År 1951 samlades nästan hela det svenska samhället i en stor insamlingsaktion. Flyktinghjälp till Israel hade stöd från fackföreningsrörelsen till arbetsgivarorganisationerna, från kyrkorna, partierna, från allt och alla utom kommunisterna. Resultatet blev att 72 monteringsfärdiga trähus sändes till Israel och byn Kfar Ahim uppstod.
Det var bara det, att på den mark där moshaven Kfar Ahim byggdes hade bara några år tidigare legat en annan by, Qastina. Den hade fram till katastrofen 1948 en befolkning på tusen personer som livnärde sig på jordbruk. När israeliska styrkor närmade sig i juli 1948 satte sig byborna i säkerhet, uppskrämda av rykten om sionisternas brutalitet. Byn jämnades med marken och Qastinas befolkning tilläts aldrig återvända hem. De blev flyktingar och de flesta av dem hamnade i Gaza.
Den flyktinghjälp till Israel som det svenska samhället samlades kring gällde dock inte dem. De flyktingar som avsågs var alla de judar som strömmade till den nya staten, från Europa och från arabvärlden. Det vill säga det offentliga Sverige engagerade sig i en insamlingsaktion till förmån för den stat som var den omedelbara orsaken till att en miljon palestinier förlorat sina hem och sina egendomar och nu bodde i miserabla flyktingläger, utblottade, förödmjukade, förtvivlade. Hur var
det möjligt?
Det var möjligt därför att svenskarna hade ingen aning om vad som hänt palestinierna. De var utsuddade ur historien. Dök de upp någon enstaka gång, var det som fiender till staten Israel och därmed var de chanslösa i den massiva Israeleufori som rådde årtiondena efter 1948. Hur gick det till när de försvann?
Jag undersöker det i min nya bok, Alla människors lika värde, som utkommer i höst.
1948 var inte de landsfördrivnas öde okänt för världen. FN-medlaren Folke Bernadotte drev kraftfullt deras rätt att återvända hem – vilket enligt min mening var orsaken till att han mördades. FN:s generalförsamling fastslog deras rätt. Det skrevs en hel del om dem i pressen.
1951 var de så osynliggjorda att svenskarna samlade in pengar till den stat som raserat deras hem och övertagit deras jord. Sionisterna hade startat en desinformationskampanj för att skyla över fördrivningen av Palestinas arabiska innevånare. Den gick hem, skulle man kunna säga.
Svenskarna fick läsa i sina tidningar att flyktingarna hade sig själva att skylla eftersom de flytt frivilligt på uppmaning av sina ledare. Det var visserligen ren lögn, men det gjorde ingenting eftersom alla trodde på det. Vidare fick svenskarna veta att palestinierna inte kunde få komma
tillbaka hem, eftersom deras hus vanligen inte längre existerade och om de ändå fanns kvar, så bodde det nu andra människor i dem. Och framför allt – de beskrevs som fiender till staten Israel och därmed berövade alla möjligheter att få någon sympati.
Den israeliska desinformationskampanjen på svensk mark drevs i första hand av tidskriften Judisk Krönika och dess redaktör Hugo Valentin. Den berättelse om konflikten mellan judar och palestinier som formades där spred sig sedan ordagrant och fullständigt okritiskt i allt vad svenska massmedia hette.
Ord och bilder är kraftfullare än vapen. USA hade givetvis kunnat lägga hela Vietnam i grus och aska om det bara vore eldkraften som räknades. Men USA:s ledare kunde inte forma berättelsen om vad som hände och oppositionen blev dem övermäktig.
Israel däremot, lyckades skaffa sig monopol på historieskrivningen. Därför kunde de i två decennier ostört ägna sig åt att fördriva Palestinas arabiska innevånare. Sedan kom 1967 och en
annan historia.
När jag gick in på SvD:s och DN:s tidningsarkiv på nätet och sökte på ”Flyktinghjälp till Israel” både med och utan fnuttar (” ”) fick jag bara två nedslag, en den 7 februari 1951 i SvD som i en halv spalt på sidan 7 informerade om insamlingen. Sedan den 16 oktober samma år med en annons, både i SvD och DN, om en ”Israelafton” där medlen skulle gå till ”Flyktinghjälp till Israel”.
Detta låga antal träffar mystifierade mig, framförallt DN:s underrepresentation. Men efter lite detektivarbete upptäckte jag att kampanjen bedrevs under namnet ”Svenska Israelhjälpen”. Men sökning på dessa ord gav bara drygt 20 nedslag i vardera tidningen under perioden 1951-1953, alltid mindre notiser bak i tidningarna.
Jag minns hur jag som ung fick höra uttrycket ”Ett folk utan land till ett land utan folk” och hur den nybildade staten Israel ”fick öknen att blomstra”. Vi höll DN i mitt föräldrahem och Israel ansågs vara ett Guds underverk. Som vuxen fick jag motta hotelser per telefon av Jackie Jakubowski, då redaktör för Judisk Krönika, som menade att mitt deltagande i rättegången som uppläsare av den text som Ahmed Rami stod åtalad för gjorde mig till antisemit och nazist. Jag hade på förfrågan från advokat Ingemar Folke engagerats av försvarssidan då han ville att delar av Ramis text skulle läsas tydligt för rättens ledamöter då Ramis svenska, menade han, inte var så bra. Det var ju ett mål som handlade om hets mot folkgrupp, yttrandefrihet och tryckfrihet. Med sitt inflytande fick Jakubowski Expressen att på ledarsida hänga ut mig som anhängare till Rami och därmed antisemit och han meddelade mig personligen att han skulle se till att jag inte fick jobb i fortsättningen. Voltaire och sånt ville han inte höra talas om. Jag är med andra ord bekant med sionistiska politiken i vårt land. F.ö anser jag idag att Israel är ett fascistiskt apartheidland. Rätta mig om jag har fel.
Richard Falks senaste bok från april 2017, ”Palestinas horisont – Mot en rättvis fred”, kommer ut nästa vecka i översättning av Ingvar Rydberg, utgiven av Alhambra. Richard Falk som var FN:s specielle rapportör om de mänskliga rättigheterna i Gaza under tiden 2008-2014 har förstås också anklagats för antisemitism. Han är dock jude och professor emeritus i Internationell rätt (född 1930). Mycket intressant läsning om Palestinas framtidsutsikter och Edward Saids tankar om ”de förlorade sakfrågorna”.