IGÅR MÅNDAG BÖRJADE en av SVT:s julsatsningar, den tredelade dokumentären om Evert Taube. De avslutande två delarna tablåsänds i nästa vecka och efter nyår.
Efter den numera (även i Public Service) vanliga annonseringskampanjen var förväntningarna högt ställda. Alltför högt enligt båda våra så kallade ”kvällstidningar” där två recensenter av mycket skilda läger skriver ner alltihop med tämligen likartade formuleringar.
Såväl den gamle Fria Pro-dramatikern Carsten Palmaer i Aftonbladet som ordinarie musikdramatiske recensenten Gunilla Brodrej Expressen ogillar bristande biografisk och kritisk dokumentation. ”I SVT:s arkiv torde det finnas många hundra timmar inspelat material med, av och om Evert Taube” dundrar Palmaer. ”Jag sökte en själ och fann ett TV4-format – jag är besviken” säger Brodrej.
Båda recensenterna ogillar också den uppsjö av artister som medverkar i serien och tolkar, i flera fall samma dikter, Taubes repertoar på klart olika sätt, även om vissa får godkänt. Hos Palmaer är det Frida Hyvönen, som nämns även av Brodrej. Men hon påpekar att Byssan Lull är ”trad och inte Taube” och ändå visas i tre olika tolkningar.
Men här missar nagelfararna något väsentligt; Taubes mångsidighet. Det går att få till skilda presentationer utan att Taubes folklighet förloras, den kanske till och med stärks. Som när Ola Salo gör den optimala versionen av skeppsbrottsdramat ”Briggen Bluebird av Hull” till exempel, något som endast Expressens rubrik/ingress-skrivare tycks ha uppfattat. Palmaer menar att ”denna suveränt byggda dramatiska berättelse styckas i småbitar”.
Och Taubes egen röst försvinner inte i denna gedigna produktion utan han får medverka från flera olika inspelningar med både visor och tal. Brodrej sammanfattar: ”Låt oss höra hans röst en sista gång. Alla andra kan få ledigt”.
Låt inte dessa surpuppor i den svenska boulevardpressen hindra er alla från att uppleva denna fascinerande historia om vår störste svenske vispoet. Biografi och kritik finns det redan gott om, till exempel Mikael Timms suveräna studie , Livet som konst, Konsten som liv, från 1998. Och inspelat material finns sedan länge utgivet i olika tappningar. Men här finns intressanta bilder och nya synpunkter i en fin blandning.
Vaddå surpuppor, jag tycker inte första avsnittet var okej, sönderkokt surkål.
Lyssna gärna på Visgiganten Evert Taube, ett program i 2 delar på SR Play från 2019!
Såg första programmet igår, och tyckte om mycket. Musikerna var bra. Ola Salo! Frida Hyvönen var också bra. Byssan lull-avsnittet var lite för långt. En poäng med Taube är att han håller genom alla tider, precis som Bellman också måste tas över av nya generationers artister.
Tyckte mycket om första avsnittet, inte hunnit de andra. Bra att visa hur varierat de olika visorna kan tolkas. Och varför ska inte vår tids artister få bidra med analys?
Taubes egen röst är inte svår att finna på SR, Spotify etc. För många kanske Sven-Bertils och 70-talstrubadurernas versioner blivit standard för hur låtarna ska tolkas, då är det intressant att få höra nya röster som visar att låtarna håller även i en ny tid.
Ofta blir man trött på yrkesrecensenter. Varje gång en klassiker framförs är det ju någon som hör/ser den för första gången – då är det förödande med trötta tyckare som tagit del av verket om och om igen under decennier och ofta inte förmår växla perspektiv.
Igår såg jag nya Utvandrarna, även det en nytolkning som fått kritik av yrkesrecensenter. Den är lysande med sina nya perspektiv, tycker jag. Med fokus på Kristina blir berättelsen fräsch igen och ger nya viktiga perspektiv på vår tids stora frågor. T ex, vad kan det bero på att inte alla immigranter omedelbart byter sin syn på kultur och religion i samma ögonblick de stiger över riksgränsen?
God fortsättning! Här kommer Evert: