(klick för stor bild)
Någon gång i mitten av 1940-talet köpte min far till julen Fältskärns berättelser i en vackert inbunden utgåva med illustrationerna av Carl Larsson och Albert Edelfelt. Kanske inspirerad av en studieresa strax efter kriget för att besöka finska fysikerkolleger. Jag tror att han menade att Zacharias Topelius historiska roman var passande läsning för mig och min två år äldre syster. Helt visst passade den mig och jag slukade snart de tre tjocka banden som jag upplevde som en klassisk äventyrsberättelse.
Efter det har jag flera gånger läst om boken och funnit att den är en skildring på många olika plan. Där finns den mytiska historien om Konungens ring som gav innehavaren speciella egenskaper som påverkade levnadsloppet för flera av berättelsens huvudpersoner. Dessutom de dramatiska skildringarna av de krig och kärlekshistorier som medlemmarna i släkten Bertila får uppleva. De som berättelsen kretsar kring tillsammans med släkten Larsson. Båda bördiga från Storkyro socken i Österbotten.
(klick för stor bild)
Många av händelserna tilldrar sig på svensk botten eller under svenska krig i andra länder. Men själva kärnan i berättelsen är egentligen Finlands egen historia som en del av det svenskfinska stormaktsväldet. Den historien kände Topelius väl. Han blev år 1875 professor i finsk, rysk och nordisk historia och valdes samma år som rektor vid universitetet.
Men det finns ytterligare en dimension i berättelserna som jag uppskattar mer för varje genomläsning. Topelius språkkänsla som gör det möjligt för honom att ändra bokens språkdräkt beroende på vilka händelser han skildrar. Särskilt tydligt blir det under frihetstiden då Arvid Horn och andra höga herrar ständigt skjuter in franska ord i sitt språk. Många av dessa ord har sedan införlivats i det svenska språket liksom de tyska låneord som dominerade från artonhundratalet till nittonhundratalets mitt.
Detta ger en antydan om att det svenska språket i framtiden kommer att få dras med de amerikanska ord och uttryck som idag väller in i svenskan.
Visst är Fältskärns berättelser fulla av artonhundratalets värderingar. Märkligt vore det annars. Men också fulla av intressant historisk information presenterat på ett medryckande sätt. Man hittar många guldkorn som till exemplet kapitlet ”Ett fädernesland på auktion”.
Här har du möjlighet att läsa det kapitlet. Tidsmässigt kryddat med de inslag av gammalstavning som ännu präglade 1908 års utgivning av verket. Skulle läsningen ge mersmak finns på Bokbörsen många utgåvor av verket att välja på.
…
Kapitlet ”Ett fädernesland på auktion”, klicka för läsning eller hemladdning.
Min folkskollärare gav mig den boken – ja den var i ett tjockt band – som premium. Han hade märkt mitt intresse för historia och geografi. Det var 1946 och han hade i sin undervisning verkligen väckt mitt intresse för de ämnena.
Till min förvåning hörde jag för en tid sedan att de engelska låneorden i svenskan är få, bara några procent. Det som dominerar var grekiska och latinska följda av tyska. Faran för svenskan är falska låneord och svengelska.
Många av 1700-talets franska låneord blev sedan inte heller långlivade, ett öde som också kommer att drabba många nutida engelska.
Nej, någon stor läsare av Fältskärns berättelser blev jag aldrig. Konungens ring, jovisst, men de stora krigen var för komplicerade för min smak. Jag höll mig till Robin Hood, Nils Dacke, och apachekrigaren Winnetou.
Dessutom minns jag att de (fåtal) familjer som ägde Fältskärns berättelser i så kallade praktverk, var synnerligen tråkiga, och konservativa förstod jag senare. De hade förutom Topelius även kopparstick av alla svenska fältherrar från trettioåriga kriget uppsatta i finrummet. Hur grått och tråkigt var inte det?
Det var kanske därför inte så underligt att just dessa familjer blev fly förbannade när jag och mina kamrater från Sherwoodskogen började sälja Vietnambulletinen.
När jag ser bilden från slaget vid Breitenfeld inser jag att vi måste ha haft Fältskärns berättelse hemma. Jag kan inte minnas att jag läst den men bilden kommer jag ihåg, så jag måste åtminstone ha tittat i den och kanske läst lite grand. Jag tror också att min mor tyckte att den var spännande.
Att mina föräldrar skulle vara konservativa och tråkiga håller jag inte med om. Båda var lågutbildade, min far var statarbarn och gick bara 5 år i skolan. Min mor var torparunge och gick sex år men vara varannan dag. Men trots det tyckte de om att läsa och vi hade mycket böcker hemma vilket mina kamraters föräldrar inte hade. Men däremot hade vi inga kopparstick av vare sig svenska eller utländska fältherrar.
Även jag gillade Robin Hood och anser fortfarande att filmversionen med Errol Flynn är den bästa. Ingen av mina föräldrar hade något emot att jag engagerade mig i FNL-grupperna och min mor lärde mig något mycket viktigt; att aldrig sätta etikett på andra människor, utan försöka se dem som individer.
Värderingen av pojkårens böcker är ett särskilt kapitel. Först som äldre, med större läsvana, kan man bedöma deras litterära värde. Men läsupplevelsen fanns ju alltid där.
Några år var Bigglesboken min favorit och självklara julklappsbok. När jag långt senare läste en bok, om den ständigt like unge Biggles, nu verksam som agent i något exotiskt land, såg jag den schablonmässiga upprepningen av samma mönster. Ofta uppskattat av barn men ointressant för en äldre läsare.
En tidig läsupplevelse som håller är däremot Richmal Cromptons Billböcker. Då läst som ett gäng buspojkars äventyr. Nu som en satir över borgerliga, engelska familjers liv i en villaförort med lantliga omgivningar.
På samma sätt håller Fältskärns berättelser ännu som läsupplevelse men samtidigt kommer andra sidor fram. I kapitlet ”Högsta anbudet”, som följer direkt på det kapitel jag tidigare presenterat, visar Topelius inte bara på det mygel på högre nivå som var normalt under frihetstiden. Han låter också de ansvariga lägga fram sina argument för sitt handlande.
Lika aktuella frågeställningar då som idag.
Henrik L!
All heder och ära åt dig att du lyfte fram denna pärla, där jag bland annat hittade denna aktuella mening: ”Aldrig hade partierna varit oförskämdare, aldrig djärfvare användt alla möjliga medel för att tillrycka sig segern. Engelska och ryska ministrarne öste ut guld med slösande händer, för att betrygga Mössornas framgång, och fransk ministern, Hattarnes skyddspatron, vände förgäfves ut och in på hela sin börs.”
Den så kallade Frihetstiden har i 150 år haft ett gott rykte den inte förtjänar. I Bjarne Beckmans bok om Dalaupproret 1743 sägs det på något ställe att det svenska folkets psykiska hälsa var som allra sämst då, att folk mådde dåligt.