Artikeln är ett referat av en artikel av Dr Michael Brenner från sajten Neutrality Studies som drivs av den internationella tankesmedjan med samma namn och som samlar forskare omkring frågan om alliansfrihet i internationella relationer. Ernesto Kazenstein har läst och gjort ett noggrant referat av tankarna i artikeln.
”Europa är besatt av judarna” skriver Dr Michael Brenner, Professor emeritus i internationella relationer vid universitetet i Pittsburgh. I nästan 2.000 år förföljde man dem och nu gör man samma sak med muslimer, under förevändning av att man måste stödja judarna. Europeiska ledare är oberörda av Israels behandling av palestinierna och tävlar i stället med varandra om att visa solidaritet och skicka vapen till Israels armé, så att den kan fortsätta med sin avskyvärda kampanj i Gaza och skynda sig till Tel Aviv för att fotografera sig med mördaren Netanyahu.
”Europa har uppenbara problem med religion, ras och etnicitet”, skriver Brenner. Inte alla européer, förstås, men på något sätt sitter det här djupt i det kollektiva medvetandet. När läget är akut, som nu, reagerar offentliga och privata institutioner som på beställning, med samma känslor, samma råa slagord, samma självgodhet och moralism. Regeringarna och media upprepar samma sak och dessa åsikter tvingas på alla, alla avvikande åsikter förtrycks våldsamt (vilket vi har sett i Frankrike och Tyskland och i hysteriska uttalande av den f d brittisk inrikesminister, Suella Braverman).
Parallellt med att Israels judar upphöjs, avhumaniseras Palestinas muslimer som kollektivt skuldbeläggs för brott som al-Qaeda, IS eller Hamas begår. Så förmörkas och förnekas palestiniernas långa lidande.
Varför? frågar sig Brenner, och använder ordet psykopatologisk för att känneteckna denna kollektiva tvångsmässiga känsla. Det beror först på en underliggande önskan att sudda bort Europas skuld för brott som begåtts mot judarna sedan de anklagades för att vara Jesus mördare. Det tog européer cirka 1.900 år att utkräva den makabra hämnden. ”Frivilliga från 16 europeiska länder – den största gruppen var ukrainare – ingick i SS divisioner som medverkade direkt eller indirekt” i Förintelsen. Förintelsen fick de kristnas själ att nyktra till. Skräcken, såren och samvetskvalen har tunnats ut och diskriminering mot judar praktiskt taget försvunnit (trots försök de senaste åren att sammanblanda kritik av Israel med diskriminering av judar). Men det dåliga samvetet har inte försvunnit.
”Själva orden judisk och Israel förlamar européernas förstånd och samvete”. Därför har ”den mest skarpa och kunnig brittiska kommentatorn”, känd för att avslöja de officiella lögnerna, vägrat att säga vem det var som bombade sjukhusen. ”Vem var det? De som redan har släppt 1.500 bomber över Gaza City eller Ali Baba och de 40 rövarna?” frågar sig den uppenbarligen irriterad professorn. Därför bortrensas alla kritiska röster och Labour ger ”Israel rätt att fortsätta bomba, stänga av vatten, mat och el och driva invånarna i Gaza ut i öknen där Qatar ska tvingas betala för en tältstad för en eller två miljoner.”
”För det andra har relationerna mellan européer och muslimska samhällen blivit alltmer ansträngda” som en följd av den ökade migration och de sociala problem det medför, spridning av fundamentalistisk islam, hot från våldsamma jihadistgrupper, Västasiens instabilitet, oljekriserna och, inte minst, konsekvenserna av Europas kolonialism.
Brenner säger att det handlar om 450 år av ett djupt förhållande mellan herrar och undersåtar – de vita är herrarna. Personligen skulle jag prata om mer än tusen år – detta sträcker sig ända tillbaka till korstågen och hatet mot ”saracenerna”. Västeuropéeerna betraktade de icke-vita som inte riktigt mänskliga. Befrielsen från kolonialismen i Afrika och Asien är fortfarande färsk. Det var efter andra världskriget som länderna blev av med sina europeiska herrar. De senaste decennierna har ett flertal krig utkämpas av Väst på muslimsk mark: Iraq, Afghanistan, Libyen, Somalien, Syria, Sahelområdet. Det brukar vara attackerna på muslimerna som anges som motiv för terrorbrott i Västeuropa, inte omsorg om Koranens lära.
Ytterligare en faktorn att beakta är USA. De europeiska länderna har förlorat egen politisk vilja och agerar samtidigt som dominerande – i relation till muslimska länderna – och underordnade – i förhållandet till USA. Den klassiska profilen av en ”auktoritär personlighet”. Gentemot den överordnade är man ”foglig, lydig och insmickrande; mot den underlägsna är man arrogant, krävande och föraktfull.” Beroende skadar självaktning som kompenseras av översitteri på de underlägsnas bekostnad.
De europeiska länderna har blivit vasallstater till USA – varför inte säga att EU är en liten knähund till USA – som tvingas följa sin herre oavsett hur vansinniga, farliga, omoraliska eller kontraproduktiva herrarnas nycker blir. Så har det varit i fallet med Irak, Iran, Ukraina, Taiwan och om allt som berör Israel. Europeiska politiker är lika beroende av denna mentalitet som en alkoholist av flaskan. De följer eller springer likt lämmeln över ”vilken avgrund USA än må välja i sina självmordsimpulser”. Så mycket har de europeiska ledarna internaliserat detta narrativ, att vilka lögner som helst är bra för att bortförklara resultat och vägran att se verkligheten (se Johan Cronemans artikel i DN nyligen som refererades på denna sida).
Återigen använder han order psykopatologiskt för att beskriva det politiska klimatet i USA. ”Contemporary American has become hysteria prone” – vanliga amerikaner är benägna att drabbas av hysteri.
Först var det tjugo år med ”kriget mot terror” då landet härjade och struntade i lagar, etiska värden och sedan kom russofobin och Kina-skräcken.
Följderna för relationer mellan Europa och Västra Asien (jag föredrar termen framför Mellanöstern – mellan vad då?) blir att européer projicerar sina egna skuldkänslor för det sekellånga förtrycket och förföljelsen av judar på muslimerna och i en makaber psykologisk process blir stödet för Israel ett sätt att befria sig från sin egen skuld gentemot judarna.
Men det finns skillnader i relationen mellan USA, dess befolkning och Israel och judarna. Det finns tre aspekter att tänka på som skiljer USA från Europa. USA bär inte samma skuld gentemot judarna. Stöd för Israel föddes ur sympatin för ett undertryckt folk som har rest sig och opinionen har matats under hela 1900-talet med den ”Judiska historien”. Vidare den enorma styrkan i den evangeliska rörelsen som ser Israel som ett steg på väg mot Jesu återkomst och till sist Armageddon, minskad makt över världen för USA, vilket får landet att reagera instinktiv varje gång de ser sina intressen hotade.
Jag kom att tänka på en bok av Alfred McCoy, hitorieprofessor i Wisconsin, I skuggan av det amerikanska århundradet. Han vågar sig på ett datum för slutet av det ”amerikanska århundradet”, nämligen 2030.
Han målar fyra möjliga scenarier. Det första är en fredlig nedgång av USA:s kontroll över FN och en omfördelning av maktförhållandena i världen. Den andra är att USA kommer att falla på ekonomin. Tre faktorer pekar han på: krympande andel av världsekonomin och världshandeln, minskad teknisk innovationsförmåga och att dollarn förlorar sin ställning som den internationella handelsvaluta. Ytterligare ett hot är att kostnaderna för den ständigt ökande militära apparaten utomlands går över styr.
Till sist finns förstås risken för ett världskrig, men McCoy spekulerar om ett ”militärt missöde” som slutar relativt fredligt eftersom Kina lyckas slå ner några av USA:s vitala navigationssatelliter och det hela dör innan kriget hinner bryta ut – enligt McCoy har USA börjat halka efter på teknologiutveckling och uppfinningar redan på 1980-talet.
”Historiskt sett är inte frågan om USA kommer att förlora sin ännu oomstridda världsmakt, utan exakt hur brådstörtad och smärtsam nedgången kommer att bli”. Han ser inte att någon enskild stat ska ta över, utan att det blir en konstellation (det utvidgade BRICS med Kina, Indien och Brasilien som kärna?) som tar över efter Väst.
Ernesto Kazenstein
Ernesto Katzenstein skriver en bra sak. Vi skall aldrig skriva ”Mellanöstern”. Det ordet måste man kompromisslöst avvisa. Jag förstår icke, huru Knut L, Bertil C, Henrik L med flera, kan använda detta koloniala ord. Öster om vad? Vill man täcka in Västasien och Nordostafrika, får man göra det på något annat sätt, än med ordet ”Mellanöstern”.
Michael Brenner skriver konstigt om sprängningen vid Al-Ahli-sjukhuset i Gaza: ”Who did the evil deed? The people who already had dropped 1,500 bombs on Gaza city or Ali Baba & the 40 Thieves? Make your choice – personal preference.” Det resonemanget håller inte. Att Staten Israel släppt många bomber, som dödat många människor, har ingen betydelse för frågan om explosionen vid Al-Ahli-sjukhuset. Man kan inte, som Michael B föreslår, ”välja själv enligt personliga preferenser” i en fråga som rör den fysiska verkligheten.
”Västvärlden har uppenbara problem med religion, ras och etnicitet”, skriver Michael B (Ernesto K gjorde ett misstag i citatet, och skrev ”Europa”). Jaha. Vilka delar av världen har icke ”uppenbara problem med religion, ras och etnicitet”? Är västvärldens problem större i detta hänseende?
Hur Michael B räknar, när han skriver att Västvärlden omfattar blott 400 miljoner personer, vore intressant att veta.
MB skriver: att frivilliga från Europa var frivilliga i Waffen SS, varvid ”de största kontingenterna utgjordes av ukrainare”. Vad är tanken med det parentetiska inskottet?
Det är många ord som ”man” bör undvika. Jag har skrivit om det några gånger, om t ex idealist, materialist, flockmentalitet, populist med flera. Själv anser jag att det är mycket illa när vi menar USA men skriver och säger Amerika. Men nu är det så att ord ibland är levande och därför förändras. Redan i gymnasiet lärde jag mig av min lärare i svenska (inte svensklärare) att när Bellman skrev ”Ulla Winblad så kåter”, menade han bara att hon var levnadsglad, inget mer. Att nu plötsligt slå sig för bröstet och skriva ”Det ordet [Mellanöstern] måste man kompromisslöst avvisa” ger intryck av en vilja att ”sila mygg och svälja kameler”.
Eller en vilja att kanske än en gång på något sätt försvara Väst? (”Vilka delar av världen har icke ’uppenbara problem med religion, ras och etnicitet’? Är västvärldens problem större i detta hänseende?”) Den stora mängden av liknande kommentarer (som inom parentesen), framför allt till redaktör Lindelöfs artiklar, gör att en sådan misstanke inte är helt gripen ur luften.
För övrigt läste jag nyss hos steigan.no ett citat av en känd försvarare av vår västliga civilisation: «Jeg benekter at det er blitt gjort en stor urett mot indianerne i Amerika eller de svarte i Australia. Jeg benekter at det er blitt gjort urett mot dette folket ved at en sterkere rase, en rase av høyere kvalitet, en mer verdslig og klok rase har kommet inn og tatt deres plass.» (Sitert fra Churchills erklæring til The Palestine Commission i 1937.)
Jan Myrdal publicerade sina åsikter i två språkbruksfrågor om geografiska namn. Den ena var, att icke säga ”Amerika” och ”amerikansk” om Förenta staterna. Den andra var att säga ”Västasien”, icke ”Mellanöstern”. Bertil Carlman tycker att språkbruket ”Amerika = USA” är ”mycket illa”. Men BC tycker, att ”Mellanöstern” går an.
Bertil C omfattar folktrons föreställning om ”namnmagi”. Han undviker att skriva ut namnet ”Jan Arvid Götesson”, även när han citerar mig, eftersom namnets dåliga kraft släpps lös, om nidingen nämns. Jan Arvid Götesson instämde nyss med Ernesto K om ”Västasien”, så därför är den åsikten dålig.
(Mot min folkloristiska hypotes talar skenbart, att Bertil C är emot språkbruket ”Amerika = USA”, trots att även jag tycker så, men det förklaras av, att i det fallet finns tre möjligheter, ”Amerika”, ”USA” och ”Förenta staterna”, medan ”Västasien–Mellanöstern” är ett binärt val, varest man tvingas att vara med eller mot Jan Arvid Götesson.)
Vad gäller den namnlöses (alltså min) påstådda ”vilja att … försvara Väst” är förklaringen som följer. Bleve jag publicerad i Smålandsposten och Dagens Nyheter och The Australian, skreve jag i de avisorna kritik mot västvärlden. Men nu är det Knut L, och ingen annan, som publicerar mig i sin tidning. (Jag skriver ”tidning” som en hedersbetygelse; många har undrat.)
I lindelof.nu behövs inte mer kritik av västvärlden. Jag ägnar mig åt detta i stället: påpeka när vänsterskribenter utgår från sina åsikter, och anpassar sina fakta till åsikterna istället för tvärt om. Denna bakvända metod leder ofta till befängda resultat, som Michael B:s rekommendation att välja sin verklighet själv enligt personliga preferenser i en fråga, som handlar om, att fysikaliskt-forensiskt utreda, huruvida vissa dödsfall orsakats av en olyckshändelse eller ett krigsbrott, och vem som vållade händelsen.
Enkelt kan man sammanfatta artikeln med att dom gamla kolonialmakterna fortsätter att använda etnicitet som vapen för att plundra och dominera världen, precis som dom alltid har gjort.
Mänsklighet, empati, moral, rättvisa eller ens vanligt folkvett har ingen plats i dessa primitiva plundrares sinnen, annat än som idiotiska epitet för att skönmåla sig själva och svartmåla sina motståndare.
Som Alfred McCoy påpekar, så ser denna mörka era i mänsklighetens historia nu ut att gå emot sitt slut, eller iallafall mot en omfördelning av makt.
Vi här i Sverige ser verkligen ut att befinna oss på förlorarnas sida i det här spelet och det kommer sannolikt att stå oss mycket dyrt, om vi ens överlever.
Nu skall jag ge mig ut och demonstrera för Palestinas folk, så som miljoner människor runt om i världen gör. Styrkan i dessa demonstrationer ger iallafall en liten gnutta av hopp och jag uppmanar alla som kan att göra detsamma. Själv skall jag till Helsingborg.
Det kan hända att jag ”omfattar folktrons föreställning om ’namnmagi’”, men i så fall är det omedvetet. Själv ser jag det som ett uttryck för min vilja att koncentrera mig på hur handlingar, synpunkter ock ställningstaganden skall tolkas, och sedan av mig eventuellt kommenteras; ibland på ett positivt vis och ibland med kritik. I denna min avsikt ingår då att tona ner vem som stod för handlingarna, synpunkterna och ställningstagandena. Jag får naturligtvis erkänna att jag, precis som många andra som tycker om att ”höja rösten”, oftare kommer med negativ kritik. Som gammal lärare borde jag veta att det inte är bästa sättet att sprida positiv energi.
Samtidigt med detta om min eventuella föreställning om ’namnmagi’ så undrar jag om det finns ett begrepp som täcker motsatsen? Jag kan nämligen se att mitt namn skrivits fyra gånger i Jan Arvid G:s andra kommentar. Sammanlagt finns det cirka 11 namn i ett textstycke på 285 ord.
Slutligen har jag vid omläsning av min kanske mindre lyckade kommentar, inte kunnat se att slutsatsen ”Men BC tycker, att ’Mellanöstern’ går an.” stämmer. Det är snarare ett konstaterande än ett värderande. Bara idag har jag i min dagliga genomgång av nyheter rörande Israels krig mot det Palestinska folket, läst och hört ordet ’Middle East’ många gånger men inte Västasien en enda gång.
Hemma igen efter Palestina-demonstrationen i Helsingborg. Ca 7-800 personer deltog och Ellen Kall från Kommunistiska partiet höll ett fantastiskt bra tal.
Jag hörde på mötet att 50.000 hade demonstrerat i Köpenhamn för samma sak. Tidigare lär 300.000 ha demonstrerat mot Israels folkmord på Palestinier i London och kanske 500.000 i Washington. Även i Paris och Berlin har det varit stora demonstrationer trots att regimerna i dessa länder förbjudit sådant.
Lite mer hoppfull om världens framtid blev jag iallafall efter dagens övningar.
Hej alla kloka reflektanter och språkspanare!
Hittade denna intressanta sida efter lite googling apropå en insändare i dagens Smålandsposten av Janne Andrén om åldringsvård. Han nämnde Anderz Harning och ”Nembutal-landet”. Han åsyftade nog Harnings bok Mogadon-dalen som handlar om hur droger används. Rätt i sak men ej i benämning.
Apropå MENA, Mellanöstern eller Västasien som rätt benämning tror jag att Mindre Asien, Anatolien d v s nuvarande Turkiet försvårar användningen av begreppet Västasien. Sett från Europa ligger Palestina/Israel-området öster om den västligaste delen av Asien.
Stort plus för denna sida att ni tar upp kritiska tankar om den rådande världsordningens förhärskande härskarstil. Uffe-Puffes ryggradslösa knähundsmentalitet måste belysas och motarbetas!
Annars riskerar vi alla att ”Paasikiviseras”. Det måste finnas ett förhållningssätt mellan att passiviseras eller bli en krigsälskande Nato-fantast som herr ”P”.
Låt oss sätta P för det! Hellre kritiskt granska nyhetsflöden och söka upp kritiska röster som ifrågasätter den nuvarande krigshetsen. Hur kunde Sverige förändras från ett fredsälskande land till att älska krig, bomber och granater på så kort tid?