Fenomenet Aurora – två seklers mest berömda kvinna

Den högadliga ätten von Königsmarck hade sina rötter i norra Tyskland och gjorde entré på historiens scen under förra hälften av 1600-talet.

Först in på arenan var Hans Christopher Königsmarck, den mest fruktade av Gustav II Adolfs stridbara härförare under 30-åriga kriget, en herre med vasstandad sabel, skarpladdad bössa och sinnena alltid på helspänn. Det var general Königsmarck, som införlivade biskops-dömena Bremen och Verden med Sverige 1645, och det var samme Königsmarck som placerade de svenska färgerna överst på murarna i Prag 1648, året då westfaliska freden slöts.

Som nummer två i en syskonskara på fyra anlände i Stade intill Hamburg en sondotter till den morske generalen anno 1662. Den nyfödda kristnades till Maria Aurora och utvecklades efterhand till en äkta königsmarckare: handlingskraftig och oförvägen, allsidigt begåvad och rustad med imponerande mått av personlig integritet. Filosofen Voltaire beskrev ’die schöne Aurora’ som ”två seklers mest berömda kvinna” och som ”en av Europas mest älskvärda personer”.

Det hindrar nu inte att den älskvärda fick utstå både spott och spe under sitt växlingsrika liv.

Auroras far dog tidigt med påföljd att modern – den svenskfödda Maria Christina Wrangel – bröt upp från Tyskland, smugglade in sina båda tonårsdöttrar i handbagaget, löste biljett till Sverige-diligensen och bosatte sig i Stockholm. Efter något år på Riddarholmens Wrangelpalats flyttade hela kvinnotrion till Munkbron nr 11 i närheten av den plats där Källaren Aurora nu ligger. Under perioden 1680–1692 vistades Aurora von Königsmarck hela tiden på svensk botten.

Förutom tyska och svenska talade hon oklanderlig franska. Aurora hade gått i skola tillsammans med prinsar och prinsessor ur de tyska furstehusen och även lärt sig spanska, italienska och latin. Musiken låg henne i adelsblodet och ordet i hennes makt; redan som 18-åring skrev hon ett opera-libretto, på ålderdomen ett antal botpsalmer och däremellan tillfällighetsdikter, klagosånger, Lust-Spiele, Trauer-Spiele och, framför allt, tonvis med brev och epistlar.

Några av Auroras brev har särskilt intresse. De skrevs sommaren 1682, adresserades till kusinen Ebba Maria de la Gardie, spreds vida kring i societeten och finns i dag bevarade på universitetsbiblioteket i Uppsala som Les Divertissements de Medevi. I dessa brev gör den kvinnliga avsändaren ohöljd reklam för brunns- och nöjeslivet i Medevi norr om Motala och lovordar, på franska, nästan varenda droppe i det järnhaltiga brunnsvattnet för både fulländad form och hälsobringande kraft. På samma gång röjer Medevibreven en feministisk tendens hos författaren, sprungen ur hennes förtrogenhet med samtida fransk litteratur.

Auroras bröder, Carl Johan och Philip Christoffer, var höga militärer, utpräglade handlingsmänniskor, modiga på gränsen till dumdristighet och notoriska kvinnotjusare. Båda miste livet i unga år.

Särskilt den yngste brodern, Philip C, gick ett grymt öde till mötes. Han var invecklad i en kärleksaffär med den vackra kurprinsessan Sofia Dorotea av Hannover, en affär i vilken syster Aurora tjänstgjorde som postillon d’amour. Men en natt blev den karske ädlingen bryskt övermannad av kurfurstens lejda hejdukar, som utan pardon tog livet av den kärlekskranke kurtisören. För att undkomma lagens långa arm gömde attentatsmännen det färska liket i ett lönnligt hålrum, beläget i en av slottet Leines tjocka pelare – varefter man utan framgång sökte efter den försvunne i åratal, hela tiden med Aurora längst fram i skallgångskedjan. Upplösningen kom först 1943 efter 249 års dröjsmål. Just det året bombades slottet Leine av de allierade flygstyrkorna i andra världskriget, och ut ur en av slottets pelare tumlade helt oförmodat resterna av det som en gång var den ståtlige Philip Christoffer von Königsmarck. (Håll med om att tillvaron är full av överraskningar…)

Oräkneliga friare till trots gifte sig aldrig Aurora. För den skull var hon ingen ”lättsinnig äventyrerska”, som det ofta sagts, än mindre någon femme fatale – däremot något så ovanligt som en kvinnlig 1600- och 1700-talsintellektuell med ett brinnande, allt förtärande kulturintresse och ett ärligt engagemang för olycksdrabbade medsystrar ur alla samhällslager. Mot slutet av sitt liv verkade hon som abbedissa och sedermera prostinna i det tyska jungfrustiftet Quedlinburg.

För Auroras delvis skamfilade rykte bär Karl XII och Esaias Tegnér det tyngsta ansvaret:

På 1680-talet hade Fräulein Königsmarck ibland tjänstgjort som barnvakt i de kungliga slottsgemaken och haft ett gott öga till den ljuslockige Carolus. Med den blivande dunderguden på sitt knä sjöng hon marschvisor och soldatsånger och eskorterade honom in i sagornas värld. Men 1702 hade pysen vuxit upp och blivit en av Europas mest betydande krigsherrar. Det var i januari det året som Aurora von K, fylld av dådkraft och självtillit, plötsligt sökte upp Tolfte Karl i hans provisoriska härläger någonstans i Kurland för att dryfta vissa frågor. Dels ville hon mäkla fred mellan Karl XII och Polens Fredrik August, dels också, med kungligt bistånd, rädda det som räddas kunde av de indrivningshotade familjegodsen hemma i Sverige, främst Övedskloster.

Den ståndaktige tennsoldaten Carolus kom dock att uppfatta sin motpart som polsk agent. Resultatet blev att Aurora förvägrades audiens och tvangs återvända hem med oförrättat ärende. För detta blev hon smädad i en rad nidskrifter över hela Europa och, långt senare, även i Tegnérs insinuanta poem:

Högbarmad, smärt, gullhårig,
en ny Aurora kom.
Från kämpe tjugoårig
hon ohörd vände om.

Det är en försåtlig dikt. Den ohörda var inte längre smärt, än mindre gullhårig, och hon närde på intet vis några ömma känslor för den stövelbärande överlöjtnanten med det pfalzska leendet – som f ö var nitton- och inte tjugoårig.

Aurora Königsmarck var som sagt aldrig gift men därför inte barnlös. Den 28 oktober 1696 framfödde ”eine vornehme Frau”, identisk med Aurora K, en välskapt liten grabb på ett värdshus i staden Goslar. Barnafadern hette Fredrik August av Sachsen/Polen – Karl XII:s svurne fiende – och den nyfödde blev i tidernas skymning en av historiens största fältherrar, känd som Moritz av Sachsen och som marskalk av Frankrike.

Denne krigar-Moritz begåvades i nästa tidsvända med en dotter, som fick namnet Marie-Aurore efter sin farmor. Marie-Aurore skänkte i sin tur liv åt en tös, som blev mor till Aurore Dupin Dudevant, alias George Sand (1804–76), en av alla tiders mest originella och mest produktiva författare med omkring etthundra romaner på sitt samvete.

Det torde vara ett svårslaget rekord även i de bästa familjer. Också George Sand var något så ovanligt som en äkta königsmarckare – men det är en helt annan historia.