Jag har slutat att förvånas över hur dåraktigt Bidenadministrationen bedriver sin diplomati med Kina, för övrigt även med resten av Asien. Jag förvånas ständigt över hur dåraktiga dessa människor förmodar att kineser och övriga asiater är.
Efter nästan halva tiden av sin ämbetsperiod – och låt oss hoppas att det inte blir ytterligare en – mötte mannen från Scranton slutligen Kinas president Xi Jinping i måndags för att diskutera den enskilt viktigaste relationen mellan två nationer i världen.
Det första mötet ansikte mot ansikte sedan Joe Biden inledde sin presidentperiod kom efter nästan två år av diplomatisk total overksamhet, under vilken USA har trappat upp hoten om en öppen konflikt och oavbrutet provocerat Kina i Taiwan-frågan. Administrationen har med sin inkompetens gjort det ena misstaget efter det andra. Under tiden har Peking stärkt ett antal
omfattande förbindelser med nationer utanför västvärlden med det uttryckliga målet att forma en ny världsordning.
Jag kan inte se att någonting av betydelse uppnåddes när Biden och Xi möttes strax innan 20-gruppens möte i Bali i veckan. Mycket kunde givetvis ha åstadkommits, om man utgår från det försämrade tillståndet för deras bilaterala relationer. Men Biden visade ännu en gång att han inte var vuxen uppgiften. Han tycks ha trott att den kinesiska sidan skulle vara alltför korkad för att märka att han och hans administration är helt förlamade, som en hjord rådjur fångade i en bils helljus.
Vårt nuvarande tillstånd kräver av amerikanska statsmän och kvinnor att de agerar fantasifullt, kreativt och modigt som svar på en ny epok och nya geopolitiska förhållanden. Men de som navigerar det amerikanska slagskeppet, från presidenten och hela vägen ner, har varken fantasi, kreativitet eller mod. Allt de förmår är att upprepa sina tidigare positioner, medan man förväntar sig att motsatta sidan skall ändra sina. Detta är vad Xi erbjöds i Bali under måndagen. Ingenting mer. Inget har ändrats, inget av betydelse har rört sig framåt.
Det var enkelt att se att detta skulle ske – denna avsaknad av verklighetsförankring – när Biden och hans folk annonserade toppmötet i Bali förra veckan på en presskonferens förra tisdagen. Amerika föreslår att ”det skapas en grund för relationerna” förklarade tjänstemännen. Målet för mötet var att ”klargöra förväntningar”. De båda sidorna ”behöver dra upp röda linjer” sade Biden ”och bestämma om eller icke om” – Kinas och Washingtons röda linjer – ”strider mot varandra. Och om de så gör, hur lösa det, och på vilket sätt.”
Förlamande retorik
Vad i dessa anmärkningar finns det att hålla sig till? Vilken konstruktiv substans föreslog den amerikanska sidan skulle klargöras i Bali? Allt är svampartad, uttjatad retorik, ett fortsatt undvikande att ta sig an relationen med Kina på ett seriöst sätt.
Detta menar jag är inget annat än förlamning. Amerikanska officiella talesmän har ingenting att säga när de talar med andra sidan Stilla havet. Och därför säger de ingenting med sitt luddiga och förvirrade språk. Diplomati utan diplomati, som jag tidigare har kallat det.
Förljuget tal – alltså att alltid dölja en brist genom att förvandla till en styrka – var ett annat ständigt upprepat tema i upptakten till mötet. Jake Sullivan, Bidens nationelle säkerhetsrådgivare, yttrade i ett trängt läge i torsdags: ”Presidenten kommer, när han sitter i samma rum som Xi Jinping, vara direkt och rättfram på det sätt han alltid är och förväntar sig det samma från Xi. Jag uppskattar just detta, alltså som han alltid är.”
Och sedan sade ”The Big Guy”, som Hunter Biden kallade sin pappa när han fördelade ut mutorna under sin tid som vicepresident. ”Jag känner Xi Jinping … jag har alltid haft raka diskussioner med honom … vi missförstår varandra mycket sällan. Vi skall bara reda ut var de röda linjerna går.” Allt detta tycks ha varit uträknat för att förmedla intrycket av att det finns ett antal problem mellan Peking och Washington och att Joe Biden har kommit för att lösa dem.
Vad skall man säga? Att vägra skapa en stabil bas för relationen mellan Kina och USA har kännetecknat amerikansk politik sedan Bidenadministrationen kom till makten i januari 2021. Kina har sedan denna dag klart uttalat sina helt rimliga förväntningar och dragit upp de röda linjer som de behöver. Men Washington bara ignorerar dessa röda linjerna och alla andra önskemål som Kina framfört.
Vad gäller den ”rättframme” Biden, så måste detta vara en skämt. Tror han och hans medarbetare att kineserna inte vet vem de har att göra med – nämligen en vältränad notorisk lögnare – efter att ha tagit del av Bidens många tidigare lögner, inte minst i Taiwanfrågan?
Jag är för det första inte säker på varför hans bräckliga PR före mötet var nödvändig. Vid presskonferensen på onsdagen bedyrade Biden med uppenbart eftertryck att han inte skulle göra ”några grundläggande eftergifter” till Kina i Taiwanfrågan. Utöver att Mrs Lincoln …
Xi var rakt på sak och klar som alltid när frågan om Taiwan kom upp. ”Frågan om Taiwan är själva kärnan av Kinas nationella intressen. Den fasta punkten för Kinas och USA:s politiska relationer och den främsta röda linje som inte får överskridas i relationerna mellan Kina och USA”, sade Xi enligt en rapport i Xinhua. ”Lösningen av Taiwanfrågan är en sak för kineserna och Kinas interna angelägenhet.”
Det kan inte bli mycket klarare, eller hur? Och Biden?
”Biden sade att han försökt garantera Xi att USA:s politik gentemot Taiwan – som under årtionden varit att stödja såväl Pekings ’Ett Kina-politik’ liksom att stödja Taiwans militärt – inte hade ändrats.” Reuters rapporterade från den balinesiska staden Nusa Dua, där G20 möttes, under torsdagen: ”Han (Biden) sade att det finns inget behov av ett kallt krig.”
Det kan inte bli mycket luddigare. Biden har inte mindre än fyra gånger deklarerat, sedan sitt tillträde, att USA kommer att försvara Taiwan militärt i händelse av en öppen konflikt mellan ön och fastlandet, vilket är ett direkt förnekande av Washingtons långvariga åtagande att stödja Ett Kina-politiken. USA inleder nu även ett stort nytt program som ökar det militära stödet till Taiwan.
Ett tvåfronts kallt krig
När det gäller ett nytt kallt krig, så hör vi samma sak beträffande Ryssland och konflikten i Ukraina. Det har varit uppenbart sedan många månader att USA är på god väg att inlåta sig i ett kallt krig på två fronter. Ukraina och Taiwan utgör där de två skarpa konfrontationslinjerna.
Och sedan är det vad kineserna kallar salamitaktiken, en pågående serie av små aggressioner. Ingen var för sig särskild stor, men för att med små steg avlägsna sig från Ett Kina-poltiken till ett de facto stöd för Taiwans oberoende. Det beramade besöket i Taipei i somras av talmannen i USA:s representanthus Nancy Pelosi var ett typexempel. Även om det visade sig vara en mycket tjock salamiskiva.
I detta sammanhang tog den ideologiskt besatte Sullivan på sig att före toppmötet Xi–Biden tillkännage att administrationen avsåg att informera tjänstemän i Taiwan om vad som avhandlades i samtalen.
Dessa två saker: ännu ett litet steg mot att legitimera Taiwans position som en oberoende stat och – som den kinesiske utrikesministern korthugget formulerade det – en ”oerhörd” överträdelse av det demokratiska protokoll.
Det är omöjligt att tänka sig att Sullivans uttalande var oöverlagt. Det är nämligen så här Washington skivar sin salami.
Kinas tålamod
Här måste man beundra den kinesiska sidan för deras tålamod inför denna småstegsmobbning. De sitter vid det ena diplomatiska möte efter det andra och lyssnar artigt medan Washington inbjuder dem till att tro på dessa förolämpningar som framförs rakt i ansiktet på dem.
Bidens budskap till Xi – så som jag nu redogjort för – är vid det här laget väl känt för alla. Låt oss samarbeta om icke-hotfulla frågor som klimatförändringar eller konkurrens inom det ekonomiska och tekniska området. Och i frågor där vi inte är överens, helt undvika allt som har med nationell säkerhet och geopolitik att göra – Sydkinesiska sjön, Taiwan, kärnvapenlager och så vidare.
Som jag nämnt tidigare, har Peking från Bidenadministrationens första dagar varit tydlig med att de uppfattar denna ”var så god och svälj-politik” som helt oseriös.
Utrikesministern Antony Blinken försökte använda denna metod ett par månader efter att Biden tillträtt sitt ämbete. Sedan försökte Wendy Sherman, nummer två efter Blinken, med samma sak. Därefter försökte John Kerry, Bidens toppdiplomat för klimatfrågor, samma sak en kort tid. Alla med samma resultat. En rad misslyckanden. Vissa spektakulära (Blinken och Sullivan i Alaska mars 2021). Andra ”riktiga katastrofer” som tidskriften Foreign Policy uttryckte det efter Shermans samtal i Tianjin ett par månader senare.
Och nu har Biden själv försökt samma sak, med anmärkningsvärt bistånd av finansministern Janet Yellen, som följde med honom till Bali. Som noterades för några veckor sedan, har USA just infört en rad nya restriktioner för USA:s teknikexport uttryckligen avsedda – se handelssekreterare Gina Raimondo – att hämma, om än inte helt blockera, Kinas utveckling inom högteknologiska sektorer som halvledare. Vi måste förmoda att denna skamliga handling av industriellt sabotage är vad Biden och den politiska klicken menar är att tävla på det ekonomiska området.
Här uttalar sig Yellen, i en intervju med The New York Times i lördags, om de nya sanktionerna och vi måste be om ursäkt för den bristande konsekvensen.
”Jag menar att stabilisering av relationerna och försök att få dem på bättre kurs genom att erkänna att vi har en hel rad bekymmer och att vi vill ta upp dem … De måste till exempel förstå varför vi vidtar åtgärder. Jag känner till exempel till deras bekymmer för vår policy att förbjuda försäljning av avancerade halvledare. Det är viktigt för oss att förklara varför vi gör saker. Hur de är avgränsade. Det är inte ett försök att helt paralysera Kinas ekonomi och stoppa dess utveckling.”
Nej, inte helt och hållet. Bara på kritiska områden och mestadels.
I sina kommentarer efter toppmötet säger Biden att han förklarade för Xi att det är Kinas ansvar att hålla Koreas vapenprogram i schack och om Peking inte lyckades med det så skulle USA ”bli tvungna att vidta vissa åtgärder som skulle vara mer defensiva ur vår utgångspunkt.” Detta är en helt bisarr anmärkning, men jag upptäcker en beslöjad avsikt i den – två i själva verket.
Ett: Genom att ge Kina ansvaret för Pyongyangs uppträdande, skrattretande som det ter sig utåt, slingrar sig ”Joe ’Diplomacy first’ Biden” ur varje förnyat försök att starta samtal med nordsidan: Det är er sak att göra det Mr Xi.
Två: Den här positionen kan vara ett sätt att dölja – svårt att säga precis ännu – vad som redan är ett huvudprogram för Pentagon; att öka USA:s militära närvaro i västra Stilla havet. USA har på detta sätt använt Nordkorea som en ursäkt under många år. Låt oss inte glömma det.
Jag vet inte hur framträdande denna katastrof kommer bli. Men jag är säker på att det är en kommande katastrof. Kina gick med på att åter öppna kommunikationslinjer om klimatfrågor och andra liknande frågor, som hade stängts som svar på Pelosis besök. Det är aningen mer än ingenting, men knappast mer än så.
Jag vet inte var i protokollet denna anmärkning dök upp men jag menar att Xi fick sista ordet:
”Historien är den bästa läroboken. Vi borde använda den som en spegel och låta den leda oss in i framtiden … En statsman bör tänka på och veta vart han skall leda sitt land. Han bör också tänka på och veta hur han skall komma överens med andra länder och med världen i övrigt.”
Utmärkta påpekanden. Efter ett halvt årtusende av västerländsk dominans läxas Väst upp av de icke-västerländska. Det berättar för oss vad historiens klocka är slagen.
Patrick Lawrence
Vinjettbild: Xi Jinping and Joe Biden during Xi’s 2012 visit to Los Angeles. (David Starkopf / Office of Mayor Antonio R. Villaraigosa, Flickr,CC BY-NC 2.0)
Delar av Förenta staternas politik karakteriseras som ”salamitaktiken, en pågående serie av små aggressioner” och ”småstegsmobbing” av Patrick Lawrence.
Inget fel i det. Problemet med skribenter av Patrick Lawrences typ är den underliggande idealiseringen av Folkrepubliken Kina. ”Salamitaktiken, en pågående serie av små aggressioner” och ”småstegsmobbing” skulle man kunna använda som beskrivning av delar av Folkrepubliken Kinas politik.