MediatanFolkhemmet är ett slitet begrepp, men ändå något som vi sakta håller på att återupptäcka. Man kan också längta tillbaka. Begreppet står för en slags samhällsgemenskap som bland annat hyser en likvärdig sammanhållen bottenskola för folkhemmets alla barn. Jag vägrar att tro att denna folkhemmets samhällsgemenskap endast var ett resultat av framgångsrik industripolitik efter kriget som gav landet stora inkomster och människor en ökad materiell välfärd. De stora inkomsterna hade kunnat fördelas på annat sätt. Andra sätt att ordna samhällets gemensamma institutioner hade varit möjlig. En fortsatt parallellskola hade kunnat bli verklighet istället för vår sammanhållna grundskola. Och en mindre allmän sjukvård hade varit fullt möjlig.

Den så kallade sociala ingenjörskonsten hade sina blinda fläckar, men bar på ett grundläggande socialt patos av rättfärdighet. Den hävdade värdet av lika villkor för alla i samhället. Det gamla privilegiesamhället ville man städa bort. Om man bara lyckades omstöpa den gamla realskolan och folkskolan till en enda sammanhållen likvärdig bottenskola för alla, så skulle vi vara en god bit på väg mot ett kulturellt mera högtstående samhälle. Skolans kulturella betydelse var glasklar för den tidens radikaler. Den sågs som nyckeln till en rättvisare framtid. Man insåg även att en bredare folkbildning innebar ett ökande av landets kulturella kapital, som så småningom skulle kunna växlas in i materiella tillgångar. Man såg ett samband mellan ökat utbildningskapital och ökat ekonomiskt kapital, för att tala med Bourdieu. Dessa idéer var djupt inympad i folkhemmets sociala ingenjörskonst. Idéer och politiska beslut kunde leda till en bättre värld.

Dessa tankar har nu hamnat på museum eller i historieböcker. Där kan man se artefakter och korta sammanfattningar som knappast förmedlar det sannare innehållet. Folkhemmet finns också på loppis och i antikaffärer. Prunusporslinet och Blå koka som var vardag i folkhemmet är exklusivt och förbehållet de köpstarka idag, ungefär på samma sätt som rokoko och gustavianskt var fint i min barndoms borgerlighet. En ny borgerlighet har tagit över folkhemmets goda form, men spolat innehållet.

Föregående artikelFriskoleentreprenörerna ruvar i vassen
Nästa artikelPerssons piruetter II
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.