Facebookbråk, algoritmer och demokratin

ika fel som det var att böcker skulle försvinna i det digitala samhället är det att samvaron mellan människor – i fysisk form – skulle ersättas av samvaro i sociala medier. Fortfarande måste fysiska föremål flyttas, de kan inte skickas via nätet. Nätet har alltså sina helt naturliga begränsningar. Låt aldrig detta fara ur minnet.

Efter att ha slagit fast det måste vi ändå konstatera att den digitala teknikutveckling just nu revolutionerar världen på många sätt. Inte minst medievärlden. Denna revolution är komplicerad och innebär både möjligheter och djupa fallgropar.

Massmedier eller tekniska robotsystem?
Hur ska man förstå de stora nya mediejättarna som Google, Facebook, WeChat och Twitter? Låt oss ta Facebook, som just hamnat i sin första stora kris.

Facebook är inte ett massmedium på samma sätt som traditionella medier. Tidningar, radio och TV har redaktioner, som medvetet producerar ett innehåll. Traditionella medier bygger på ett gammalt beprövat produktionssystem – som visserligen utvecklats mycket sedan Gutenberg, radion på 20-talet och TV:s tillkomst på 40-talet – men som alltså bygger på samma ca 100 år gamla grundkoncept; en redaktion som producerar innehåll och tekniker som sköter presentationen. Arbetsfördelningen är fortfarande tydlig mellan arbetare (typografer, sättare, grafiker) och tjänstemän (journalister; redigerande och skrivande). På 60-talet försvann visserligen blyet från tryckerierna, varpå typografer och sättare blev färre och redigerare på redaktionerna fick ta över vad som återstod av typografers och sättares arbete. Och det har utvecklats allt mer till att journalisterna idag skickar sitt materialet direkt med ett knapptryck till tryckeriet där tryckprocessen justeras och övervakas av en högt kvalificerad tekniker. Men grundkonceptet är fortfarande detsamma, två tydliga steg i medieproduktionsprocessen.

Bloggar, som t ex denna, bygger på samma grundkoncept. En eller flera människor tar fram det redaktionella materialet, som sedan skicka till ”tryckeriet” (som i bloggarnas fall är ett digitalt publiceringssystem på Internet).

Men hur är det då med Facebook? I dessa så kallade sociala medier är redaktionerna obefintliga. De ansvariga medieägarna är helt osynliga, men styr trots allt i bakgrunden. Återkommer till hur strax.

Facebook är en så kallad medieplattform, som helt styrs och sköts av teknik. 2–3 miljarder Facebookanvändare (5 miljoner svenskar) läser inte bara sitt flöde, de är också skapare av innehållet. Man skaffar ett eget konto som man sedan helt gratis kan fylla med vad man vill. De kommunicerar mer eller mindre offentligt med varandra i olika nätverk, grupper eller sidor av olika typer.

Jag har ett sådant Facebookkonto, genom vilket jag knutit till mig 1278 vänner (dagens notering). Via det sprider jag mina blogginlägg till ”vännerna”, som alltså har liknande intressen som jag. De ”delar” i bästa fall med en knapptryckning inläggen vidare till sina vänner. På så sätt sprids de ut som ringar på vattnet i Facebookoceanen. Det är en helt oslagbar och kostnadsfri annonsplats. Stabil och säker, krånglar nästan aldrig.

Algoritmerna styr
Bakom detta sofistikerade kommunikationssystem ligger avancerad matematik som man kan likna vid robotar – digitala robotar – som alltså ersätter alla redaktionella mänskliga resurser. Allt styrs med ”algoritmer”, som kan justeras och kompletteras på oändligt många vis. Men hela systemet är alltså helt självgående.

Dock, algoritmerna konstrueras och underhålls av programmerare, som förstås är riktiga människor. Därför har Facebook en liten armé av programmerare. Men, programmerarna gör bara vad deras överordnade bestämmer att de ska göra. När t ex problemet med nakna kroppar på bild ska lösas blir det problem. Matematiken kan nämligen inte se skillnad på pornografisk nakenhet och journalistisk eller konstnärlig fotografisk nakenhet. Därför försvinner all nakenhet för säkerhets skull, inklusive bilden av den napalmbrända flickan i Vietnam. Alltså, algoritmerna är till skillnad från människor ointelligenta och konsekvent stereotypa.

Digitala påverkansindustrin?
I de digitala jättarnas servrar samlas data knutna från 2–3 miljarder enskilda konton (individer), som kan struktureras och grupperas på alla tänkbara och otänkbara sätt. Bara fantasin sätter gränser. De ”vet” mycket om oss alla. De kan se dina bilder, de vet vad du gillar, de vet vad du tycker, de vet vem du känner, de kan kartlägga dina politiska preferenser…

Det här är förstås oändligt åtråvärt för dem som har intressen av att snoka och spionera, eller för dem som vill komma över konkurrentens kundregister, sin politiska motståndares medlemsregister eller Säpos åsiktsregister. Allt serveras här i ett enda stort paket.

Man kan förstå att smarta entreprenörer sett affärsmöjligheter här. Data har blivit en glödhet handelsprodukt eftersom det är råvara för fantasifulla påverkansoperationer i olika politiska och kommersiella sammanhang. Så kallade kommersiella datamäklare har växt upp. Några exempel: Experian, Acxiom och det nu skandalomsusade Cambridge Analytica.

Facebookskandalen
Dessa data kan alltså säljas till hugade spekulanter och bearbetas vidare till smarta påverkanslösningar. Hur smarta de egentligen är vet nog ingen. Återkommer till det.

Facebook har nu plötsligt fått problem. Aktiekursen faller och förtroendet för hur de hanterar sina användares personliga data har plötsligt flutit upp som en stinkande ödla i nyhetsflödet. En riktig journalist har nämligen ertappat direktören för Cambridge Analytica med fingrarna i syltburken och visat upp det för världen, varpå mediejätten plötsligt gungar till ordentligt. För det är data inköpta från Facebook som CA använder. Legenden Mark Zuckerberg (34) har till och med tvingats ut för att förklara sig, vilket inte hör till vanligheterna.

Zuckerberg anses idag som en världens rikaste personer. Han har alltså skapat sig ett gigantiskt dataarkiv med privatpersoners egenskaper och beteenden som överträffar det mesta. Det som är förbjudet för alla andra har han gjort till sitt företags främsta tillgång, som han alltså säljer i form av skräddarsydda datapaket till dessa datamäklare.

Det är förstås helt otillständigt. Men det finns ingen statsmakt som rår på sådana som Zuckerberg och ingen lagstiftning som begränsar spridningen av persondata på detta vis. Det borde förstås vara olagligt att driva sådan handel.

Vari ligger riskerna?
Att företag skaffar sig information om sina kunder för att anpassa och rikta sin reklam efter kundernas personliga beteende är inget nytt och känns inte direkt hotfullt. ”Hej Knut Bernhard”, kunde man läsa på ICA:s reklamutskick redan för flera år sedan med specialerbjudanden på sådant ”man brukar köpa”. Försöket att vara personlig blir smått komiskt, eftersom man direkt fattar att det är en robot som utformat brevet.

Jag googlade för en tid sedan efter evakueringsfläktar för våtrum. Efter det dominerades både högerspalten i mina facebookflöden och andra sökningar av just erbjudanden om evakueringsfläktar för våtrum. Att jag redan köpt och installerat en visste förstås ingen, så minst att halvåret fick jag dras med tjatet om dessa evakueringsfläktar. Ingen var mindre intresserad än just jag av att köpa en sådan, som just köpt. Särskilt smarta är algoritmerna alltså inte!

Att Ryssland eller olika obskyra aktörer lyckats påverka människor att rösta i en viss riktning, tror jag inte särskilt mycket på. Vad folk röstar på styrs av betydligt mer sofistikerade och oförutsägbara processer än vad datamäklarna förespeglar sina kunder. Branschen är i långa stycken en modern rufflarbransch, som omsätter en massa onödiga miljarder.

Demokrati, personlig integritet, yttrandefrihet och journalistiskt ansvar…
Den stora risken i allt detta är att databaser med aktuella och detaljerade uppgifter om enskilda individers personliga och politiska preferenser samt beteenden i olika avseenden finns samlade i databaser. Den som kan skaffa sig kontrollen över detta kan med stor pricksäkerhet söka rätt på sina vänner eller fiender. Redan nu samarbetar de stora digitala mediegianterna med NSA. Här finns ingången till det totalkontrollerade samhället.

När dessutom de kontanta pengarna försvinner till förmån för kontokorten ges bankerna total kontroll över allas privata ekonomier (utom för antikviteter, konst, guld och ädelstenar som vi gömmer i madrassen). Hur man ska kunna köpa mat för sina pengar när strömmen går eller serverhallarna är bombade har vi inte heller någon lösning på. Och när bankernas dataregister samkörs med digitaljättarnas och folkbokföringen kan personprofiler av varje enskild individ fås fram med ett par knapptryck. För myndigheterna kommer då mycket lite att kunna döljas. Ett kontrollverktyg Nazityskland, DDR, Sovjet… bara kunnat drömma om. Ett slukhål öppnar sig här.

Det här går självklart inte ihop med demokratins respekt för individers personliga integritet. Å ena sidan kan man visserligen tycka att staten ska hålla kontroll på vilka som är svenska medborgare genom folkbokföringen. Men att staten (eller någon samarbetspartner) ska kunna registrera allt om varje individ och kunna ha full insyn i varje människas liv är både djupt oetiskt och odemokratiskt.

Det måste på något sätt sättas gränser på nationell och/eller internationell nivå mot datahandeln. Att Kina ser till att hålla Facebook, Google och Twitter utanför sina gränser är mer än begripligt.

Men som sagt, glöm inte att varken böckerna eller den fysiska samvaron kommer att försvinna, trots att de digitala jättarna gör vad de kan för att sluka våra liv med hull och hår och spara ner oss i sina servrar.