Flyktingen och fäderneslandet

DET FINNS TVÅ villkor för att kunna lösa världens flyktingkris:

Att inte skapa förhållanden i länder som tvingar deras invånare att fly från sitt land.

Att skapa förutsättningar i de länder de lämnat som gör det inte bara möjligt utan också förmånligt för dem att återvända till hemlandet.

USA har varit världsledande i att skapa förhållanden som ger nya flyktingvågor. Som en följd av Vietnamkriget lämnade många landet som båtflyktingar. Kriget mot Irak, eller vad vi hellre bör kalla förstörelsen av det väl utvecklade landet Irak, har drivit stora delar av befolkningen på flykt från ett land där möjligheten till ett gott liv slagits sönder.

Kriget mot Syrien, fört under falska förutsättningar av många länder, använder sig av handelsbojkotter som en viktig del i arbetet att underkuva landet. Den handelsbojkott som USA och EU bedriver, ivrigt understött av Sverige, har som mål att göra livet i landet outhärdligt för dess invånare, likt belägringarna av medeltida borgar.

Sebastian Thach lämnade år 1980 Vietnam som båtflykting och har efter studier i USA så småningom kommit till Sverige där han driver en arkitektfirma. Han har nu skrivit en roman som har som grundtema vad som skulle kunna locka honom och andra att återvända till det land där de en gång växte upp. En dröm om att kunna vara till nytta för sitt ursprungsland baserat på de kunskaper man skaffat sig under mångårig utlandsvistelse.

Den utopiska romanen Cà Phê Den (Svart kaffe) inleds med att Vietnam beslutat att byta namn på Ho Chi Minh Staden till dess tidigare namn Saigon. Som en markering av att konflikten mellan bröder och systrar från norr och söder nu sedan länge är över. Syftet är att välkomna tillbaka dem som flytt sitt hemland för att få deras hjälp att med sina kunskaper vidareutveckla landet.

Romanens huvudperson Jasper driver en arkitektfirma i Stockholm, så för honom är det naturligt att tänka sig ett byggnadsprojekt för att avhjälpa trångboddheten i de primitiva bostäder som nu präglar många av kvarteren i staden Saigon. Hans tanke är att hitta ett kvarter med mycket tät bebyggelse av två- till trevåningshus som kan ersättas med moderna sju- eller åttavåningshus kring en öppen gård med träd och gräsmattor.

Byggnaderna skall uppföras av vietnamesiskt trävirke som levereras av lokala företag vilka behärskar de moderna arbetsmetoderna med bärande limträbalkar. De två första våningarna skall rymma lägenheter för de befintliga hyresgästerna som de får överta utan kostnad. Vinsten från lägenheterna i de följande fyra våningarna ska betala alla kostnader för projektet och de två översta våningarna ska ge en vinst som kan satsas i nya projekt. Det hela blir Jaspers sätt att som utlandsvietnames ge ett stöd till sitt födelseland.

Tillsammans med sin kollega Anders beger sig Jasper till Saigon för att realisera sitt projekt. Det blir spännande möten med myndigheterna i Saigon och hyresgästerna i det kvarter som de slutligen hittar som lämpligt för sitt projekt. Men också många tillbakablickar på Jaspers första år i Saigon, som han som elvaåring lämnade tillsammans med sin femtonåriga syster för en äventyrlig fyra dagar lång båtresa till Thailand.

Bokens vietnamesiska titel betyder Svart kaffe och markerar att händelserna i Saigon är stimulerande men också någon gång har en besk eftersmak. Som läsare får man många inblickar i vietnamesisk kultur och författarens yrke som arkitekt gör att inte bara de lokala maträtterna blir beskrivna vid restaurangbesök. Även inredningen i de restauranger man besöker får ge sitt bidrag till lokalfärgen.

Den mycket läsvärda boken är skriven på en lättläst engelska.