För det första, tack Johan Ehrenberg för ett utförligt svar!
Låt mig också få styra bort diskussionen från Johan Ehrenberg som person. Han har arbetat hårt för det han tror på och faktiskt lyckats mycket bättre än Folket i Bild/Kulturfront med att nå betydande upplagor under många år. Och att göra ETC till en fråga om Johan Ehrenberg är enligt min mening lika poänglöst som att göra FiB/K till en fråga om Jan Myrdal. Båda tidningarna är produkter av 70-talsvänstern, som delade sig i två efter Vietnamkrigets slut 1975. Jan Myrdal och Johan Ehrenberg kom att representera var sin av dessa falanger. Men vi var många fler.
Jag vill inte heller att detta inlägg ska handla om stalinism, maoism eller trotskism. Jag ska försöka hålla mig till våra drömmar – sedan 70-talet – om att betyda något för samhällsutvecklingen och hur det borde gå till att påverka människor och få dem att tro lite mer som vi. Tidningar blev det självklara svaret. Så långt var vi överens.
FiB/K var ett ambitiöst projekt med grundliga diskussioner under en förberedelsetid som resulterade i politisk grundval (icke socialistisk), stadgar, organisation och redaktionella arbetsformer. Allt var mönstergillt demokratiskt. Första numret gavs ut våren 1972.
FiB/K var från början motståndare till presstödet, vilket hänger samman med synen på yttrande- och tryckfriheten, och pekade redan i starten ut korporativa och branschorganiserade system för god så kallad pressetik som odemokratiska och erkände alltså inte PON t ex. FiB/K ställde sig på de svenska klassiska tryckfrihetsprincipernas grund. På den ville vi bygga en folkrörelse för en ny masspridd tidning. Gamla Folket i Bild, som nyligen sålts till Bonniers och blivit en ”herrtidning”, var vår förebild. För detta är vi många som har arbetat hårt.
ETC valde en annan mindre präktig väg med presstöd, lösare organisationsformer och en friare estetik. ETC flashade (efter 1976) till då och då med estetiskt fräcka nyskapande tidningar med en ”kreativ ekonomi” som gick upp och ner, medan vi fibbare gnetade på med vår präktigare tidning var fjortonde dag, många aktivister, gatuförsäljning och ständiga insamlingar för att täcka hotande ekonomiska underskott. Jag som fibbare, såg ETC som en lättsinnig konkurrent som ville sno våra prenumeranter och köpare.
Men trots fibbarnas hårda arbete dalade upplagan (främst p g a extremstämpeln från S redan under IB-affären 72-73) och ekonomin blev till slut så knapp att man tvingades göra en konkurs och sluta betala skribenter och bildskapare för deras arbete. Dessa vände sig då till andra, ETC t ex. FiB/K finns dock fortfarande, sedan många år som månadstidning, men med stabil ekonomi och en stabil förening med flera lokalavdelningar, som styr tidningen via årsstämman i slutet av april varje år.
Man kan idag – efter mer än 40 års kamp för att skapa breda vänstertidningar – konstatera att både FiB/K och ETC faktiskt misslyckats. Båda lever visserligen fortfarande, men misslyckandena ligger på olika plan. FiB/K är marginaliserad, delvis sektstämplad, men gnetar på, medan ETC istället har blivit politiskt utslätad mainstream (vilket Johan Ehrenberg förstås inte kommer att hålla med om). Båda tidningarna publicerar ibland bra artiklar av olika slag, men helhetsintrycket består. Ingen når in i de svenska hemmen på det sätt som gamla Folket i Bild gjorde, som en folkrörelsernas tidningar med litteratur, reportage och omvärldsutblickar, det som var vår dröm.
I dagens hysteriska medielandskap är vi båda i realiteten endast små marginalanteckningar. Medieutvecklingen har sprungit ifrån oss båda, trots att ETC är förhållandevis stora även på nätet.
Presstödsvägen har för övrigt aldrig varit ett alternativ för FiB/K med sin glesa utgivning. Och det faktum att ETC funnits så länge och faktiskt växt tack vare Ehrenbergs smarta modell för att utnyttja presstödet, talar för att presstödsfrågan – i alla fall under de senaste 40 åren – inte varit avgörande på det sättet som vi fibbare alltid hävdat. Frågan är högst teoretisk.
Dock befarar jag att ETC idag lever farligt när nu Nya Tider är på väg in i presstödskarusellen. Risken är stor att att presstödssystemet kommer att ändras så att man kan mota ut tidningar både till vänster och höger med något slags ”demokratikriterium”. Då åker förmodligen Internationalen, Proletären, ETC tillsammans med Nya Tider och kanske fler. Men FiB/K kan de inte strypa.
Vad vi emellertid idag borde bli bättre på, är att diskutera politiken mera dagsinriktiat och försöka ena oss i sakfrågor. Johan Ehrenberg (ETC) poängterar klimatfrågan, senkapitalismens problem, välfärds-, identitets, HBTQ-frågor och antirasism, medan FiB poängterar Sveriges oberoende, världens problem som följd av USA-imperialismens (inklusive EU) och globaliseringens framfart, kulturens och yttrandefrihetens betydelse.
Gamla ouppklarade surdegar mellan de olika vänsterfalangerna (Moskvaprocesserna t ex) borde kunna läggas åt sidan i dagsdiskussionerna. Allt vi gör idag behöver faktiskt inte ses som uttryck, antingen Stalins, Trotskijs eller Maos uselhet. Vi måste kunna enas (socialister och många många fler) i kampen mot imperialismen, för nationernas oberoende, kulturers bevarande, yttrandefriheten, miljön och mot en ny sorts hotande fascism. Alla behövs.
Jag slutar där för dagen.
Knut Lindelöf
