Torsdagen den 8 oktober 2015 slog sig Robert Laul mödosamt ner i sin röda IKEA-soffa och skrev med persiennerna nerdragna ett självmordsbrev om 2500 tecken på sin dator. Hans tankar på att ända sitt liv med ett väl avvägt 30-metershopp mot gatuplanet från ett lämpligt broräcke i Stockholm var långt framskridna. I och för sig ingick återkommande 23-metersdyk i hans repertoar under gymnasietiden i Jonsered – men då brukade han alltid landa i saltvatten och ville inget annat.
I sitt självmordsbrev önskade han familjen, vännerna och kollegerna på Aftonbladet fortsatt lycka och medgång allt framgent. Hans besparingar och övriga tillgångar, hette det vidare, skulle tillfalla bonus-sonen Oskar, ett par yngre systrar, Allmänna Supporterklubben (ASK) och en handfull organisationer, ”som jobbar för att motverka sexism, homofobi och rasism i samhället”.
Men Laul hoppade aldrig.
Under det veckoslut som närmast följde lyckades han i stället hålla sig nykter hela tiden, vilket senast hände år 2011. Sedan fortsatte det att rulla på utan några missräkningar och återfall. I dag har Robert L varit nykter alkoholist i drygt 30 månader och har enligt egen utsago aldrig tidigare mått bättre i sitt 42-åriga liv. I den nyligen utgivna volymen Alkisbarn – Fotboll, Fylla och Fajt (Norstedts) redovisar han lugnt och systematiskt höjdpunkterna och de många vågdalarna i sitt med åren alltmer spritindränkta liv på ganska precis 300 boksidor. Det är en text som både uppfordrar och utmanar.
Som regelbunden läsare av Sportbladet, Aftonbladets rosafärgade bilaga, kände jag till Laul redan för nio-tio år sedan. Jag visste att han var profilerad sportskribent med allsvensk fotboll, supporterkultur, ’matchfixning’ och huliganbekämpning som personliga nischer, och jag var medveten om att han själv spelat för Ljungskile i super-ettan ett par säsonger i 20-årsåldern. Om hans stora faiblesse för alkohol hade jag däremot inte minsta susning. Jag läste honom gärna och regelbundet. Han är dristig, flyhänt, initierad och rivig men saknar Erik Nivas encyklopediska kunskaper – det gör alla – och kan som stilist inte mäta sig med Simon Bank – det kan ingen (i varje fall inte inom sportjournalistiken).
Det är inte bara Lauls privata levnadsöde och hans samlade uppgörelser med brända och destillerade drycker som gör hans bok angelägen. Författarens närkamp med andra sorters beroendeproblematik är också värd en mässa. Bland annat noterar han att spelberoende och alkoholism kan uppfattas som nära besläktade tillstånd. För åtskilliga spelmissbrukare är kasinot och baren ett andra hem – eller två sådana hem … – och spelmissbrukarna blir med tiden skuldsatta långt upp över öronen till råga på allt det övriga eländet.
I dag kan jag inte se en allsvensk fotbollsmatch på C More utan att Mikael Persbrandt före kickoff och efter slutsignalen med djupt allvarsmättad stämma förkunnar att ”Bet 365” är jordelivets enda sanna mening, smala lycka och Guds vackraste gåva till oss i Paradiset. För mig står det klart att Persbrandt i själva verket är Ormen – såvida nu inte Zlatan Ibrahimovic, nybliven delägare i något som kallas ”Bet-hard”, aspirerar på den rollen. Typer som Persbrandt och Ibrahimovic är samvetslösa marodörer.
Robert L drack som en pudrad men svårt uttorkad trattskivling i 23 år, på slutet dagligdags och nästan stundligen.
Alkoholberoendet var en sak – men lika intressant är att Laul även kunde diagnosticeras som ett slags ”arbetsmissbrukare”. Det betyder, konkret och i absoluta tal, att han på femton år skrev 6.000 artiklar och krönikor i Sportbladet, ständigt hade 18 à 20 timmars jourtjänstgöring, tävlade med Linda Skugge och Carl Bildt om gula ledartröjan i den svenska bloggligan och oavlåtligt jagande allt häftigare nyheter (plus maximalt antal ”likes”) i jobbet. Prestationsångesten dämpade han med både vin och starksprit, vilket är klassiskt.
Till bilden hör att föräldrarna också var grava missbrukare. En av dem har, i likhet med sonen, lyckats bryta sig loss från den onda cirkeln med hjälp av Anonyma Alkoholister, Tolvstegsprogram och annan väl beprövad metodik, den andra olyckligtvis inte.
Böcker som Ett annat liv (Norstedts, 2008) och Med rent uppsåt (Bonniers, 2007) av Per Olov Enquist och Peter Bratt har rätt så mycket gemensamt med Lauls. Detsamma gäller Alex Schulmans Glöm mig (Förlaget Bookmark, 2016), där huvudpersonen inte är författaren själv men väl hans alkoholskadade mor. Jag har förstått att alla dessa utgåvor engagerat sina läsare på djupet tack vare ämnesvalet men också genom sitt uppriktiga tilltal. Enquists bok är för övrigt ett mästerverk.
I halvtannat decennium var Robert Laul renommerad sportjournalist och populär fotbollskrönikör. På den fasta (eller snarare lösa) grunden vilade hans identitet och, intalade han sig, hans människovärde och existensberättigande. Kickades han från jobbet, så vore han inte längre någon. Att synas, märkas, prestera, leverera och överträffa kollegerna blev därför prioritet nr ett i hans liv – näst efter flaskorna och fyllefesterna.
Men efter 20 månaders nykterhet var Laul redo att skifta fokus och upphöra med jagandet efter vind. I juni 2017 bokade han tid hos högste chefen, deklarerade att han blivit en annan och att det fick vara slut på harvandet som klicktillvänt fotbollsankare. Inga övertalningsförsök skulle hjälpa. Det gjorde de inte heller. I dag är Laul allmänreporter på AB och är helt tillfreds med ett liv i relativ obemärkthet. På en av de sista sidorna i Alkisbarn drar han slutstrecket och summerar:
Fotbollen har lärt mig att sätta upp målsättningar och journalistiken att målen måste vara mätbara, men det är först i nykterheten jag lyckats kontrollera min rastlöshet. Att kunna stanna upp, inte bara rusa vidare framåt, kort sagt att ta det lugnt och ha tålamod. Det tog mig fyrtio år att komma hit.
Det är ganska ont om uppbyggliga berättelser i vår tid, men uppenbart är att de trots allt finns.
