisympatiundersökning från maj.
Drygt 62 procent uppger att ett Nato-
inträde skulle vara bra för Sverige.
Andelen som är negativa ligger på 22,5
procent medan gruppen av tveksamma
uppgår till nästan 15 procent.
Starkast är stödet bland väljare som
sympatiserar med Moderaterna och
Liberalerna. Män (68,4) är också mer
positiva än kvinnor (56,7). Mest
skeptiska är vänsterpartister – endast
3,5 procent är positiva till Nato.
134 SVT Text onsdag 08 jun 2022
UTRIKES PUBLICERAD 7 JUNI
Danskt ja till Sverige i Nato
Det danska folketinget säger ja till
ett svenskt och ett finskt medlemskap
i Nato, det står klart efter en
omröstning under tisdagen.
Även det isländska alltinget har ”med
överväldigande majoritet” antagit en
resolution om att låta Sverige och
Finland bli Natomedlemmar, skriver
Islands utrikesminister på Twitter.
Den danska regeringen har sedan
tidigare slagit fast att landet
stödjer de nordiska ländernas
ansökningar, men formellt krävs det
att Natoländernas parlament ger sitt
godkännande.
Tvivlaren