Foto: Oliver Hoslet, hämtad från HBL
EU:s 28 miljöministrar enades efter mycket stora besvär om att godkänna avtalet, Polens minister vägrade inledningsvis ansluta, och det såg länge ut som om hela klimatavtalets godkännande skulle gå i stöpet. När många redan gett upp hoppet kom till sist det befriande beskedet om att Polen till sist gett med sig.
Skälet till Polens hårda motstånd har sin grund främst i landets stora beroende av kolkraft. Den är och förblir under överskådlig tid den viktigaste energikällan. Landets ekonomiska grund vilar på den stora tillgången på billigt kol. De ansåg sig därför inte ha råd att godkänna klimatavtalet.
EU:s brådska i ärendet förklaras med att unionen riskerade att inte få delta i nästa fas enligt avtalet d v s mötet i november i Karrabech. Processen hade tagit för lång tid och höll på att sluta på ett pinsamt uteblivande till följd av den långsamma hanteringen.
Sommaren 2016 hade endast fyra stater ratificerat avtalet i sina egna parlament. Därför meddelade EU:s klimatkommissionär Canate och kommissionens ordförande Juncker att den här gången fick man gå vidare med en gemensam ratificering, trots att få länder inom EU hunnit hålla sina officiella ratificeringsrundor.
Detta förfarande är i direkt strid mot regelverket om att de nationella parlamenten ska förankra och godkänna besluten innan processen kan ges juridiskt godkännande.
Sverige ska ratificera klimatavtalet den 12 oktober. Det blir nog ingen stridsfråga, men var finns byråkratväldets respekt för de demokratiska spelregler som faktiskt enligt lag ska gälla?
Att den polske miljöministern tvingades ge med sig är en sak, men vilket beslut tar det polska parlamentet? Inte helt uteslutet att man röstar ner förslaget. Det innebär i så fall att beslutet inte gäller då det krävs ett enhälligt beslut i ministerrådet.
Det var just det som nyligen hände i Nederländerna med det ”redan beslutade” frihandelsavtalet med Ukraina. En folkomröstning genomfördes i enligt med landets lagstiftning och förkastade beslutet om ett godkännande av EU:s beslut.
Det här förfarandet visar unionens rätta ansikte. Har unionen i sin kärna av ett demokratiskt väsen i både teoretisk och praktisk politik, och framför allt hur beslut fattas? Av dem som svarar ja på den frågan vill jag gärna höra deras argument.
