Flamman för en livsstilsvänster utan klasskamp

Jag prenumererar på Flamman. Den heter så numera. Inte som tidigare Norrskensflamman. (I folkmun dock alltid bara Flamman.) Betecknar sig ”oberoende socialistisk”. Men inte är det någon särskilt röd tidning längre. Trots det eldfängda namnet. 

Chefredaktören Leonidas Aretakis formulerar sig stilistiskt moget, men utan att sticka ut. I veckobreven närmast förbindlig. Rör sig bekvämt i huvudstadens politiska innekretsar. Dyker upp i TV-rutan bland Göran Greider och andra inringda tyckare. 

Ingen rabulistisk, radikal redaktör som med spetsiga inlägg retar de härskande. Ingen ”skandalskrivare i nattrock och kalsonger”, för att citera Strindberg.

Apropå makten och de härskande. Var är klassamhället i Flamman? För inte handlar det så att det stör om arbetsplatser och vanliga människors liv. Om ekonomi och produktionsförhållanden.

Det är mer åt identitet och queer-hållet. Populära woke-ämnen i tiden. Men viktiga för en tidning som borde vara ett språkrör för de undertryckta? Proletären, som jag också prenumererar på, håller konkurrenten (?) Flamman för att vara en vänsterliberal kulturtidning. Enligt en ledarskribent. Och nog ligger det något i det. Varför i himlens namn prenumererar jag då? Och har till och med nyligen förnyat prenumerationen. 

I ett svagt ögonblick – när jag förstod vad mediestödsutredningen gick ut på, att tysta kontroversiella röster – kände jag det nästan som en plikt att försvara dem som riskerade att förlora statliga bidrag. Flamman, även Prollen. 

Den fortsatta utgivningen måste räddas. Till varje pris. Utan att jag gjorde det helhjärtat övertygad.
Göteborgsbaserade Proletären kan jag lättare motivera att jag lägger pengar på, plockade från en låg pension. Reportagen från arbetslivet och hyreskampen – ingen annan i den samtida pressen bevakar dessa två områden som Proletären. Fylligt och kritiskt.  

Dessutom kan jag läsa om Palestina och Kuba ur ett solidariskt perspektiv. En nödvändig motvikt till hur det skrivs i övrig press. Onyanserat och ensidigt. Palestina är blott Hamas och Kuba är ingenting annat en diktatur värd USA:s bojkott.

Jag saknar friskusen Frank Baude, för mig r:aren framför alla andra. Och vassa chefredaktörer som lämnade sin post. Robert Mathiasson. Jenny Tedjeza. Offer för en arbetarromantisk linje som lett partiet ut i en ökenvandring.

Jag har förresten för mig att läkaren Nils Littorin, Malmölistan, är en före detta r:are. Det är en bra påg! Irriterar säkert en hel del ”rättrogna” genom att medverka i ”alternativmedier”. Men med ett hjärta rött och hett. En socialist i praktiken. Driver frågor som vardagligen upptar Malmöborna.

När jag tänker på gamla Norrskensflamman, träder Josef Stalin och Hilding Hagberg fram i förgrunden. Och okuvliga, Moskvatrogna som man sa förr, Norrbottenskommunister. Trosvissa: ”Socialdemokratin är arbetarklassens värsta fiende.” 

”Socialfascisterna” enligt kommunisternas analys i 20-talets Tyskland av socialdemokraterna. Därmed blockerande en enhetsfront med SPD som kanske kunde ha stoppat nazisterna.

Jag är inte kommunist och saknar inte Norrskensflamman. Men det är för lite stake i avkomman Flamman. Berör inte. Utmanar inte. Provocerar inte. Alldeles för tam.

En tidning för en livsstilsvänster som inte vill påminnas om någon klasskamp.