Tystnaden om Finland spelar en viktig roll för liberalismens ideologer förklädda till historiker. Det är inte bara liberalismens stöd till den europeiska fascismens väg till makten efter första världskriget som ska osynliggöras. Då valde liberalerna i Italien att stödja Mussolini, eftersom de ansåg att detta var till nytta för storföretagen och jordägarna efter lantarbetarstrejker och industrioroligheter. Liberalismens nära samröre med fascistisk praktik då och nu – som i Ukraina – suddar ideologerna gärna bort. Men än mer suddas Finlands roll bort som ”demokratisk organisatör av massmord i konstitutionell ordning” 1918, vilket upprepades under andra världskriget, denna gång under samme Mannerheim som överbefälhavare. Finlands roll som deltagare i angreppet på Sovjetunionen i samarbete med Nazityskland från första stund, är också en fråga som suddas bort i den omskrivning av historien som nu pågår. En demokratisk stat gör alltid rätt medan Ryssland/Sovjet/Ryssland alltid är aggressivt.
Att Finland blev angripet 1939 och hjältemodigt försvarade sig är korrekt. Men sedan deltog Finland i anfallet på Sovjetunionen under operation Barbarossa och ockuperade Östkarelen. Här stoppades en fjärdedel av den rysktalande lokalbefolkningen i koncentrationsläger. De fick mindre matransoner än de finsktalande, varpå en fjärdedel dog av svält och dåliga lägerförhållanden.
Falska kartor
Denna ockupation och den medföljande etniska rensningen är något som svenska staten vill ha bortsorterat. På den falskritade kartan om läget 1942 ingick de av Tyskland ockuperade delarna av Sovjet, men inte de delar som Finland ockuperade och där koncentrationsläger upprättades.
På kartorna över fredsslutet är det på samma sätt. Inget Nordnorge eller Östra Österrike har ockuperats av Sovjetunionen. Det gällde att verifiera statsministerns lögn om att där den röde soldaten satte sin fot, där upprättades järnridån. Att Sovjet frivilligt gav ifrån sig land, som de ockuperat när de befriade Östra Europa från nazismen, är lika lite tillåtet att tala om som att det demokratiska Finland satte rysktalande på ockuperad mark i koncentrationsläger med många döda som följd.
När kritik framfördes mot utställningen försvarade den statliga historiemyndigheten tillsammans med sina partners de falskritade kartorna med att Finlands roll under det så kallade fortsättningskriget var oklar. Finlands färg på kartan var densamma som för det neutrala Sverige och Storbritannien, fast Finland formellt var i krig efter angreppet på Sovjetunionen. Färgen ändrades visserligen, men inte den falskritade gränsdragningen och andra felaktigheter. Balters deltagandet i Förintelsen reducerade också till att gälla vid ett enstaka tillfälle – under tyskt befäl.
Myten om fortsättningskrigets inledning
Det ingår också i den falska myten om Finland att det var Sovjet som inledde krigföringen 1941 genom att bomba Helsingfors. Även det är en lögn som tycks vara allmänt spridd även bland så kallat bildat folk. Det finska krigsdeltagandet i Operation Barbarossa började redan 21 juni 1941, timmarna innan anfallskriget mot Sovjet öppet inleddes. Vid ett möte i Kiel 6 juni hade finska flottan tagit på sig uppdraget att ensamma med sina ubåtar sköta minläggning i Finska viken. De stora finska ubåtarna Vetehinen, Vesihiisi och Iku-Torso skulle i hemlighet lägga ut minor utanför estniska kusten och om de ryska slagskeppen kom i deras väg torpedera dessa. President Ryti och överbefälhavaren Mannerheim godkände planen.
I boken Finland i krig beskrivs det som skedde:
”Men ubåtarna fick på inget vis komma i mellanhand eller i onödan sättas i fara hade statsöverhuvudet och marskalken bestämt. Statsledningen övertog sålunda hela ansvaret.”
Det gällde att utnyttja överraskningsmomentet då en riskfri överfart kunde ske under den rådande freden. Ubåtsflottiljen gavs order om att verkställa planen. De tre ubåtscheferna fick var för sig muntliga order. ”Minorna bör fällas på angivna platser. Om värdefulla torpedmål dyker upp, får de attackeras. Färderna är hemliga, och inga anteckningar i loggboken får göras.”
Vidare påpekades noga att ”Om minorna fiskas upp av utomstående, faller ingen misstanke på Finland, emedan de är av tyskt fabrikat.” Ubåtscheferna jämförde efteråt de direktiv de fått. Det verkade något märkligt att utföra krigshandlingar under rådande fred. Äldste chefen åtog sig att fråga flottiljchefen om saken. Han fick till svar att lyda order. ”Bakom operationen stod tillräckligt höga herrar!”
60 tyska minor lades ut av officiellt neutrala finska ubåtar. De åstadkom en hel del skada då en ångare sattes på grund där den sedan kunde torpederas av tyska jagare. Tre ytterligare fartyg, varav en jagare skadades och en ubåt sänktes.
Finland i krig konstaterar: ”De finska ubåtarnas tjuvstart, innan kriget ens kommit igång, orsakade således den gemensamma fienden en del avbräck och förluster.”
De tre ubåtsbesättningarna lades efter insatsen i sträng isolering till dess att Finland officiellt förklarade sig i krig med Sovjetunionen – efter bombningarna av bland annat Helsingfors. Ett krig som landet alltså deltagit i från första början, ett deltagande man gjort allt för att dölja.
Finska varv byggde tyska u-båtar
Men, det finska deltagandet i kriget gick mycket djupare än så. Det var finska varv som gjorde att Nazityskland snabbt kunde bygga upp sitt fruktade ubåtsvapen inför andra världskriget. Tyskland var enligt fredsfördraget i Versailles förbjudet att bygga ubåtar. Tusentals båtar hade sänkts av tyska ubåtar under detta krig och nu ville de allierade att den möjligheten inte skulle finnas igen. Tyskland sökte då i hemlighet utländska samarbetspartners. Finland blev den viktigaste. Den unga nationen med lång kust hade ambitiösa planer för sin flotta, inte minst för ubåtar. Det passade tyskarna väl.
Under sken av att bygga en finsk u-båt började tyska skeppsbyggare, ingenjörer, montörer och sjöofficerare mot slutet av 1920-talet bygga den mest moderna typen av ubåtar på ett varv i Åbo. Det blev Vetehinen-klassen, byggd enligt tyska krav. Samtidigt som den kunde tjäna finska marinen var den en så kallad konceptubåt, som man förberedde sig för att snabbt kunna masstillverka ifall marinen behövde mobiliseras. Vetehinen-klassens ubåtar skulle utgöra grunden för vad som sedan skulle bli den mycket framgångsrika tyska Typ VII-klassens u-båtar, som gjorde att Nazityskland hade färdigprovade modeller för rask upprustning av sin flotta inför andra världskriget.
Ubåtarna testades också av tyska besättningar som i hemlighet övade i Åbo skärgård. Samma tyska experter och besättningar som i tysthet verkat i Finland skulle sedan utgöra grunden för det nya tyska ubåtsvapnet under 1930-talet.
Marcus Prest skriver i Meddelanden från Åbo Akademi att ”Enligt dåtida tyskt omdöme var Vetehinenklassen överlägsen alla andra ubåtar i världen gällande dykegenskaper, sjöfärdighet och slagkraft. Tyskarna hade tillgång till alla ritningar och provkörningsdata och kunde basera sitt eget ubåtsbyggande, som snart skulle bli massivt, på vad man lärt sig i Finland.”
Dagens vapenindustri
Idag ser vi hur nordisk försvarsindustri på liknande sätt eller helt öppet deltar i vår tids avancerade vapenutveckling, som till exempel av drönare, genom att vara med i tillverkningen eller upplåta tillräckligt stora övningsområden. De vi samarbetar med anses inte vara något problem, då de anses ha rätt att döda vem de vill i vilket land som helst.
Samtidigt ges bilden av att det är de andra som bär på en inneboende aggressivitet, medan Sverige och andra nordiska länder anses vara oskyldiga. Är vi direkt delaktiga i våld är det ett sorts misstag som bekräftar regeln att det är de andra som är våldsamma.
Genom att studera Finlands historia kan dagens vapentillverkning ifrågasättas och vår egen roll blottläggas. Fördelen med finsk historia är att den inte döljs och bortförklaras så mycket. Man kan hitta fakta som talar emot Finland också i allmänt spridda böcker. Boken Finland i Krig i tre delar med Henrik Ekberg som redaktör och ett flertal officerare som medförfattare, utgiven av Schildts 2001, redovisas händelseförloppet utan krusiduller.
…
Referenser
Kritik av utställningen Baltutlämningen
Finland i krig, 1940-1944, andra delen, Schildts förlag Ab, Esbo 2000. Författare: Kai Brunila, verkst. dir., major i reserven; Carl-Erik Bruun, dipl. ing., kapten i reserven; Per-Olof Ekman, dipl. ekon., löjtant i reserven; Jarl Kronlund, överstelöjnant i.a., fil. mag.; Orvar Nilsson, överstelöjnant (Sverige); Ansii Vuorenmaa, överstelöjtnant i. a. Adjungerande redaktionsmedlemmar: Erik Appel, fil. kand., undersergeant i reserven; Kai-Erik Sjöholm, marknadsplanerare, översergeant i reserven s 99-108
Det hemliga tysk-finska ubåtssamarbetet, Åbo Akademi, Marcus Prest
Apropå kartor. Kolla i Myrdals bok Sälja krig som margarin. På sidan 140 finns en affisch med en fransk (Vichy)-karta från 1941 över de länder som enat sig i ”korståget mot bolsjevismen” (som är affischens namn). Finlands roll bredvid de andra erövrar-länderna är tydlig – ett blå-vitt hakkors angriper Sovjetunionen längst i norr.
Det blå-vita hakkorset på den franska kartan får stå för fransmännen, men det bör hållas i minnet att före 1920 var hakkorset inget nationalsocialitiskt märke. Elefanterna vid ingången till Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn har stora hakkors på sina sidor. Det icke-nazistiska gäller också det finländska hakkorset som introducerades i början av 1918 av en svensk greve, d v s mer än två år före Hitler.
Sedan kan jag väl säga att jag är mycket skeptisk till denna series ambitioner. Som en kritisk granskning av Finlands historia 1918-46 går det väl an, och att Finlands har en roll, om kanske inte ”central”, för att ”återskapa goda grannrelationer i Europa” kan jag väl ställa upp på, men hur perioden 1918-46 i Finland skulle kunna bidra till att klargöra ”nutida sammanhang” begriper jag inte.
Kanske klargörs det i sista avsnittet?
Även Bornholm var besatt av sovjetiska styrkor en tid 1945.
Angående finska hakkors så var nationalitetsbeteckningen på finska militära flygplan 1940 ett blått hakkors på vit botten. (Lettland hade rött hakkors på vit bakgrund.)
Anders P!
Jojo, jag har nyss stått och lyssnat till hur man på Mannerheimmuséet i Helsingfors försvarar (liksom du Anders P) det finska hakkorset. ”Det var ju bara ett litet solkors som betyder lycka.”
Under hela kriget hade Finland hakkorset som symbol på bland annat sina flygplan (och detta var efter Hitlers tillträde – för att nu vara lite spydig).
Och affischen på s 140 i JM:s bok säger väl något hur Hitlers allierade såg på varandra och på Operation Barbarossa.
Möjligen för att stryka under testen att politiken består av goda liberaler mot onda allt annat är totalt ohållbar. Det visste vi ju i och för sig redan – men dessvärre är den nästan allenarådande i mainstreammedia.
Björn N och Leif S!
Ni är ohederligt demagogiska. Jag har inte ”försvarat” det finska hakkorset, bara sagt att det kom till 1920, före Hitler. Asea och Carlsbergs bryggeri hade också hakkorset som firmamärke, men det gör varken till eller från om man vill anklaga dem för att ha sålt maskiner respektive öl till Nazityskland.
I övrigt avspeglar sedan länge de flesta artiklar från ”vänster” om Finland stor okunnighet om det Finland som existerade före 1917 och efter 1944. Det är som om allt man behöver veta om det östra broderfolket är vad som skedde 1918-44. Sedan dess har det gått över 70 år och ett och annat har hänt.
Även ur ”marxistisk” eller ”kommunistiskt” politiskt perspektiv är detta helt förkastligt och moraliskt ruttet. Det vore som om norrmännen om Sverige bara visste att vi nekat deras kung Hakon asyl 1940 och bedrivit permittenttrafik åt tyskarna.
Anders P, apropå demagogi 🙂
Jag har väl ALDRIG påstått att Finlands historia = 1918-1944, men just nu handlade inlägget om denna period – och då brukar jag hålla mig till ämnet.
Leif S!
Tord Björks historieskrivning är alldeles ypperlig och jag har i stort sett inga problem med den. Men vad jag undrat över är de ambitioner han gav uttryck åt i början av del 2 om att, utifrån perioden 1918-46 i Finlands historia klargöra ”nutida sammanhang” och skapa ”goda grannrelationer” i dagens Europa. Avsnitt 4, som jag just läst gav ingen vägledning i detta avseende. Kanske behövs det ett avsnitt 5?
Kanske det behövs ett avsnitt 5 som sägs. Trodde dock att det låg uttryckligt i det sätt som liberalismen skönmålar sin egen roll och demoniserar andra delar av kapitalismen som väsensskild från liberalismen samt demoniserar kommunismen.
Som påpekas i historieskrivningen ovan var det liberalerna som förde europeiska fascismen till makten. På samma sätt använder sig liberalismen idag av fascistisk terror i Ukraina för att genomdriva sin ekonomiska politik.
På olika sätt söker liberalismen frånkänna sig sitt ansvar för terror, massmord, etnisk rensning och folkmord. Om det sker är det någon annan som är skyldig.
När det gäller Finland är det dock inte så. Det är en stat som i konstitutionell ordning genomför terror i Stalinproportioner mot sin egen befolkning. Därtill genomför samma konstitutionellt demokratiska stat etnisk rensning av Östkarelen och klassiskt massmördarprogram med koncentrationsläger där fångarna ges för lite mat så att de ska dö. Bl.a. under tryck utifrån så ändrade man på detta en del senare. Dödssiffrorna för sovjetiska krigsfångar är också extremt höga jämfört med andra länder utom då de tyska siffrorna.
I Sovjet uppmärksammades inte Östkarelarnas öde så mycket. Finland betraktades som ett vänligt sinnat land. Det fanns dessutom nog av andra grymheter att uppmärksamma, och en hel del egna att dölja även i detta område. Så det som skedde är alltså inte så känt varken på den ena eller andra sidan gränsen.
Den vurm för fortsättningskriget som Göran Persson uppvisat i skarp kontrast till tidigare socialdemokratisk hållning har gjort sitt till, inte minst när den liberala staten Sverige upprättar en statlig historiemyndighet som ljuger ikapp med statsministern.
Förutsättningen för goda grannrelationer är att våra länder inte tillskriver andra inneboende egenskaper. Istället är det ömsesidiga relationerna inom den gemensamma biosfären och mänskliga kulturen som måste vara utgångspunkten för dessa.
Den finska historien är ett tydligt exempel på att den statliga svenska historiemyndigheten arbetar systematiskt med indoktrinering för att skada grannrelationerna och ersätta dem med ideologiskt grundad narcissism. Brott mot mänskligheten förvandlas i denna fabrik till en fråga grundad i ideologi. Karl Marx ges rollen som skapare av en kommunistisk läroprocess som slutar med folkmordet i Kambodja. På vägen blir Lenin först i Europa och världen med att skapa massmordsfabriker kallade koncentrationsläger hösten 1918, för det vet vi ju alla att, inte kan det vara det demokratiska Finland som var först i modern tid på europeisk botten.
Första världskriget och den europeiska imperialismens massmördande världen över bortförklaras på de mest komiska sätt. Något som helst sammanhang med ideologi finns inte då, utan enbart ett berättande vars kärna är att förneka varje koppling till dagens samhälle eller ideologi. Första världskriget uppstår bara av sig självt, folkmordet i Kambodja skapas av Karl Marx slutsatser om Pariskommunens nederlag, att nästa gång måste man kunna försvara sig bättre varpå han använde ordet terror, och simsalabim, fallet folkmordet i Kambodja är löst. Vår statliga myndighet passar dessutom på att undvika att tala om att det var det kommunistiska Vietnam som avbröt folkmordet, Marx var tydligen på bägge sidor, men att säga något sådant till Sveriges elever anser den statliga historiemyndigheten är för förvirrande för både lärare och studenter, så det väljer man att inte tala om. Att Pol Pot hade stöd av USA passar man också på att undvika att tala om. Vad gör man inte för att Karl Marx ska framställas som världens störste folkmordsideolog?
Inget massmördande är ofrånkomligt, inget massmördande är en oundviklig följd av någon ideologi eller något system, varken första världskriget eller Vietnamkriget. Det är alltid en följd av dålig politik och inte minst oförmåga att backa från tidigare dåliga beslut – men det hjälper dessutom om man demoniserar en motpart som man tror kan vara mäktig vilken ondska som helst medan man ser sig själv som ofelbart god.
Det är därför den nu pågående svenska kampanjen är så farlig.
Samtidigt kanske vi själva och vår tradition borde utöva lite självkritik. För hur skulle det ha varit möjligt för regeringen att bedriva sin nuvarande politik utan 60-80-talets anti-imperialistiska rörelser som inskärpte moralism som grundval för internationella relationer? Jodå, jag vet att dessa rörelser åtminstone i början var lika kritiska mot den svenska staten som mot andra stater – men kritiken försvann ju efterhand och ersattes av föreställningen som svenskar som självklart goda. Kanske inte lätt att hantera medan det pågick, men lik förbannat får vi betala för det idag.