Finnforsrövarna

Finnforsrövargrottan

---

Berget vid Finnforsen ligger mitt emellan Österjörn som är min mammas by och Gummark som är pappas. Fågelvägen är det exakt lika långt. Därför matades jag som barn med historien om Finnforsrövarna som bodde i grottan i berget på älvens norra sida. Jag kunde den utantill som hörsägen, och när farmor något senare gav mig själva boken kunde jag läsa hur det egentligen var, ord för ord.

Vi befinner oss i västerbottniskt 1500-tal. Gustav Vasa har befriat Sverige från dansken, kontakterna med påven i Rom är brutna och den reformerade kristendomen gör sitt intåg.

Allt borde väl vara bra?

Men i trakterna av Skellefteå, tre mil upp efter älven är det inte så bra. Laxtunnor plundras, kor och getter försvinner, hästforor stoppas och länsas på sin last. Inte ens kyrkorna lämnas ifred. Och värst av allt, den unga vallflickan Gunilla är borta. Teorierna är många om vad som orsakar det som händer: björnar, vargar, lodjur? Gick Gunilla ner sig på myren och drunknade? Men ganska snart smyger sig den hemska tanken på att det nog är rövare i farten.

Det gudfruktiga, och till Martin Luthers lära omvända folket i Västerbotten går ut på rövarjakt.

Modiga pojkar

Vi följer jakten genom pojkarna Hinder och Johannis; två modiga gossar i 14–15 års ålder. De rör sig vant i både berg och skog och älv. De kan jaga och fiska, de kan använda pilbåge och armborst. Och! De behärskar den svåra och farliga konsten att veda. Veda är att klättra högst upp i en gran och få toppen att svänga fram och tillbaka och därmed komma närmare en annan gran. Vid rätt tillfälle kastar du dig ut och tar tag i nästa gran, som en ekorre. Att veda är lämpligt att göra när det står en rövare nere vid granens fot och hugger med en yxa.

Spår på stigen

Hinder och Johannis har sett spår av kvinna på stigen vid Brubäcken: ”Så små vackra fötter kunde knappast rövarna ha.” De gissar att det är spår efter den försvunna vallflickan Gunilla. Pojkarna beger sig ut för att rädda Gunilla, som nu varit borta i sju år.

Trolldom

Allting kunde ha varit ganska enkelt om det inte vore så att rövarna är trollkunniga. De har sett till att skogens djur, inte minst fåglarna, är i rövarnas tjänst. Falkar varnar, tjädrar, fiskar och harar lockar bort förföljare, bytesdjur innehåller ett ämne som skapar missmod och rädsla. Rövarna, som dessutom kan hypnotisera är med andra ord mycket svårfångade.

Men Hinder och Johannis är modiga, och med risk för egna liv befrias äntligen Gunilla, som nu kan berätta om allt hemskt hon varit med om. Hon kan dessutom ange platsen där rövarna håller hus: Finnforsrövarnas grotta. Nu kan de vuxna karlarna anfalla grottan och döda sex rövare och tillfångata en. Den sistnämnde häktas och döms till döden. Kapitlet om avrättningen är ingen lättsam läsning; full av våld – och trolldom in i det sista.

Klassisk saga

Det här är en riktigt klassisk pojkbok. Det är Fem-på-nya-äventyr, men inte på de engelska hedarna utan allt tilldrar sig hemma i Västerbottens skogar. Mitt friluftsintresse står i djup tacksamhetsskuld till boken om Finnsforsrövarna.

Josef Stenlund

Författaren är Josef Stenlund (1915–2001). Han var en erkänd och omtyckt EFS-predikant i bönhusen kring Skellefteå. Min farmor, som också hon tillhörde den Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, pratade med stor respekt om predikanten Stenlund. När hon gav mig boken närde hon säkert samma förhoppning som författaren: ”Må denna bok få peka på Honom, som ensam kan bevara oss för Storrövaren.”

Men Stenlund var inte bara predikant. Hans skrev även ett sextiotal böcker, mest barn- och ungdomsböcker.

Böckerna var populär läsning i hela Västerbotten, men ingen blev en sådan succé som debutboken, Finnforsrövarna från 1947. Jag tror att den boken har präglat en stor del av det västerbottniska författarundret.

Vid ett glöggmingel på Norstedts förlag 2008 frågade jag Per Olof Enquist (vars mamma som bekant var aktiv EFS:are) om rövarna i grottan. Jo, svarade PO, utan den boken skulle jag inte ha kunnat skriva Musikanternas uttåg, kanske inte heller de andra böckerna. Jag läste den noga innan jag skrev min berättelse om musikanterna.

Torgny Lindgren tar upp Finnforsrövarna i boken Minnen (2010): Lindgren sitter med sin förläggare som vill att han ska skriva en självbiografi om sina minnen. Lindgren är mycket motvillig och blir beklämd när förläggaren påminner honom att han ”har ett livsprogram” över teman han skriva ned.

”Ja, säger jag. Det anstränger jag mig för att glömma.”

Men förläggaren är ihärdig och nämner de teman Lindgren själv vill glömma. Där omtalas romanen om åldringarnas revolution, profeten Jeremias monolog då han blivit nerkastad i brunnen och annat. Och! Där nämns även att Lindgren en gång hade bestämt sig för att skriva ”berättelsen om jungfrun som togs av rövarna vid Finnforsfallet.”

Ja, berättelsen om rövarna i grottan lever verkligen. Den är en klassisk saga med många lager. Den har gjorts som teater (av Tomas Andersson) och som tecknad serie (av Åke Eriksson).

Sensmoral

Sensmoralen är tydlig. Att inte göra ett hederligt dagsverke är en svår synd. Att röva och roffa det andra arbetat ihop är en dödssynd. Att dessutom göra detta i maskopi med Storrövaren är den svåraste av alla synder: ”Den som har sålt sin själ åt den Onde, har avsvurit sig Frälsarens nåd för både tid och evighet /…/ Sålt är sålt.”

Än idag läser jag berättelsen (jo, jag har förstås besökt grottan också) med behållning. Tron på dagsverken, och inga rövartåg, följde med mig in i läsningen av Karl Marx. Stoltheten över det liv som levts här uppe i norr finns också kvar i mig.

Kuriosum:

Josef Stenlund skrev 1953 en roman om Enbomsaffären, Fjärde spionen. Den har jag inte lyckats få tag på. Finns det någon i läsekretsen här på lindelof.nu som vet besked?