Vad har vi egentligen för minnesbilder av fotbollsåret 1974? Ralf Edströms regnväderskanon mot Västtyskland? Staffan Tappers olyckliga straffmiss? VM-finalens dramatiska inledningsminut? Johan Cruyff och den holländska totalfotbollen?
Gott och väl. Men det som hände i stora kongressalen på ett femstjärnigt hotell i Frankfurt tisdagen den 11 juni detta märkesår kom, åtminstone på sikt, att få enormt mycket större betydelse för världsfotbollen än tyskarnas VM-triumf, holländarnas banbrytande spelsystem och allt annat.
Vad jag syftar på är det faktum att FIFA – Det Internationella Fotbollsförbundet – valde en då 58-årig brasiliansk affärsman vid namn Joao Havelange till sin nye ordförande på lyxhotellet Steigenberger i just Frankfurt.
Mot alla tips besegrade Havelange engelsmannen Stanley Rous (som med den äran presiderat i tretton långa år och gärna ville fortsätta ytterligare en mandatperiod) med röstsiffrorna 68 mot 52. Sir Stanley hade ett ovanligt gediget fotbollsförflutet, bland annat som domare på elitnivå – 34 landskamper – vidare som generalsekreterare i nära tre decennier för det engelska förbundet och, kanske viktigast, som erkänd expert på fotbollens regelverk.
Joao Havelange saknade däremot allt vad fotbollsbakgrund heter. Han deltog i OS 1936 (som simmare) och i OS 1952 (nu som vattenpolospelare), hade i en senare livsfas kört det brasilianska riksidrottsförbundet fullkomligt i botten, och han var huvudprofitör i en illegal spelkartell med namnet Bicho. Till bilden hör också att Havelanges kontakter med Brasiliens styrande militärjunta var intima.
Till saken hör dessutom att Havelange inför 1974 års ordförandeval i Frankfurt backades upp av en ung protegé med rymligt samvete, stenhårda affärsnypor och västtyskt pass: Horst Dassler. Denne beställsamme yngling var son till innovatören Adolf ”Adi” Dassler – alltså till mannen bakom Adidas – och höll nu på att ta över sin åldrige fars växande sko- och sportimperium, inklusive loggan ”die drei Streifen” (de tre ränderna). Dassler junior hade likvida medel och diplomatisk talang i rikligt mått, Havelange i sin tur ärelystnad, viljestyrka och hänsynslöshet: en minst sagt vinnande kombination.
De två fattade omedelbart tycke för varandra. Ett mera samstämt par har världen sällan skådat.
Hela 86 länder i främst Afrika, Centralamerika och Västasien hann tandemet Dassler & Havelange besöka, ofta i sällskap med den brittiske lobbyisten Patrick Nally, innan det var kongressdags i Frankfurt. Överallt ställdes guld och gröna planer i utsikt och framför allt utlovades pengar, och ännu mera pengar, till de nationella förbunden i de uppvaktade länderna. Presenter skänktes – ”ingenting märkvärdigt, bara ett djupt känt tack för att ni stödjer oss…” – och löften avkrävdes.
Två dygn före valdagen i Frankfurt publicerade The Sunday Times alarmerande nyheter om vad som tilldrog sig i hotellkorridorernas dunkel. ”Små bruna kuvert”, skrev tidningen, tenderade av någon anledning att med jämna mellanrum ”försvinna i stora, svarta händer”. Tjänster och gentjänster liksom mutor och bestickningar blev från och med nu en del av FIFA-kulturen. Den tidigare – relativa – öppenheten kom att ersättas av kronisk slutenhet.
Horst Dasslers aktiviteter begränsade sig givetvis inte till fotbollen. Bland annat spelade han en bärande roll, då spanjoren Juan Antonio Samaranch (1920-2010), tidigare mångårig idrottsminister under generalissimus Franco och känd falangist, bringade Michael Killanin på fall och, 1980, utsågs till ordförande i Internationella Olympiska Kommittén – IOK. ”Jag visste inte att IOK var till salu”, erkände den snopne Lord Killanin vid sin avgång. Troligen visste han inte heller till att Dassler och en skara andra representanter för Adidas i hemlighet träffat Samaranch mer än sextio gånger under perioden 1975-80, ständigt med ordförandevalet i IOK överst på dagordningen.
Att den obskyre italienaren Primo Nebiolo röstades in som president i Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) 1981 var även det väsentligen Dasslers verk. Adidas växte och kapade åt sig marknadsandelar i alla väderstreck, inte minst efter att en nyvald Samaranch högtidligt deklarerat att också professionella idrottare i fortsättningen var hjärtligt välkomna i den olympiska gemenskapen. Flera proffs blev från och med nu Adidas särskilda reklampelare.
Men allting har ett slut. Vid bara 51 års ålder rycktes Horst Dassler bort i cancer, i april 1987. I begravningsföljet, närmast efter familjen, vandrade Havelange, Samaranch, Primo Nebiolo och en självmedveten schweizare, som på kort tid blivit en av den avlidnes verkligt förtrogna: Joseph ”Sepp” Blatter, liksom Dassler född 1936 och med ett förflutet som teknisk direktör i FIFA – och som president i det illustra brödraskapet ”Strumpebandshållarnas vänner i världen”. Skomagnaten Dassler bringades alltså på detta vis en sista hyllning av sina edsvurna. Det vilar onekligen en tung symbolik över begravningsscenen.
Svensken Lennart Johansson, ordförande i Europeiska Fotbollsförbundet (UEFA), gick gång efter annan till doms med korruptionen och godtycket inom FIFA. När därför Joao Havelange, 82-årig, tillkännagav sin avsikt att träda tillbaka vid 1998 års FIFA-kongress, beslöt sig Johansson långt om länge för att kandidera till ordförandeposten.
Med slagordet öppenhet inskrivet på sitt baner redovisade han sin kampanjbudget krona för krona, rent av öre för öre, viss om att rösterna från Europa, nästan hela Afrika och stora delar av Asien skulle tillfalla honom.
Men så blev det inte. Det afrikanska blocket tvärvände, än en gång beroende på att ”små bruna kuvert” i större eller mindre händer blev ett återkommande inslag i korridorerna före valproceduren. Johansson förlorade med röstsiffrorna 111-80, och Sepp Blatter, av alla, blev den som i åratal kom att svinga FIFA:s ordförandeklubba.
Blatter omvaldes 2002, 2007, 2011 och 2015, alltid under ytterligt dubiösa omständigheter och efter kampanjer osökt påminnande om religiösa väckelsemöten. Rätt allmänt förmodades det att gamle stjärnforwarden Michel Platini skulle utmana honom 2011, men till mångas överraskning lade sig den franske ikonen, i enlighet med sitt namn, fullkomligt platt. I dag vet vi att det rasslade in ett belopp motsvarande 17,2 miljoner kr på ett av Platinis konton i nära anslutning till 2011 års ordförandeval som tack för hans passivitet. ”Konsultarvode” hette det…
Desto aktivare var Platini i november året dessförinnan, alltså 2010, då han i själva Élysée-palatset lunchade med högdjur som Frankrikes president Nicolas Sarkozy, Qatars premiärminister Hamad bin Jassim samt den blivande emiren, schejk Tamin, av Qatar. En knippe viktiga handelsavtal skrevs under, men Sarkozy beordrade dessutom Platini att, om möjligt, bryta en lans för Qatar som värdnation för 2022 års världsmästerskap i fotboll.
Dittills hade Platini stött USA:s kandidatur, men nu blev han Qatars man. I den missionen lyckades han utmärkt, dock utan att ha vägt in FBI:s göranden och låtanden i bilden. Amerikanerna kom tids nog att hämnas begångna oförrätter. Den schweiziska polisens gryningsräd mot Zürich-hotellet Baur-au- Lac 2015 blev Platinis och Blatters fall – och upprinnelsen till hela den gigantiska FIFA-skandalen.
And the rest is silence. Ja, FIFA är alltjämt både kidnappat och gangsterstyrt. Tro ingenting annat!
Vinjettbild: Staffan Tapper och Bosse Larsson i svenska VM-kostymen 1974
Grattis Mats på födelsedagen men också till en fin artikel.