et är väl allmänt känt att Eskilstuna numera har infört straffavgift för de allra fattigaste och utsatta människorna i vårt samhälle. Kommunledningen, med Jimmy Jansson (S), i spetsen försvarar tilltaget med att ”ingen ska behöva tigga”. Och det kan man i sak hålla med om, men att ta till bestraffande åtgärder mot dessa – de mest utsatta människorna – är knappast rätt väg att gå.
Kommunledningen radar upp det ena argumentet efter det andra. Ett argument skulle vara att ”tiggarna stör den allmänna ordningen”.
Jag har aldrig blivit störd av en tiggare. De sitter oftast tyst och stilla med sin kopp och mig veterligen lever vi i ett fritt land så det står mig och alla andra fritt att lägga en slant i koppen eller att låta bli.
Vad som däremot stör mig oerhört är att folkvalda politiker har bestämt att Eskilstuna som kommun ska införa straffavgifter på fattigdom. 250 kr för ett tillstånd för att passivt be om pengar – det kräver Eskilstuna kommun och enligt Jimmy Jansson (S) så ska tillståndet helst bara vara giltigt en dag!
Målet med detta är naturligtvis att inga tillstånd ska beviljas. Så dessa utsatta människor ska alltså söka tillstånd för passivt pengainsamlande till en kostnad av 250 kronor, men Polisen (som ska hantera detta tillståndsgivande) har tydligen direktiv att avslå ansökan. Så vad är det annat än en bestraffning i en redan utsatt situation?
Jag stör mig oerhört på den omänsklighet och dehumanisering som Eskilstunas kommunledning gör sig skyldig till.
Ytterligare ett argument är att tiggarna utnyttjas och att organiserad brottslighet skulle ligga bakom. Det finns ett par tillfällen där detta bevisats. Men i de flesta fall så är det inte så, det har vederlagts av just sådana organisationer som arbetar nära dessa människor och känner till deras personliga förhållanden, t ex Stockholms Stadsmission.
Om kommunledningen verkligen ville göra något för dessa människor så kunde de göra gemensam sak med Eskilstuna Stadsmission som har ett fungerande nätverk där de hjälper dessa människor. De har till och med arrangerat kurser för EU-migranterna som får lära sig svenska och enklare arbetsuppgifter. Det är hjälp på riktigt.
Läste för några dagar sedan en artikel i Magasinetparagraf.se och vill citera följande:
”Var hittar man den sortens politiker idag? Folkvalda som drivs av ideologisk övertygelse och hederlighet snarare än viljan till makt. Vilket politiskt parti i Sverige är idag mer intresserade av att göra Sverige till ett ännu bättre land att leva i än att få så många röster som möjligt i nästa val?”
Kjersti Rekve, bosatt i Eskilstuna
Bra skrivet och jag håller med om andan i artikeln. Men grundfrågan kvarstår: är det vänsterns/arbetarrörelsens enda svar att slå vakt om rätten att tigga!? Det är ingen människovärdig tillvaro, man bygger ingen framtid med tiggeri. Tiggarna lever ett riskfyllt liv, usla boendeförhållanden, risken för våld och utnyttjande kan man inte helt avfärda. Så vad är linjen framåt?
Det kan tyckas känslomässigt korrekt för vissa att all utslagning som kapitalismen orsakar i världen ska kanaliseras till svenska fattigpensionärer med stora hjärtan, samt ibland till organiserade ligor, men själv tycker jag detta är hjärtlöst mot svenska fattigpensionärer och andra fattiga medborgare, vars förmögenheter sjunkit de senaste tre decennierna p g a EU-politiken.
Många har höga lån på sina hus samtidigt som reallönerna och de reella pensionerna sjunker.
Det är inte girigbukarna med enorma konton i EU:s olika skatteparadis som lägger pengar i tiggarnas skålar. Det är inte den borttagna värnskatten som går till tiggarna eller till de fattiga medborgarna.
I ett samhälle där alla medborgare är med, ett samhälle som strävar efter jämlikhet, ett samhälle med en fungerande gräns mot EU:s idioti, där finns inga tiggare.
All världens fattigdom kan inte vara Sveriges ansvar, men måste vara varje nations ansvar. Varje nation ska ta ansvar för sina egna medborgare eller bojkottas.
Under årens lopp har hustrun och jag gett pengar, säckar med returburkar, kläder, mat och annat som tillhör livets nödtorft till tiggarna utanför Konsum. Men som linje framåt kan sådana humanitära insatser på individuell nivå inte vara tillfyllest – kanske inte ens önskvärda?
Under den mest aktivistiska perioden i FNL-rörelsen (när vi ville distansera oss från den mjäkiga vänsterns allmänna paroll om Fred i Vietnam) älskade vi att citera Nordahl Grieg. Under spanska inbördeskriget slutfas skrev han följande angående den humanitära hjälpen/ambulanser och likkistor som var på väg från Skandinavien till Spaniens folkvalda regering: ”Likkistor åt Spanien! Det är den humanitära hjälpens sista, konsekventa paroll. Låt oss i stället resa folkkravet: Luftvärnskanoner till Barcelona. Möjligen är det emot den humanism som älskar nederlaget…”
Linjen framåt i tiggerifrågan måste väl handla om stöd till uppror mot de länders regeringar som inte sörjer för sina egna medborgare.
Jag har från början varit mycket skeptisk till de rumänska och bulgariska tiggarna. De har suttit här, och sitter här, med vår kära Öfverhets välsignelse.
Tanken är förmodligen att de ska få de fattiga i Sverige att känna sig mindre fattiga och därmed lite nöjdare med sin underklassposition. Det ska också få svenskarna att bli mer ”europeiska”, d v s bli en del av en gammal kultur som ser tiggeri som ett pittoreskt inslag i gatubilden.
Lägg märke till att så gott som alla tiggare verkar vara i god fysisk vigör (inga blinda, harmynta eller enbenta) och därför helt arbetsdugliga.
Till slut tillfredsställer tiggarna ett behov hos folk att göra ”goda saker”, i det här fallet ren meningslös välgörenhet.
Jag är säker på att August Strindberg hade haft mer att säga i saken – och bättre formulerat.
Eskilstuna kommun gör rätt när den begränsar tiggeriet.
Bengt Göransson, socialdemokrat och senare statsråd, skrev i Folket i Bild/Kulturfront 2015 hur han som reseledare i slutet av 1950-talet med stolthet berättade för turister att Sverige saknar tiggare och att det var resultatet av svensk välfärdspolitik.
Att vi idag har tiggare i Sverige beror till 95% på EU:s tvingande regler om fri rörlighet av arbetskraft. Därför har vi tiggare från främst Rumänien och Bulgarien. Många av dem har styrts hit av tiggarnas hallickar som tar en del av förtjänsten från tiggarna. Den som ger pengar till tiggarna vet inte om slantarna stannar hos tiggarna eller om det mesta går till hallickarna.
Arbetarrörelsen har traditionellt alltid sagt att tiggeri inte bidrar till ett bättre samhälle. För att begränsa och utrota fattigdomen krävdes kollektiva politiska insatser. Det skapade det välfärdssamhälle som till viss del nu raseras.
Jag gratulerar Eskilstuna till ett bra beslut.
Ibland är det bra med lite historiskt perspektiv. Se gärna ”Trashankar” en 3 minuters lång amatörvideo från 2012
Värt att nämna är att jag under uppväxttiden i det kommunistiska Tjeckoslovakien aldrig har sett en tiggare. Varför inte förbjuda all tiggeri, även kyrkans?
Jag har under de senaste 20 åren i stort sett dagligen umgåtts med människor födda och uppväxta i Sovjetunionen. Kan inte påminna mig någon som på allvar klagat på sin uppväxt (efterkrigsgenerationen, givetvis). Privat ägande fanns inte, inkomstskillnaderna var obetydliga på en i dagens läge ryska skala. Min svärmor tjänade 60 rubel, hennes man (lastbilschaffis) kanske 130 rubel, medan en absolut topplön låg på 1000 rubel. Krusse fick 500 rubel när han ”gick i pension”.
Tiggeri fanns inte, utbildningen var i stort sett gratis, och sommarens pionjärläger var öppet för alla, oavsett inkomst. I Sovjetunionen fanns musiker på en nivå som världen aldrig vare sig förr eller senare sett maken till. De sovjetiska fysikerna och matematikerna var enastående kreativa.
Men i mitten av 1960-talet (Turkmenistan-boken) fördömdes Sovjetunionen av vänsterns ledande figur – Jan Myrdal, ett fördömande som levt kvar sedan dess. Läs gärna Myrdals skriverier om Ryssland under hans 1980-tal.