Den 22 september 1980 gick irakiska styrkor in i Iran. Men de var inte ensamma, de fick assistans av USA.
40 år senare. Den 22 september 2020 har Irak och USA oavbrutet varit i krig, i 40 år, ömsom med varandra, ömsom emot. 5-6 olika krig har staplats på varandra, där det mest kända och omskrivna, var USA:s invasion 2003. Irakierna har efter ett krig knappt hunnit hämta andan innan nästa satts igång.
Offren har varit många. Läggs de tillsammans har mellan fyra och fem
miljoner irakier dödats av en befolkning på 25-30 miljoner. Det är mer än under Vietnamkriget men de irakisk-amerikanska krigen har skett under radarn. De internationella medierna har gjort ”sin plikt” och undanhållit oss det irakiska dödandet.
I kriget Irak-Iran 1980-88 stred Irak och USA tillsammans mot sin gemensamma fiende Iran, som i sin tur fick stöd av Israel. Hur konstigt det än kan låta var USA:s stöd bara ett sätt att försvaga både Irak och Iran. ”USA:s största intresse är att båda förlorar kriget”, sa Nobels fredspristagare Henry Kissinger. 800.000 döda lyder den gängse uppskattningen av antalet offer.
Vid Iraks invasion i Kuwait 1990 bytte USA fot och ställde sig på Kuwaits sida, mot Irak. USA beskylls för att ha lurat Irak att invadera Kuwait, för att sedan få världsopinionen med sig för att angripa Irak. Antalet irakiska offer i Kuwaitkriget uppskattas till 200.000, många av dem flyende soldater som tydligt angivit att de givit upp men som ända massakrerades.
Avsevärt fler dödsoffer blev det under ”sanktionskriget” 1991-2003. Det var
egentligen inget regelrätt hett krig men sanktionerna var effektiva och spred sjukdomar och död, inte minst bland barn. För sanktionerna svarade officiellt FN, som genom USA:s veto i säkerhetsrådet lyckades förlänga sanktionerna under 13 år. Det var också FN som uppskattade antalet offer för sina egna sanktioner – 1,5 miljoner. Ett antal höga FN-chefer ansåg inte att FN skulle fortsätta med sanktionerna som de såg enbart var i
Washingtons intresse varför de hoppade av sina uppdrag.
USA hade i många år försökt bli kvitt Iraks socialistiska Baath-regim, utan att lyckas. USA:s syfte var att som straff för Kuwaitkriget få med FN på sanktioner, med avsikt att försvaga regimen så mycket att irakierna själva skulle kunna störta sin regering. Det hade sett bättre ut än att USA störtade regimen. Men irakierna var alltför utmattade och led svårt av krigets fattigdom och sjukdomar för att orka med det. I Washington växte då fram ett ledarskikt – de neokonservativa – under Georg W Bushs ledning som insåg att en regelrätt invasion var det enda sättet att största regimen. Men det behövdes en motivering — de massförstörelsevapen USA en gång levererat till Irak för att användas mot Iran utgjorde nu ett hot mot hela regionen.
Så 2003 kom nästa krig, de neokonservativas invasion, med
försvarsministern Paul Wolfovitz och vicepresidenten Dick Cheney som ledande.
Sedan 1980 hade USA försökt största Iraks regim. 2004, efter 24 års försök lyckades man. Då borde saken vara klar? Irak var befriat! Det var då som kriget verkligen tog fart. Irakierna hade inte uppfattat USA:s ”frihetssignaler” och förstått att de nu vara fria. De fick se sina bostäder, infrastruktur och jordbruk demolerade. Koncentrationsläger upprättades över hela landet. Kriget skedde nu tillsammans med en nytillsatt marionettregim som nu bekämpade en snabbt växande motståndsrörelse.
Antalet döda för invasionen 2003-2011 beräknas ha krävt ytterligare 1,5 miljoner irakiska offer.
Efter 2011 förklarades Irakkriget officiellt slut och världen kunde andas ut. I ett land fortsatte dock Irakkriget – i Irak. Och pågår än idag.
2014 startade ytterligare ett krig, nu med Islamiska staten som huvudaktör. Irak var nu formellt en ”demokrati” och då kan man inte ha politiska fångar. Ut ur den irakiska gulag-arkipelagen störtade ilskna, radikaliserade fångar som i lägren planerat upproret. Där hade de skrivit in sina kamraters mobiltelefoner på kalsongresårbanden, så att de skulle kunna nå varandra när upproret startade. Många hade ju gjort lumpen i Iraks armé och visste var vapenförråden fanns. Nu stred såväl USA, den irakiska regeringen som olika miliser mot IS.
En amerikansk fredsorganisation, Just Foreign Policy, uppskattar antalet döda 2011-2018 till drygt 900.000. Och då är man uppe i dödstal på mellan fyra och fem miljoner.
Hur dog irakierna? Den australiske forskaren Gideon Polyas har gjort
beräkningen att av alla miljoner dödades bara 1,6 miljoner i strid, dels dödade soldater i strid, dels dödade i samband med bombningar av städer. 2,8 miljoner dödades som en följd av striderna (därav 1,9 miljoner barn), d v s sjukdomar. Här anförs olika former av massförstörelsevapen som till exempel det mycket cancerframkallande utarmade uranet. Förorenat vatten, brist på mediciner, bombade sjukhus samt politiska mord och
dödsdomar var andra orsaker.
Det är inte svårt att se en 40-årig amerikansk tvångsmässig fixering vid Irak, som inte är slut än. Iraks parlament krävde 2018 att USA lämnar Irak, vilket måste ses som uppseendeväckande eftersom det var USA som förde den nuvarande regimen till makten. Men USA förklarade vintern 2020 att man inte hade någon avsikt att dra sig tillbaka. Tvärtom hotade president Trump Irak med sanktioner om man inte upphörde att ta emot återuppbyggnadshjälp från Kina.
Som orsak till den amerikanska Irakmanin anges ofta Iraks orörda icke
ianspråkstagna oljereserver men det kan bara vara en underordnad orsak. Irak – eller snarare det regerande Baath-partiet, förde en välfärdspolitik med skolor, sjukhus, universitet, infrastruktur. Landet var på väg att bli ledande stat i Mellanöstern.
