Folkmord möter fransk hängivenhet till Israel

Demonstration mot antisemitism i Paris 12 november. (S5A-0043, Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0)

---

Franskt stöd till Israel bottnar i en revisionistisk syn på nazi-ockupationen, menar Diana Johnstone i en artikel nyligen publicerad hos Consortium News. Översättning till svenska av Henrik Linde och Redax.

Israels lojala supportrar i Väst bekämpar världens stigande indignation över det palestinska folkets lidande genom att byta ämne.

När Gazas familjer begravs under spillrorna av sina hem handlar det inte om de fördrivnas belägenhet; det handlar om eviga judiska offer; det handlar om ”islamisk terrorism”; eller så handlar det om ett hot mot ”västliga värderingar”.

Detta är linjen som har antagits av de flesta i Frankrikes medier och dess politiska klass.

Eller så tar man tillflykt till ett bibliskt berättande präglat av hämnd, etnisk slakt och undergångsprofetior. I Israel utropar premiärminister Benjamin Netanyahu kamp mellan gott och ont:

”Vi är ljusets folk, de är mörkrets folk och ljuset skall triumfera över mörkret. Nu är min roll att leda alla israeler mot en överväldigande seger… Vi skall förverkliga Jesajas profetia…”

I USA får den israeliske ledarens förryckta profetior stöd av en amerikansk variant av judisk-kristenhet, mer judisk än kristen, vars följare undervisas att tro att milde Jesus ska svischa tillbaka till jorden som en mördande Avenger, hämnare, medan hans trogna svävar upp till himlen.

Frankrike och Shoah

Skeptiska Frankrike är långt ifrån sådana fantasier. Franskt stöd till Israel är långsiktigt och politiskt, men färgat av en halvreligiös hängivenhet rotad i nyare historia.

Frankrike är officiellt, till och med demonstrativt, ett sekulärt land, ordentligt avkristnat de senaste tvåhundra åren.

I en unik utsträckning har detta religiösa tomrum under det senaste halvseklet fyllts med det heliga minnet av ”Shoah”, som Förintelsen brukar kallas här.

Allt började 1954 när en 27-årig judisk journalist kallad Eliezer Wiesel mötte den 70-årige katolske romanförfattaren François Mauriac i Paris. Mauriac var djupt berörd av hur Wiesel hade ”återuppstått” efter sin erfarenhet som fånge i Auschwitz, och såg i honom en Kristusgestalt. Judarnas offer minde för Mauriac om korsfästelsen av Jesus.

Med den prominente franske författarens hjälp omvandlade Wiesel sina ordrika anteckningar till en franskspråkig självbiografi, La Nuit (Natten), det vittnesbörd som gjorde honom till en av efterkrigstidens stora andliga gestalter.

Det var Mauriac, den fromme kristne, som i Wiesel och hans folk såg de paralleller till kristendomen som i form av Shoah skulle anta en fransk statsreligions kännetecken, medan minnen av nazi-ockupationen förvandlades till helig myt.

En allians mot arabisk nationalism

Då nazisterna invaderade Frankrike levde ungefär 320.000 judar i Frankrike, bland dem ett stort antal utlänningar som hade flytt antisemitismen i Östeuropa.

Dessa olyckliga landsflyktiga utgjorde merparten av de 74.000 judar som brutalt samlades ihop och deporterades under tysk ockupation. Dessa deportationer är den centrala sakliga grunden för vad som utvecklades till en känsla av nationellt ansvar för Shoah jämförbar med den i Tyskland självt.

Emellertid är dock Frankrike, av alla nazi-ockuperade länder, det land där den största procentandelen judar undgick nazisternas deportationer. Uppskattningsvis 75 procent av judarna överlevde ockupationen utan att deporteras, däribland 90 procent av judarna med franskt medborgarskap.

Skälen till detta är omstridda, men ett resultat är att Frankrike har den största judiska befolkningen i Europa i dag – omkring en halv miljon, den tredje största judiska befolkningen i världen, om än långt efter Israel och USA (med omkring 7 miljoner var).

På senare år har många judar flyttat till Tyskland från Ryssland och från Israel självt (sammanlagt 118.000), vilket gör Frankrike och Tyskland till hem för fler judar än några andra av EU:s medlemsländer. Dessa är också de länder där institutionaliserad ånger över Shoah har utvecklats längst.

En skillnad är att i Tyskland är ett flertal prominenta judar skarpt kritiska mot Israel (för vilket de kan hamna i klammeri med rättvisan) medan det franska judiska samfundet är mer fast sionistiskt. Det politiskt inflytelserika Representantrådet för judiska institutioner i Frankrike (CRIF), ett slags franskt AIPAC (USA:s pro-israeliska lobby – reds. anm.), försvarar aggressivt Israels intressen.

En utmärkande fransk omständighet är att Europas största judiska befolkning bor tillsammans med kontinentala Europas största befolkning av muslimskt ursprung, mestadels arabisk. Även om Frankrike officiellt undviker att räkna etnicitet eller ras så uppskattas denna befolkning till omkring 15 miljoner.

Om än politiskt oorganiserad, så antas denna befolkningsgrupp – särskilt av judiska samfundsledare – vara fientlig mot Israel. Potentialen för konflikt mellan de här grupperna – den ena mycket liten och mycket inflytelserik, den andra mycket stor och disparat – har i åratal hemsökt franska politiska ledare.

Frankrike och arabnationalismen

Medan den judiska staten bara varit en dröm, hade den av vissa setts som ett slags socialistiskt projekt, byggt på kibbutzerna. På grundval av det långvariga vänskapsförhållandet mellan franska socialister och sionismen, var Frankrike den nya staten Israels närmsta Västallierade.

1956 gick den socialistiske premiärministern Guy Mollets regering med på att sälja Israel all militär utrustning detta önskade. Frankrike hjälpte till och med Israel att utveckla kärnvapen.

Vid den tiden var Tel Aviv och Paris allierade mot arabisk nationalism, eftersom sekulära vänsterinriktade arabstater (Egypten, Syrien, Irak) sympatiserade med både palestinierna och den växande nationella befrielserörelsen i franska Algeriet.

Men detta förändrades under Charles de Gaulle, som gick med på algerisk självständighet 1962, införde ett vapenembargo mot regionen 1967, och försökte etablera jämvikt i relationen med arabstaterna som led i sin strävan att utveckla ett vänskapligt, postkolonialt förhållande till det globala syd.

I juni 1967 firades Israels blixtseger i Sexdagarskriget med upprymt tutande på Paris gator. Men president de Gaulle hade motsatt sig Israels expansion och manade till hållbar fred baserad på att Israel evakuerade territorierna det erövrat och på att konfliktstaterna erkände varandra.

I en anmärkningsvärd presskonferens 27 november 1967, uttryckte de Gaulle fortsatt stöd för Israels existens som ett fait accompli men även stark oro över framtida judiskt styre på palestinskt territorium.

Efter att ha påmint om den allmänna beundran av det judiska folket och om medkänslan inför dess lidande, anmärkte de Gaulle, angående skapandet av en judisk stat, att:

”Somliga var till och med rädda för att judarna – ditintills skingrade, men förblivande vad de alltid varit, alltså ett elitfolk, självsäkert och dominant – då de väl återförenades på platsen för sin forntida storhet kunde komma att omvandla de gripande önskningar de under nitton århundraden hade gett uttryck för, till brinnande erövrarlust.”

Han påminde om att han lovat att Frankrike skulle försvara Israel mot varje arabiskt anfall, men också besvurit Israel att inte nyttja sitt överläge till att attackera sina arabiska grannar.

”Vi vet att man inte lyssnade till Frankrikes röst. Efter att ha anfallit nådde Israel med sex dagars strid de mål det hade föresatt sig. Nu, på de erövrade områdena, organiserar det en ockupation som inte kan fortleva utan förtryck, repression, fördrivning, och en försvarskamp mot allt det kommer att kalla terrorism.”

Som svar på uttalandena upphörde prominenta judiska intellektuella att vörda de Gaulle som ledare för Motståndet. Själva Motståndet som nationell patriotisk myt undergrävdes vid den här tiden snabbt medan allmänhetens föreställningar om nazi-ockupationen i stället kom att fokuseras på Förintelsen.

Filmkonsten spelade en roll. 1969 övertygade Marcel Ophüls dokumentärfilm Ockuperat land publiken om att kollaboration snarare än motstånd hade varit helt dominerande i det ockuperade Frankrike. Filmen gjorde starkt intryck på opinionen, inte minst på den unga vänster som föregående år hade genomfört en libertariansk revolt mot Motståndets två politiska arvtagare: Franska kommunistpartiet och president Charles de Gaulle.

I den revisionistiska tidsandan gav nationell stolthet över Motståndet vika för nationell skam över deportationen av judar. Skulden blev ett slags publik ritual för den publik som såg Claude Lanzmanns nio timmar långa dokumentär ”Shoah”, som kom 1985. 1990 införde Frankrike något som kallas Gayssot-lagen som kan ge dryga böter och till och med fängelse för varje ifrågasättande av den officiella versionen om Förintelsen.

Som jag skrev i min bok Circle in the Darkness så definieras religionen av kätteriet. En fransk medborgare kan förneka Napoleons existens, eller vilken annan historisk händelse som helst, men varje ifrågasättande av den officiella versionen om Shoah är hädelse. Genom att sakralisera en unik historisk händelse etablerade Gayssot-lagen i praktiken Shoah som statsreligion.

Shoah firas officiellt och inofficiellt, inte bara vid den årliga Shoah-åminnelsen utan nästan konstant i skolsalar, genom resor till Auschwitz, i radio- och TV-program, genom böcker och filmer. Den har de facto ersatt kristendomen – som dukade under för laïcité (sekularism) för mer än hundra år sedan – som statsreligion. Den har sina martyrer och helgon, sina heliga skrifter, sina ritualer, sina pilgrimsfärder, allt som kristendomen hade utom försoningen.

Politisk islams växande roll

Under tiden lockade Frankrikes efterkrigstida industriella uppbyggnad tusentals arbetare från Algeriet.

Det var inte förrän nya lagar på 1970-talet hade tillåtit ”familjeåterförening” som omflyttning av utländska arbetare med hustrur och barn började skapa stora invandrarområden, särskilt i Paris och andra storstäders förorter, med egna etniskt distinkta religiösa seder, mat och kläder, särskilt beslöjade kvinnor, vilket tydligt krockade med franska vanor.

Framväxten av dessa bostadsområden gjorde starkt avtryck i den politiska miljön. Nationella fronten, en koalition av grupper inom ytterhögern ledd av Jean-Marie Le Pen, ville få stopp på invandringen.

Under det tidiga 1980-talet övergav den socialistiske presidenten François Mitterand, för att ackommodera det europeiska enandet, det program med förstatliganden och sociala åtgärder som han i koalition med Franska kommunistpartiet (PCF) hade vunnit valet på.

PCF lämnade koalitionen och förlorade sin viktiga pådrivande roll i både assimileringen av utländska arbetare och motståndet mot obegränsad invandring. Socialisterna gjorde därefter mänskliga rättigheter och antirasism till sina huvudfrågor, och förkastade invandringskritik som rasistisk. Nationella fronten anklagades för antisemitism och dömdes ut som en paria utan plats i republiken. Fördömandet säkrades av att Le Pen fälldes enligt Gayssot-lagen för att ha sagt, i en intervju, att gaskamrarna var ”en detalj i andra världsriget”.

Medan vänstern rört sig allt längre mot ”öppna gränser”-acceptans för invandring, har den också alltmer förespråkat förbudsåtgärder mot muslimska seder som anses bryta mot den officiella franska laïcité-doktrinen.

Fransk laïcité institutionaliserades med 1905 års lag om separation av kyrka och stat, vilket slutligen fråntog katolska kyrkan dess traditionella roll inom skolundervisningen. Som svar på en tydligt växande religionsutövning bland yngre muslimer, revitaliserades laïcité med förbud mot religiös identitetssignalering i offentliga skolor, i synnerhet fick inte skolflickor bära muslimsk huvudduk för att täcka sitt hår. Detta fokus på kvinnokläder resulterade senare i burkaförbud på allmän plats. Om än avsett att främja kulturell assimilering, så kan sådana åtgärder också göda muslimsk bitterhet över att vara en diskriminerad minoritet.

Västs schizofreni gentemot islam

1979 inleddes en drastiskt schizofren period i Västs förhållande till islam, då man fördömde den islamiska revolutionen i Iran som en politisk och människorättslig katastrof, men gav fullt stöd åt islamiska mujaheddin i grannlandet Afghanistan.

Den franske politiske exhibitionisten Bernard Henri Lévy var en mycket nitisk supporter till afghanska muslimer som motsatte sig den ryska invasionen, som inte lyckades rädda Kabuls progressiva och moderniserande krafter.

Det var president Jimmy Carters chefsstrateg Zbigniew Brzezinski som såg det militanta islams potential att kullkasta sovjetiskt inflytande i Centralasien. På 1990-talet stödde USA i hemlighet det illegala väpnandet av mujaheddin som slogs på den muslimska sidan i Bosnien, mot Serbien, som i Washington betraktades som ett miniatyr-Ryssland. För ledarna i det upplysta Väst framstod islams mest medeltida uttryck som ett användbart verktyg mot Östs rivaliserande upplysning, baserad på marxism.

Israels ursprungliga fiender var förbundna med sekulär arabisk nationalism: Palestinska befrielsefronten (PLF), Fatah och Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). I Gaza såg den lokala grenen av Muslimska brödraskapet, förbjudet i Egypten och fientligt mot sekulära grupper, harmlös ut, särskilt som dess ledare schejk Ahmad Yassin var förlamad i armar och ben, rullstolsbunden och halvblind.

Yassin byggde ett islamiskt center, kallat Mujamma, som vann popularitet med olika sociala och välgörenhetsinriktade aktiviteter. De israeliska överherrarna främjade den utvecklingen eftersom den rivaliserade med de sekulära motståndsgrupperna. Israel erkände Mujamma officiellt 1979 och antalet moskéer i Gaza fördubblades under Israels administration.

Det var först under det palestinska upproret i december 1987, känt som den första intifadan, som schejk Yassin skapade Hamas, ägnat att göra islamiskt motstånd. Nära till människorna med sina kultur- och idrottsaktiviteter hade den islamiska organisationen en folklig förankring som slutligen gav valframgång mot den sekulära Palestinska befrielseorganisationen (PLO) i Gaza 2006.

Den komplicerade amerikanska instrumentaliseringen av al-Qaida i Afghanistan, den islamistiska revolutionen i Iran, och USA:s hjälp till Saddam Husseins Irak mot Iran innan det självt bekrigade Saddam Hussein, ledde på outgrundliga vägar till 2001 års dramatiska 11 september-attacker mot New Yorks World Trade Center och mot Pentagon, med den enda tydliga politiska effekten att cementera USA-Nato-Israel-alliansen mot ”islamisk terrorism”.

Med detta begrepp har olika grupper blandats ihop, sinsemellan ofta fientliga, och det har orättvist knutit fredliga muslimer till väpnade grupper. Israeliska ledare har alltid fördömt palestinska motståndsmän som terrorister, även de som varit kristna. Men islamisk terrorism blev ett hot som gjorde det lättare att definiera Israel som frontlinjen i försvaret av västlig judisk-kristen civilisation.

Därefter har USA och dess Nato-följeslagare förhärjat Mellanöstern, och använt islamisk extremism som officiell fiende eller faktisk allierad, för att förstöra de tre mest sekulära och pro-palestinska staterna i regionen – Irak, Libyen och Syrien – med avrättningen av Saddam Hussein, mordet på Muammar Kaddafi och framhärdandet i illegal ockupation och sanktioner mot Syrien för att störta Bashar al-Assad.

Terrordåd i Frankrike

Trogen gaullistisk tradition höll president Jacques Chirac Frankrike utanför den USA-ledda invasionen av Irak 2003. Men senare regeringar lierade sig med USA, och Bernard-Henri Levý sporrade på sitt utmanande vis Frankrike att överfalla Libyen. Frankrikes dubbelbottnade möten med islam har varit dyrköpta. De senaste tolv åren har landet upplevt anmärkningsvärt många autentiska, islamistiska, terroristattacker mot civila från fanatiker som ropat ”Allahu akbar”.

– I mars 2012 sköt en man som hette Mohammed Merah ihjäl sju personer i Sydfrankrike, bland dem en fransk rabbin och tre judiska barn. Hans uttalade motiv inkluderade Palestina och det franska burkaförbudet.

– 7 januari 2015 ägde två samordnade attacker rum, och blev en verklig chock för allmänheten. Beväpnade män gick in i satirtidningen Charlie Hebdos lokaler och mördade åtta välkända tecknare och två vakter, som hämnd för publiceringen av kränkande teckningar av profeten. Samtidigt mördade en medbrottsling flera personer under en gisslantagning i en kosherbutik.

– Den dödligaste attacken ägde rum kvällen 13 november samma år – den dödade 131 personer och skadade 413 – då islamistiska fanatiker från Belgien sprängde sig själva i luften utanför ett stort idrottsevenemang och sköt vilt och kastade in granater i lokalen för en rockkonsert samt mot uteserveringar runtom Paris. Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) kallade attacken en hämnd för Frankrikes bombning av Syrien.

– På Bastiljdagen 2016 körde en tunisier in en nitton tons lastbil i en semesterfirande folkmassa på Promenade des Anglais i Nice och dödade 86 människor och skadade 434 varefter han sköts ihjäl av polisen.

– Tolv dagar senare knivhöggs en 86-årig präst till döds medan han höll mässa i en kyrka i Normandie. ISIS tog på sig ansvaret.

– 6 oktober 2020, under en lektion om yttrandefrihet, visade mellanstadieläraren Samuel Paty sin klass Charlie Hebdos satirteckningar av profeten Muhammed, efter att först ha låtit muslimska elever gå iväg om de ville. Tio dagar senare, som vedergällning, knivhöggs läraren och fick huvudet kapat av den artonårige Abdoullakh Anzorov, en muslimsk tjetjensk flykting som fått politisk asyl från Ryssland. Detta utlöste en enorm chock i Frankrike, inte minst i lärarkåren.

– 13 oktober 2023 attackerades en skola i Arras i norra Frankrike av en tjugoårig politisk flykting från Tjetjenien, som ropade Allahu Akbar och högg ihjäl läraren i fransk litteratur Dominique Bernard.

Mot denna bakgrund är människor i Frankrike särskilt mottagliga för termen ”islamisk terrorism”, som om hela den islamiska religionen var ansvarig för den, hellre än att man säger islamistisk terrorism som refererar till politisk islam.

När milismän från Gaza 7 oktober lyckades ta sig in i Israel, så fördömde franska medier och politiker genast attacken som ”islamisk terrorism”, underförstått relaterad till den långa kedjan av islamistattacker i Frankrike.

I motsats till dessa attacker, så genomförde de välorganiserade Hamaskrigarna en framgångsrik militär operation, när de slog sig igenom muren som stänger in Gaza och stormade israeliska militärbaser. Denna operation hade tydliga mål, i synnerhet tagandet av gisslan att utväxla mot några av de tusentals palestinska fångar som hålls av Israel. Gisslantagandet var en klar inbjudan till förhandlingar, men Israels regim skyr alla förhandlingar som kan ”legitimera” en palestinsk rörelse.

Regeringen förbjöd inledningsvis demonstrationer som protesterade mot Israels massiva attacker mot folket i Gaza. Fredliga demonstranter misshandlades och bötfälldes av polisen. Men förbuden har dragits tillbaka och pro-palestinska demonstrationer fortsätter. Motståndet mot Israels folkmordshämnd på Gazas folk är säkert starkt i hela den franska befolkningen, särskilt bland de unga, men det har mycket litet politiskt inflytande och än så länge mäts det inte av några opinionsinstitut.

Franska media återgav vilt överdrivna israeliska rapporter om Hamas grymheter och den ”ökande antisemitismen”.

Tidningarna berättade om en växande judisk rädsla att bli attackerad i Frankrike. Den israeliska regeringen har medvetet exploaterat rädslan för antisemitism för att uppmuntra franska judar att flytta till Israel, men Hamas lyckade intrång kan skaka tilltron till Israel som judarnas enda säkra tillflykt – med hälften av världens judiska befolkning inträngd på en liten yta omgiven av fiender.

Vänster och höger byter plats

Dagarna efter 7 oktober testade mainstream-media varenda politiker med kravet att fördöma Hamas som ”islamistisk terroristorganisation”. Nästan alla fann sig entusiastiskt i det, och betonade sitt stöd för ”Israels rätt att existera” (vad det än kunde innebära).

Från Kommunistpartiets ledare Fabien Roussel till Eric Zemmour, grundare av ett nationalistparti till höger om Marine Le Pens, var franska politiker eniga i fördömandet av Hamas ”brutala terroristattack” – med ett undantag. Detta märkbara undantag var landets ledande vänsterpolitiker, Jean-Luc Mélenchon.

Mélenchon vägrade fördöma Hamas som ”terroristorganisation”. Hamas dödande av civila var ”krigsbrott”, liksom varje dödande av civila, sa han. Attackerna, twittrade han, ”bevisar bara en sak: att våld bara föder och återföder sig självt. Förfärade sänder vi våra tankar och vår medkänsla till alla nödställda befolkningar, offren för alltihop. En vapenvila borde framtvingas.”

Många parlamentsledamöter från Mélenchons parti La France Insoumise (LFI, Det okuvade Frankrike) följde exemplet, i motsats till andra delar av den splittrade vänstern. Danièle Obono, en Afrikafödd LFI-parlamentsledamot från Paris, blev bryskt pressad av en fientlig TV-intervjuare att säga att Hamas ”är en motståndsrörelse, det är vad det kallar sig självt… dess mål är Palestinas befrielse… det gör motstånd mot ockupation”. Inom några timmar kungjorde inrikesminister Gérard Darmanin att han skulle låta åtala henne för ”försvar av terrorism”.

En verbal lynchmobb reste sig mot Mélenchon, en kör med kraftfull anslutning inte bara från hans fiender till höger utan också från rivaler ur mindre partier tillhörande den sönderfallande vänstervalkoalitionen NUPES (Nouvelle Union Populaire, Ecologique et Social) som han hade skapat. Mélenchon och LFI förkastas som ”islam-vänster” som smickrar terrorister för att få muslimernas röster.

Yonathan Arfi, ordförande för CRIF, fördömde ilsket Mélenchon som ”en fiende till republiken”. Mélenchon, rasade han, ”valde att inte uttrycka solidaritet med Israel men att legitimera terrorism genom att jämställa Israel med Hamas”.

Serge Klarsfeld, känd som livslång nazistjägare och ordförande för organisationen Söner och döttrar till Frankrikes deporterade judar, gladde sig samtidigt åt att Marine Le Pen helt hade ändrat sitt parti Nationell samlings ideologi från den som hennes far Jean-Marie Le Pen hade haft.

Marine Le Pen tog 12 november 2023 täten för sitt parti i en demonstration mot antisemitism samtidigt som hon underströk sitt stöd till Israel. Därmed, konkluderade han, har hon ”blivit respektabel”. Ett sådant godkännande gör det svårt att demonisera henne i framtida val såsom tidigare skett.

Med hänvisning till Jean-Luc Mélenchon beklagade Klarsfeld att ”den yttersta vänstern har övergett sin handlingslinje mot antisemitism” och anmärkte att ”extremvänstern har alltid haft en antisemitisk tradition”.

Och sålunda är en sedan länge pågående politisk omvändelse fullbordad, inte bara i Frankrike utan över hela Europa och till och med Amerika. Israel, vars tidiga supportrar fanns till vänster – från Sovjetunionen till de franska socialisterna – försvaras nu mest kraftfullt av högern, medan fler och fler människor (fast sällan politiker) till vänster ansluter till den utomvästliga världens chock och fasa inför Israels folkmordshandlingar mot det palestinska folket.

Civilisationernas krig

Israels mest extrema förkämpar, inkluderande många kommentatorer och Éric Zemmour, en journalist som grundat ett nationalistiskt anti-muslimskt parti kallat Återerövring till höger om Marine Le Pen, ser Israel-Palestina-konflikten som del i ett världsomfattande civilisationernas krig. För dem är Hamas bara en del i ett internationellt islamiskt krig mot västerländsk civilisation. I det perspektivet är Israel förtruppen i en västlig civilisation vars huvudfiende är antisemitism.

Mitt i detta kaos följer president Emmanuel Macron den europeiska trenden, men med ambivalenta toner som bekräftar hans ställning som den perfekte centristen. Han tvekade att avbryta finansieringen till UNWRA, varpå han ändå gjorde det under förespeglingen att han ville ha en vapenvila. Sådan osäkerhet kan inte annat än misshaga båda sidorna i den bittert splittrade nationella opinionen kring Gaza.

Han höll sig undan från den politiskt överladdade demonstrationen mot antisemitism 12 november, men kompenserade 7 februari genom att i Paris leda en minnesstund för de 42 franska och fransk-israeliska offren för 7 oktober-attackerna. Den franska regeringen chartrade ett plan för att flyga in offrens anhöriga från Israel. Deltagarna buade och ropade ”fascist!” och ”terrorister!” åt parlamentsledamöter från Mélenchons parti som dök upp för att visa sin vördnad.

I ett kallt regn läste Macron upp förnamnen på de fyrtiotvå offren, vars liv, sa han, ”krossats av terrorns raseri”.

”I gryningen 7 oktober”, sa han, ”steg det outsägliga åter upp till ytan från historiens djup”, och resulterade i ”den största antisemitiska massakern i vår tid”. Så i Frankrike, tycks det, handlar 7 oktober inte om Gaza eller Israel, och verkligen inte om palestinierna, utan i grund och botten om att återupprätta den straffrihet som den allestädes närvarande Shoah bjuder.