Filosofen som avrättades för högförräderi

nicius Manlius Torquatus Severinus Boëthius föddes i Rom år 480 efter Kristus. Under sina ca 45 år i livet verkade han som prosaist och poet. Därutöver var han akademisk lärare, lyckligt gift tvåbarnsfar, musiker, senator i Den eviga staden, försteminister under konung Theoderik – som även brukar kallas Didrik av Bern – men kanske mer än allt annat Filosof med versalt F.

Om astronomerna Nicolaus Copernicus, Tycho Brahe och fr a Johannes Kepler skulle man kunna säga att de var ett slags gränsgestalter mellan den nya tiden och medeltidens absoluta slutfas. På liknande sätt utgjorde den ettusen år äldre Boëthius en förenande länk mellan tidig medeltid och den grekiska antiken. Hans mest kända arbete – den prosametriska Filosofins tröst, skriven 523–24 – bekräftar och åskådliggör denna hans gränsöverskridande roll. Om Rom var hans första hem, så var Aten det andra, inte minst i kraft av hans långvariga ungdomsstudier i den grekiska huvudborgen.

Den f d överläkaren och klinikföreståndaren Ragnar Watz har i den sympatiska volymen Boëthius död (Norlén & Slottner, 2017) så långt möjligt kartlagt den lärde filosofens liv men främst koncentrerat sig på den bittra sista tiden – då Boëthius satt fången i kapellet Ager Calventianus i närheten av Tricinum och inväntade det oåterkalleliga svärdshugget, dömd till döden för högförräderi mot kung Theoderik. Naturligtvis var han oskyldig, och all bevisning saknades. Det är i varje fall vad han själv med fingrarna på Bibeln intygade.

Ämnet är inte nytt för Watz. Även i hans tidigare böcker, Pudens och den allmänna viljan (2014) resp. Silverlöjan (2008), uppträder Boëthius längst fram på scengolvet. Nytt är däremot att författaren i sitt senaste opus har kompletterat och utsmyckat sin berättelse med egenproducerade dikter på tio-elva ställen … precis som Boëthius själv gjorde i Filosofins tröst.

Fakta varvas med fiktion hos Watz. Som hävdatecknare gör han aktningsvärda försök att konkretisera all den ångest och all den förtvivlan som måste ha pinat Boëthius inför den nära förestående döden – när Filosofin, dvs Aristoteles, Platons, Senecas, Ciceros, Porphyrios (o s v) idévärldar i strikt bokstavlig mening var hans enda verkliga tröst. I den löpande texten framställs Boëthius som en människa bland människor. Under de år som föregick den oförmodade arresteringen lärde han sig, på tidstypiskt sätt, att driftigt navigera mellan religionens Skylla och realpolitikens Karybdis. Denna ädla konst måste alla i hans position behärska. Det betydde självfallet inte att det nödvändiga alltid var tillräckligt. Boëthius eget ogunstiga öde bevisade fullt ut att så icke var fallet.

Ibland är ju alla vägar enkelriktade och hermetiskt tillslutna.

Vikten av individens fria, obundna och självständiga tänkande i stort och smått är själva hjärtpunkten i Boëthius filosofiska testamente. Det är något som Watz oavlåtligt betonar. De fria tankarna låter sig aldrig kedjas fast.

Att dö med ”bibehållen värdighet” är en annan bärande idé, som återkommer med jämna mellanrum i framställningen, i synnerhet i slutkapitlen, där det mesta obevekligt ställs på sin spets. Den enskildes död kan som bekant vara lätt som ett fjun men också väga tyngre än Taiberget.

Filosofins tröst spreds i vida kretsar under medeltiden och lästes i nästan lika vida. En översättning till svenska, enligt uppgift bländande och med all rätt prisbelönt, har gjorts av fil dr Bertil Cavallin, död år 2015 i Helsingborg, tidigare bosatt i Kristinehamn och lärare vid Lundsberg.

Ja, vi lever i ett tidevarv i vilket den tröst som god filosofi skänker kan räcka långt.