Att förhindra ett nytt krig på Koreahalvön är idag en huvudfråga i
världspolitiken. Det innebär i första hand att stoppa Trumpadministrationens planer på krig mot Nordkorea. Alla krafter som i detta läge verkar för fred, avspänning och dialog på Koreahalvön måste välkomnas.
Koreakonflikten är inte en konflikt mellan norra och södra Korea, det är en konflikt mellan USA och Demokratiska Folkrepubliken Korea. I grunden handlar det om USA:s strävan att ta kontroll över hela Koreahalvön.
Det är USA:s president Donald Trump, inte Sydkoreas Moon Ik-hwan, som hotar Pyongyang med militärt angrepp – inklusive kärnvapenangrepp – och som skjuter missiler mot Syrien och släpper ”alla bombers moder” över Afghanistan för att understryka allvaret i krigshotet mot Nordkorea. Det är Trump som pressar Moon att sluta upp bakom en oförsonlig linje mot landsmännen i norr, inte tvärtom. Det är USA som leder de jättelika gemensamma militärövningarna tillsammans med sydkoreanska trupper, och som i krigstid har överkommandot över dem. Det är USA som i FN:s säkerhetsråd pressar fram den ena resolutionen efter den andra om sanktioner mot Nordkorea. Det är USA:s president som i FN:s generalförsamling hotar med att ”utplåna Nordkorea” – ett brott mot artikel 2 § 4 i FN-stadgan:
”Samtliga ledamöter skall i internationella förbindelser avstå från hot eller användning av våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt som inte överensstämmer med Förenta Nationernas syften.”
Det är inte Nordkorea som hotar att angripa USA med kärnvapen. Nordkorea försöker avvärja ett angrepp genom att demonstrera sin kapacitet att slå tillbaka ett angrepp. Alla nordkoreanska provsprängningar och missiluppskjutningar har varit svar på direkta hot om angrepp eller beslut om sanktioner.
Enligt en opinionsundersökning är 58 procent av befolkningen i USA (82 procent av republikanerna, 37 procent av demokraterna, 56 procent av de oberoende) för krig mot Nordkorea om sanktioner och diplomati inte ger resultat.
Brott mot FN-stadgan
FN:s säkerhetsråd ska enligt FN-stadgan upprätthålla internationell fred och säkerhet, förebygga och undanröja hot mot freden, undertrycka angreppshandlingar och fredsbrott och lösa internationella tvister. Rådet ska tillämpa principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet.
Det är uppenbart att säkerhetsrådet – där Sverige är medlem – fullständigt nonchalerar sina stadgeenliga plikter. Rådet nonchalerar begäran från Demokratiska Folkrepubliken Korea, en medlemsstat, att diskutera krigshotet på Koreahalvön och beslutar istället i resolution efter resolution om upptrappade sanktioner mot detta land, den hotade parten.
Säkerhetsrådets resolutioner om sanktioner saknar folkrättslig grund. Demokratiska Folkrepubliken Korea bryter inte mot några internationella avtal eller konventioner. Vad de kritiseras för – att skjuta upp satelliter och att provskjuta missiler och även att utveckla kärnvapen i avskräckande syfte – anses fullt acceptabelt när andra länder gör det.
Nordkorea har dragit slutsatsen att FN:s säkerhetsråd i realiteten fungerar som bulvan för USA-imperialisterna och att de länder och folk som hävdar sitt oberoende aldrig kan förvänta sig hjälp från säkerhetsrådet. Den spända situationen på och kring Koreahalvön ser de som ”en allvarlig konfrontation mellan oberoende och underkastelse, mellan rättvisa och orättvisa, mellan framåtskridande och reaktion”.
Svensk interventionism
I en artikel på DN Debatt kritiserar tre forskare vid Utrikespolitiska institutet sanktionspolitiken och krigshotet och förordar istället att allt bör göras för att bygga relationer med Nordkorea – gärna på icke-officiella nivåer:
Framförallt bör omvärlden stödja Nordkoreas framväxande medelklass genom att bombardera landets svarta marknader med utländska varor. Den bör också aktivt sprida information om hur människor lever i andra länder, i synnerhet Sydkorea.”
Det vore, enligt förslagsställarna, en klokare strategi för ”oss alla som önskar Kim-regimens fall” eftersom Nordkorea är ”en stat som begår så flagranta brott mot sitt eget folk”.
En sådan hållning är naturligtvis att föredra framför krig, men också den är fientlig och strider mot folkrätten.
Det är en utbredd uppfattning att Sverige aktivt bör verka för ”demokrati, marknadsekonomi och mänskliga rättigheter” i andra länder, däribland Nordkorea, gärna i samverkan med de stormakter som tidigare koloniserat eller fört krig mot det koreanska folket. I media målas det upp en bild av förhållandena i Nordkorea som passar dessa syften.
Bara koreanerna själva har rätt att utforma det koreanska samhället. Ingen stormakt, inget annat land över huvud taget och inget block av länder har rätt att blanda sig i det koreanska folkets interna angelägenheter, diktera villkor eller utsätta dem för påtryckningar, sanktioner eller bestraffningar.
Sverige bör i sin utrikespolitik respektera Demokratiska Folkrepubliken Koreas suveränitet, ha goda och omfattande relationer med landet och bidra till fred, försoning och avspänning på Koreahalvön.
Christer Lundgren
(ordf. i Svensk Koreanska föreningen)
Margot Wallström gjorde en bra markering när hon rakt ut kallade Trumps aggressiva tal för ett brott mot FN stadgan.
En del positiva saker sker under ytan. Sydkorea meddelade igår att South Koreas Ministry of Unification ger Nordkorea närmare 50 miljoner kr i humanitärt bistånd för att användas till mat och sjukvård, främst till barn och gravida kvinnor som drabbats svårt av de sanktioner som drabbat Nordkorea.
Nordkoreas FN ambassadör Hao Tae Song har alldeles nyligen till UN Committe on The rights of children kraftigt anklagat kommittén för att blunda för den brist på mat som en följ av sanktionerna.
Ett litet framsteg som inte redovisas i mainstream media naturligtvis. Syd Korea har en svår sits att balansera, utsatta för hårt amerikanskt tryck med påtvingade antirobot system, samt gemensamma stora militärövningar med USA.
Den nya presidenten Moon vann valet genom ett valmanifest grundad på kritik mot de ökade kraven på medverkan i de amerikanska imperialistiska strävandena. På sikt vill man frigöra sig från den nuvarande tvångströjan och få fred med sitt broderfolk i Nordkorea.
Jag har just sett Redax artikeln om Nordkorea/USA-konflikten och sitter på stans Stadshotell med vänner och diskuterar just det som skrivs där. Lite av ödets ironi kan man ju tycka. Har fått höra alla förslag om en lösning men ingen som är bra.
Det är nu man önskar att en stor ledare kliver fram och svingade sitt trollspö och simsalabim ”Kim Jung Un” och Trump blev vänner för livet!? Vi får se om vi finner på nån lösning innan John Blund kommer?
Jag är säker på att protesterna mot Trumps FN-tal från en del europeiska politiker fanns med i de amerikanska beräkningarna från början. Jag ser inte att de fått någon större uppmärksamhet här.
Hade däremot t ex Margot Wallström ifrågasatt lämpligheten i att Trumps soldater samtidigt övade krig på svenskt territorium, hade det blivit ett himla liv.
Några citat från FN-talet är värda att minnas:
“… if the United States is forced to defend itself or its allies, we will have no choice but to totally destroy North Korea.”
“The United States is ready, willing and able.”
Skicka Knut Lindelöf som förhandlare till Korea! Han är kunnig pragmatisk diplomatisk analytisk har erfarenhet smart tålmodig har energi och ger aldrig upp! Han har varit med länge och kan lyckas faktiskt! Frågan är om han vill? Någon här som kan fråga honom? Kanske känner du honom redan? Vill göra ett försök att övertala Knut om det behövs?
Skicka Knut Lindelöf som förhandlare till Korea! Han är kunnig pragmatisk diplomatisk analytisk har erfarenhet smart tålmodig har energi och ger aldrig upp! Han har varit med länge och kan lyckas faktiskt! Frågan är om han vill? Någon här som kan fråga honom? Kanske känner du honom redan? Vill göra ett försök att övertala Knut om det behövs? Lycka till!
Roland S!
Möjligen missade du att det var Christer Lundgren som skrev denna artikel. Mitt bidrag var endast att trycka på knappen ”Publicera”.
Oj, aha my God! Nu blir jag helt ställd faktiskt ber alla och Knut om ursäkt! Men till mitt försök till revansch så är det endast DJ Trump Putin Knut som har Access till att trycka på knappen!
Eftersom skadan redan är gjord så tar jag självmant och frågar om du Knut Lindelöf under några som helst omständigheter möjligen kunnat anta eller velat rent hypotetiskt medla i denna konflikthärd USA + Nord/Sydkorea? Du får avgöra själv förstås om att svara på denna fråga! Men tror att många just tycker som jag gör, att du är bäst lämpad!
Tack för att du rättade mig Knut! Christer Lundgren tack till en mycket bra artikel!
Bäste Roland S!
Bugar för denna högstämda skönsång över mina utförsgåvor. Måste tyvärr avböja p g a en viss benägenhet att bli lös i magen inför stora utmaningar. Men jag skulle säkert klara det…
Det var det jag visste och ville veta att du Knut är den som är bäst skickad till att rädda världsfreden! När doktorn har sagt sitt räknar vi alla dina påhejare att du ligger i startgroparna i färdigställning! Skickar en låda koltabletter ifall att…
Kul att du hörde av dig, imponerande blogg du har det måste ju ta all tid på dygnet? Nu är klockan 4:59 undrar om jag hinner lägga mig godnatt eller god morgon, vilket det blir/är för dig Knut? Sov gott annars…
Enligt Jason Ditz på ANTIWAR improviserade Trump i sitt tal till General Assembly. HR McMaster hade noga förberett presidenten att tona ned anklagelserna mot Kim Jong Un som exempelvis ”Rocket Man” och ”totaly destroy North Korea”.
McMaster och andra i administrationen drev linjen att detta inte kunde framföras till Generalförsamlingen i New York på grund av dess hotfulla innehåll.
Väl i talarstolen kunde Trump inte hålla sig. Han levererade istället ett tal som utrikesminister Wallström helt korrekt ansåg vara ett klart brott mot FN-stadgan.
Christer Lundgrens artikel är sakligt korrekt och klargörande. USA har förstört FN, särskilt säkerhetsrådet är i dag en krigspådrivande i stället för en fredssträvande församling. Varför är andra länders regeringar så flata?
Hade Gadaffi i Libyen och Saddam Hussein i Irak i tid skaffat kärnvapen i självförsvar, hade de troligen sluppit de krig som förstört de två länderna.
Hade Ukraina, världens tredje kärnvapenland 1991, inte avvecklat alla sina kärnvapen i den naiva tron att Ryssland enligt The Budapest Memorandum on Security Assurances skulle garantera dess gränser, skulle Krim fortfarande tillhört Ukraina. Kriget i östra Ukraina skulle aldrig inträffat. Detta vet Kim Jong-Un.
De som bestämmer i USA/Nato kräver att Trump startar några krig, annars blir han ersatt eller dödad, och ingen från väst vågar protestera. Putin värnar om sina landsmän och om han kan vara lugn och undfallande mot slaktarna från väst lever de längre.
Jag hoppas Korea har effektiva långdistanskärnvapen och att de inte tvekar att använda dom. Resten av världen kommer att vara er evigt tacksamma.
Mats L!
Om de ukrainska ledarna i ett sådant läge varit lika klartänkta som världens ledare i allmänhet hade de inte utlöst ett kärnvapenkrig emot Ryssland bara för Krims eller Donetsks skull. Det är svagheten med kärnvapen, de kan inte användas i småkonflikter av den typ du nämner.
Intressant kommentar från Mats L som vänder och problematiserar. Naturligtvis hade situationen sett annorlunda ut om Ukraina hade haft kvar sina kärnvapen. På vilket sätt är dock inte så givet.
Det är ju oskrivet vilket utfallet blivit om Gadaffi hade haft tillgång till kärnvapen när det massiva angreppet från EU och USA kom.
Det fanns andra faktorer som var betydelsefulla för händelseutvecklingen. Men visst var den reducerade försvarsförmågan en avgörande faktor i kombination med hela västvärldens angrepp, som lyckades till skillnad från Syrien, som trots avsaknaden av kärnvapen har satt ned foten tack vare alliansen med Ryssland, Iran och Hizbollah samt även uppbackade av Kina.
Nordkorea har nog dragit en korrekt slutsats om att säkerhetsrådet är bulvan för USA-imperialisterna.
Trump och Kim har ju vissa likheter med dom här skojarna, men för alla fredsälskande människor framstår naturligtvis det extremt våldsbejakande USA som det stora hotet.
Det är dock USA vi skall samarbeta med och det sannolikt oerhört mycket fredligare Ryssland vi skall beväpna oss emot.
Svensk utrikespolitik har alltid varit USA-vänlig, men det här liknar total hjärnblödning. Galningen Hultkvist riskerar att ställa vårt land mitt i skottlinjen och det tvingar naturligtvis Ryssland att hålla extra uppsikt över detta vettlösa land.
Birger Schlaug har en bra artikel om Hultingen i ETC.
Jag har valt denna förutseende artikel av Christer Lundgren, den gamla klippan, för att yppa en undring: varför är sajter som Jinge och Steigan, som ju i större omfattning än Lindelöf, 8 Dagar och Nyhetsbanken, bevakar hela världen, just nu lite långsamma att kommentera det som nu sker, eller synes ske på Koreahalvön?
Är saken svår, eller är det, som jag tidigare antytt, därför att ”vänstern” har svårare att reagera på positiva nyheter än negativa?
Jag har funderat på detta sedan 1972 då en flicka jag ville dra in i vänsterarbete klagade över att vi alltid var så ”negativa”. Att ”förbättra världen”, som vi ju alla vill, kan ju inte bara bestå i att kritisera utan också berömma. Men av det senare verkar vi ha svårt för, även när det vid sina sällsynta tillfällen är berättigat.