är jag läser svensk dagspress, vilket för min del innebär Svenska Dagbladet och Strengnäs Tidning, tycks det som om staten Syrien inte existerar. Vad man än skriver om så verkar det som om Syrien inte finns annat än som ett stort landområde. När man talar om landområdets ledning så omtalas den med det föraktfulla uttrycket ”regimen”. Ofta härrör artiklar och notiser i dagspressen från TT som också konsekvent använder sig av uttrycket ”regimen”. Den enda svenska journalist inom etablerade media, som tycks känna till de verkliga förhållandena i Syrien, är Expressens krigskorrespondent Magda Gad.
Detta trots att staten Syrien är en av Förenta Nationernas grundare och medlem i FN sedan år 1945, ett år före Sverige, som blev medlem först 1946. Landets nuvarande ledare, Bashar al-Assad, föddes år 1965 och visade som ung inget intresse för politik. I stället studerade han medicin och blev färdig läkare år 1988. År 1992 for han till Storbritannien för specialistutbildning på Western Eye Hospital. Det var tänkt att hans äldre bror skulle efterträda fadern som Syriens ledare. Men när brodern dog i en trafikolycka 1994 kallades Bashar hem till Syrien för att vara beredd att efterträda fadern. Vid dennes död ärvde han presidentposten som han tillträdde den 17 juli år 2000.
Bashar al-Assad har en helt annan personlighet än fadern Hafez al-Assad. Men när han tillträdde presidentposten fick han också överta faderns hela auktoritära statsapparat. En verklighet som det inte var möjligt för honom att förändra i en handvändning. I presidentvalet 2014, det första på årtionden, ställde han för första gången upp i ett val med konkurrerande kandidater. Valdeltagandet blev 73,4% och Bashar fick 88,7% av avlämnade röster. Han hade skaffat sig en bas för möjliga reformer av landets inrikespolitik.
Men USA:s statsledning hade andra planer. General Wesley Clark besökte strax efter den 11 september 2001 Pentagon och fick av en tidigare kollega i förtroende veta att USA planerade att angripa Irak. Från ett besök några veckor senare berättar Wesley Clark i en intervju:
Så jag kom tillbaka för att träffa honom några veckor senare och då bombade vi redan Afghanistan. Jag sa:
– Skall vi fortfarande gå i krig med Irak?
Då svarade han:
– Åh, det är värre än så.
Han sträckte sig över skrivbordet, tog upp ett papper och sa:
– Jag har just i dag fått det här från en trappa upp.
Med det menade han Försvarsdepartementets kontor och han fortsatte:
– Detta memo beskriver hur vi skall slå ut sju länder inom fem år. Vi börjar med Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och avslutar med Iran.
Detta är alltså bakgrunden till Syriens mångåriga försvarskrig mot utländska krafter som nu äntligen ser ut att lida mot sitt slut. Men president Donald Trump har vid en presskonferens den 23 oktober 2019 deklarerat:
– Vi har säkrat oljan, och för den skull behåller vi ett litet antal amerikanska soldater i området där det finns oljekällor. Och vi kommer att skydda den. Och vi kommer att avgöra vad vi skall göra med den i framtiden.
Så nu, när Syrien äntligen åter håller på att få kontroll över den stora viktiga nordöstra delen av sitt land, bestämmer sig den angripare, som ständigt agerat i lönn, att slutligen kasta masken och visa sitt rätta ansikte.
Här i Sverige och inom övriga EU oroar man sig för att den senaste tidens händelser kan resultera i ökade flyktingströmmar som söker sig mot våra länder. Försedda med rejäla skygglappar låtsas man inte förstå att en förutsättning för att de syriska flyktingar, som befinner sig i grannländerna, skall kunna återvända till sitt eget land är att EU avbryter sin handelsblockad mot Syrien. Hur urbota dum får man egentligen vara?
Ett klargörande inlägg i Syrienfrågan. Sveriges dubbelmoral är beklämmande. I EU-regionen Sverige kallas inte statsledningen ”regimen Löfven” trots att den har betydligt svagare stöd bland folket än Syriens. Bashar al-Assad benämns också konsekvent diktator i svenska media. Wallströmskan krävde i tiden Assads avgång som villkor och jag antar att det fortfarande är ”regimen Löfvens” hållning. Den transatlantiska ankan Hultqvist håller kontakterna med Pentagon varma. ”Det går bra för Sverige, Hela landet skall leva, Alla skall med!” Men: vilket är målet?
Som jag sagt tidigare, vi har mycket att lära av de gamla “kommuniststaterna”. Liksom de då, och vi nu, domineras MSM d v s press, TV och radio av en politisk riktning, i vårt fall “liberala” värderingar trots att det tongivande “liberala” partiet bara omfattar 3-4% av väljarkåren. Vi måste därför, liksom Sovjetmedborgarena vara noga med att läsa mellan raderna, iakttaga hur olika personer presenteras, om de är “försvunna” en tid o s v.
Vi ska också vara observanta då MSM gör samma misstag som gamla “Pravda” m fl, nämligen ägnar stor utrymme åt att skälla ut någon meningsmotståndare. Detta fungerade då som en god informationskälla för vanliga Sovjetmedborgare om att det fanns andra åsikter, en opposition.
När det i sovjetisk militärtidskifter dök upp artiklar med “udda” innehåll gällde det att avgöra om detta var uppfattningar som partiet ville att militärerna omfattade eller militären ville att resten av befolkningen skulle omfatta. Jämför med artiklar i Expressen nyligen om Syrien eller klimatet.
Efter toppmötet i Genéve igår är SvD, som vanligt, mer realistisk än DN: ”Det är Ryssland, Iran och Turkiet som drar i tåtarna och kan spänna musklerna – medan USA och västländerna nu hamnat på läktaren när det gäller en av världens mest explosiva regioner. Kort sagt; det råder en ny sorts världsordning, i alla fall i detta hörn av världen.”
DN hade inte ett ord om mötet. Men SvD skulle inte vara den de är om det inte hade några slängar: ”Den nu återupptagna politiska processen i Genève ses dock av vissa som Assads sätt att – genom FN – legitimera hans fortsatta styre. FN används som ett sätt att göra honom rumsren, anser kritiker.”
Vilka är dessa ”vissa”? Eller ”kritikerna”? Ty har inte Assad, vare sig man gillar honom eller inte, varit Syriens legitime ledare sedan länge? Varför skulle FN legitimera honom? Har FN legitimerat Stefan Löfvén?
”– medan USA och västländerna nu hamnat på läktaren när det gäller en av världens mest explosiva regioner. Kort sagt; det råder en ny sorts världsordning, i alla fall i detta hörn av världen”, skriver SvD. Jag lägger märke till ”i alla fall”! Som det nu verkar utvecklas går Imperiet med vasaller mer och mer över till läktarplats och det kan man inte annat än glädjas åt. Dessutom sitter de inte på läktaren som ett sammansvetsat lag och förbereder sin nästa attack, de bråkar!
Citatet av Wesley Clark: ”Detta memo beskriver hur vi skall slå ut sju länder inom fem år. Vi börjar med Irak, sedan Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och avslutar med Iran” är från 2001, bara 18 år sedan. Jösses vad mycket det hänt på dessa år! Vad mer av glädje kommer vi att få uppleva under kommande år?
Med tanke på att Assad inte var inbjuden till förhandlingarna i Sotji, så känner han kanske ett behov av att få sin legitimitet bekräftad.
Artikeln ”Ryssland deltar i uppdelningen av Syrien”, signerad ”utgivarna”, kritiserar skarpt Rysslands och Turkiets agerande och kallar det ”en grov kränkning av Syriens territoriella integritet”.
Jag har noterat att alliansfriheten konsekvent försvarar folkrätten. Samma konsekvens saknas på de flesta bloggar jag läser, inklusive denna.
Den 10 maj 1940 ockuperade brittiska trupper Island, i strid mot folkrätten. Man hade kanske väntat sig att den danska regeringen, sedan 9 april verksam i ett av Tyskland ”beskyddat” land, skulle avgivit en protest – de skulle ha kunnat göra det även utan tyska trupper i landet eftersom britterna brutit mot folkrätten. Men det gjorde inte danska regeringen, vilket den blev skarpt kritiserad för av de danska nazisterna i Folketinget den 17 maj 1940.
Ang. påståendet av utgivarna av alliansfriheten.se att Ryssland deltar i en delning av Syrien genom det rysk-turkiska avtalet.
Det är visst och sant att hanteringen av den turkiska invasionen (och förvisso de syriska kurdernas försök att skapa en separat stat med stöd från USA m fl) saknar stöd av folkrätten. Men alliansfriheten.se, som Mats Larsson har läst, har gjort en felläsning av ett telegram från den syriska nyhetsbyrån SANA att Syriens president skulle ha protesterat mot avtalet.
Det är en trist miss av den i övrigt fantastiskt viktiga alliansfriheten.se. Russofobin har kanske spelat ett spratt, men den bör inte höra hemma i en svensk front för alliansfrihet och återupprättat folkförsvar.
Israel Shamir om detta.
Ja, åtminstone när det är Ryssland som är boven så erkänner Mats Larsson aldrig att något som är oförenligt med folkrätten ändå kan vara det geopolitiskt klokaste.
De två syriska TV-kanalerna al-Sourya och al-Ikhbarya har nyligen intervjuat president Bashar al-Assad. Texten till den långa intervjun finns översatt till norska av Kari Angélique Jaquesson på Steigan.no.
Erik Göthe!
Jag har aldrig uppfattat alliansfriheten.se som russofobisk. Däremot har jag trott mig kunna se att man kan vara vad som kanske skulle kunna kallas folkrättsfundamentalistiskt.
Gunnar Olofsson, aktiv i Palestinagrupperna, har nyligen besökt Syrien och berättar om detta i Ring P1 måndagen den 4 november 2019. Hans inlägg börjar ca 15:50 in i programmet.