Tillträdande ordförande Torbjörn Wikland (t v) och avgående Nils Lundgren
Folket i Bild var en folklig veckotidning som startades 1934, spelade en viktig roll mot fascismen på 30-talet och för folkets kultur, men som 1962 såldes till Bonniers och då snabbt utvecklades till en porrtidning. 1972 återuppstod FiB i ny form med namnet Folket i Bild/Kulturfront. Den historien är ännu oskriven, men vi lämnar den tills vidare och jag hänvisar istället till Enn Kokk som funderat över den gamla Folket i Bild och den nya (idag faktiskt 42-år gammal) FiB/Kulturfront.
I lördags höll FiB/K sin årsstämma i ABF-huset i Stockholm. Cirka 40 delegater från olika håll i landet möttes för att peka ut riktningen för tidningen nästa år.
Under många år har tidningen fört en mycket undanskymd tillvaro. Utgivningen har upprätthållits pliktskyldigt med hjälp av en (heltid) anställd redaktör, en radaktionskommitté bestående av några förtroendevalda (styrelsemedlemmar) och några unga intresserade journalister och praktikanter, som känt sig lockade av FiBs idéer och traditioner och är sugna på att få se sina arbeten i tryck. Ansvarig är och har alltid varit en allt mer ålderstigen styrelse, som utsetts varje år på FiB-stämman i slutet av april.
Under dessa år har ingen redaktör, redaktionskommitté eller styrelse lyckats åstadkomma något lyft av tidningens kvalité så att upplagan stigit över 1500 prenumeranter. Det har tidvis känts tröstlöst för oss gamla fibaktivister. Men vi har fortsatt att träffas i våra grupper och avdelningar och diskuterat tidningen och formulerat motioner till nästa stämma för att få tidningen att ta det där efterlängtade upplageskuttet. Men hittills har vi inte lyckats. Upplagan sjunker sakta men säkert med prenumeranternas ökande ålder.
På stämman i lördags fanns emellertid en ny ton. Redan före stämman hade diskussioner förts om FiB/K skulle fortsätta trampa på som en typisk ”vänstertidning” med testuggande om t ex Syrienkriget är ett ”inbördeskrig” eller ”imperialistiskt angreppskrig i modern form”, om man i tidningen bör publicera texter som kallar regeringen i Syrien för ”al Assards regim” (för att man då ”ställer sig på Obamas och Wahabismens sida” i den konflikten) m m. Av detta följde att flera tog sig i kragen och förstod att nu måste vi nog säga vad vi tycker om det här. Vi vill mycket mera!
En ovanligt kreativ valberedning hade dessutom jobbat hårt för att föryngra styrelsen, förbättra jämställdheten och till råga på allt lyckats finna en ny ordförande som på allvar vill återknyta till FiB/Ks traditioner och tidiga ambitioner att bli en tidning med bredare, roligare och mer överraskande innehåll. Det är nämligen förutsättningen för att öka tidningens prenumererade upplaga och bryta den långsamma vandringen mot den oundvikliga döden på grund av hög ålder.
Som den nye ordföranden Torbjörn Wikland sa i sitt korta avslutningsanförande (fritt ur mitt minne): I denna förening finns mycket klokskap och erfarenhet som kan tas tillvara, men vi måste se till att tidningen blir roligare, mer överraskande och visar upp sin fulla bredd. Först då kommer upplagan att kunna höjas.
FiB/K har alltid varit en angelägenhet för framför allt människor på den så kallade vänsterkanten, trots att FiB/Ks ambitioner alltid varit att nå ut bredare och fånga in betydligt fler än den ganska socialt homogena skara som identifierar sig som ”vänster”.
Från början (på 70-talet) skilde FiB/K åtminstone ut sig tydligt inom ”vänsterkretsarna”, till exempel genom att vända sig mot presstödet i alla dess former. Tidningen ville bara vara beroende av sina läsare. Tidningen var inte ens uttalat ”antikommersiell”, utan såg till och med annonsintäkter som mindre korrumperande än statligt stöd. Det här var sannerligen utskiljande i 70-talets ”vänsterkretsar”. FiB/K betraktades som en katt bland vänsterhermerlinerna – som vid denna tid var på väg upp i karriärer i de stora skattefinansierade organisationerna.
Det var också konflikt mellan FiB/K och den gängse journalistkåren, ”mediavänstern” som man sa på 80-talet. Tidningar levde till stor del på presstöd. Presstödet viktigaste uppgift var att upprätthålla mångfalden, hjälpa tidningar med sämre möjligheter till annonsintäkter (i praktiken arbetarrörelsens landsortstidningar). Utan presstöd skulle tidningarna dö och journalisterna bli utan jobb. Hur kunde FiB/K vara emot presstödet? FiB/K blev med tiden alltmer medialt isolerat.
Många hade helt enkelt svårt att förstå sig på FiB/K. Inte minst de med tydlig vänsteridentitet. Norrskensflamman (Flamman), Arbetaren, Internationalen, Ny Dag, Proletären, ETC … alla levde (och lever) de på presstöd. Bland dessa ”vänstertidningar” var det bara Gnistan (SKPs tidning på den tiden) som förfäktade att statligt oberoende var minst lika viktigt som oberoende av kommersiella annonsörer.
Nå, har inte de där presstödsfinansierade vänstertidningarna för länge sedan bevisat att FiB/Ks kamp för ekonomiskt oberoende var poänglös?
Nja … I många fall har presstödet (tidskriftsstöd) faktiskt visat sig ha direkt odemokratiska effekter och dessutom varit styrande för hur branschen har omstrukturerats. Osunda villkor har uppstått inom denna den demokratiska statsmakens tredje viktiga ben. Fria Tidningar och ETC är exempel på tidningar som – enligt min mening – mera är produkter av vårt presstödssystem än ett reellt läsarbehov.
Om detta borde diskussioner föras, men så sker inte. Kanske beror det på att många berörda är just beroende av att miljarderna till pressen ska fortsätta flöda.
Just i fråga om oberoendet kan man vid en återblick även konstatera att medieutvecklingen varit närmast förbluffande. Jag ska inte fördjupa mig i detta nu, bara konstatera att ingen på 70-talet hade en susning om vad som var på gång med Internet, papperstidningsdöd, bloggvärldar, övervakning …
FiB/K pekade åtminstone på beroendeproblemet, det där med att man inte biter den hand som föder en. Det var (och är) framsynt och bra!
Det finns en väsentlig fråga till när det gäller FiB/K och vänstertidningarna: Vad motiverar egentligen FiB/Ks existens när Flamman, Arbetaren, Dagens Arena, Proletären, Internationalen och ETC utkommer både i större upplagor och oftare? Svaret är mycket enkelt. FiB/K är inte en vänstertidning i den mening som de andra, som alla företräder någon sorts socialism: Socialdemokratisk socialism (Arena), Vänsterpartisocialism (Flamman), KP-socialism (Proletären), trotskistisk socialism (Internationalen), anarkosyndikalistisk socialism (Arbetaren) och ETC (oberoende trotskistisk socialism). FiB/K företräder alltså ingen socialism, är alltså inte en vänstertidning i den meningen, utan har istället tre politiska paroller: Försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur och antiimperialism. Men FiB/K är inte ”antisocialistisk” för den skull. Socialister är välkomna och socialister har varit talrika genom åren. FiB/K är självklart också partipolitiskt oberoende och borde därför kunna locka människor även från liberala politiska partier. Om innehållet blir intressantare och mindre testuggande, kommer det att ske.
Papperstidningsvärlden omformas nu till något helt nytt. Och det går mycket fort. Det mesta kommer säkert att försvinna av det vi varit vana att tänka på som dagstidningar.
Medierna kommer allt mer att styras av ”storebror” på ett allt mer sofistikerat sätt. De som äger dagens medier och de stora spelarna på Internet är redan nyckelspelarna. De kommer att i bakgrunden sluta avtal med olika statliga underrättelseorgan för att kontrollera informationsflödena och människorna. Du sköna nya värld är tekniskt fullt möjlig redan.
Tidning på papper kommer trots allt att finnas kvar. Därför kommer också behovet av någon ”sant oberoende” medieröst att bli allt större bland allt fler, någon som kan jaga sanningen i alla lägen. När alla andra korrumperats och digitaliserats och övervakas, kanske efterfrågan kommer att öka på en välgjord sådan papperstidning, i vilken man kan läsa om mer bestående värden än de som tutas i alla de andra kanalerna. Människan är ju nyfiken.
Jag tänker också att det är bra att det finns en vanlig papperstidning som försvarar de historiskt betydelsefulla principerna i vår Tryckfrihetsförordning med meddelarskydd, ansvarig utgivarskap, ensamansvar och förbud mot förhandscensur. Alltså en yttrandefrihet i franska revolutionens anda.
Enn Kokk har helt rätt, FiB/K är i nuvarande skepnad alldeles för tråkig för att locka fler läsare. Men kanske FiB/K framöver kan bli en del i en nödvändig oberoende mediekör, inte minst för att bidra i kampen mot den gryende fascismen? Den som lever får se.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Arbetaren, Enn Kokk, ETC, Flamman, Fria Tidningen, Internationalen, Ny Dag, Proletären
