Ett nätverk har bildats ”för freden, miljön och välfärden och för att stoppa militära upprustningen. Det vänder sig mot skapande av fiendebilder och är för både fred på Jorden och fred med Jorden.” På listan av initiativtagare står några kända namn; Birgitta Hambraeus (fd riksdagasman för C), KG Hammar (fd ärkebiskop) och Birger Schlaug (f d språkrör för MP).
Vad som länge saknats i denna debatt är emellertid inte enstaka kloka röster som Hambraeus, Hammar och Schlaug, utan en samlad politisk kraft för det som sedan andra världskriget kallats ”alliansfrihet och neutralitet” i kombination med ett svenskt folkförsvar byggt på allmän värnplikt. Sveriges eftergiftspolitik gentemot USA (Afghanistan mm) och frivilliga synkronisering med Nato efter Sovjetunionens fall, måste få ett slut. För detta fordras en majoritet i riksdagen.
Svenska militärer var traditionellt inte nationellt pålitliga, sympatier och starka band fanns till stormakter, särskilt till Tyskland. Därför ville Socialdemokraterna, med Torsten Nilsson i spetsen, ge folkrörelserna ett inflytande på försvaret. Så tillkom organisationen Folk och Försvar i början av andra världskriget och därmed de årliga Sälenkonferenserna.
Vi har samma problem idag, men i ännu större skala. Riksdag, regering och militären samarbetar intimt med samtidens mest krigiska supermakt USA och dess allierade i Nato. En ny organisation för att bryta dessa främmande makters (USA m fl) inflytande är idag en jätteuppgift. I riksdagen finns knappast något att hämta i denna fredskamp.
De som i Sverige bäst artikulerar dessa problem idag är en liten idéellt arbetande grupp med webbsajten alliansfriheten.se. Där får vi den historiska bakgrunden, där får vi del av våra grannländers försvars- och säkerhetspolitiska debatt och där förs en konsekvent linje i Per-Albins anda.
Den rena fredsopinionen, som nu manifesterar sig i det nya nätverket Folk och Fred bör knytas ihop med den svenska Per-Albinlinjen. Det var ju den som höll oss utanför världskrigen och gjorde det möjligt för våra stora riksdagspartier att senare även protestera mot Vietnamkriget.
Man får hoppas att de kan lyckas samla denna breda opinion mot de senaste 30 årens aningslösa utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik.
”Riksdag, regering och militären samarbetar intimt med samtidens mest krigiska supermakt USA och dess allierade i Nato.” Borde inte åtminstone delar av polisen, säpo, räknas in?
Se gärna 10 minuters video om 2003 års massdemonstrationern mot angreppet på Irak med bl a Mikael Wiehe.
Jo, polis, SÄPO, FOI, MSB… får direktiv av regeringen i årliga regleringsbrev och deras generaldirektörer tillsätts och avsätta av regeringen. I några fall lär Transatlantiska länken Hultqvist vara en avgörande kraft.
Jag förstår ingenting. Alla vill väl ha fred? Vem konspirerar för krig?
Mycket märkligt.
Christer Strandberg. Att alla vill ha fred är nog en sanning med modifikation. Det är inte särskilt svårt att få folk att gå i krig. Herman Göring lär ha sagt ”att allt man behöver göra är att berätta för dem att de blir attackerade och kritisera pacifisterna för bristande patriotism och utsätta landet för fara. Det fungerar på samma sätt i alla länder.” Istället är det väl utmärkt att ett nytt nätverk bildas som kan samla olika grupper som står upp mot de fiendebilder som målas upp och den krigsretorik som dominerar i svenska media idag.
Nu finns ju redan sammanslutningen ”Folk och Försvar” liksom stödorganisationen ”Svenska FN-förbundet”! Vad är det för fel på dom?
Åh, förlåt…Jag glömde! Dessa organisationers främsta fel är ju att vi bålda kämpar för allt som är bra (Kina) mot allt som är dåligt (USA och alla dess hantlangare inom och utom Sverige) i FiB/K inte får vara med. Trots att vi med hela vår förenings samlade uppslutning (?) sökt medlemskap!
Och eftersom båda dessa GO (definitivt inte NGO) sluter upp bakom USAs allt mer desperata kamp för att vara kvar som tuppen högst upp på gödselstacken blir väl den enda relevanta frågan:
Varför eftersträvade vi (?) medlemskap i dessa organisationer?