I fredags kväll träffades ett drygt 50-tal ”gamla FNL-are” i Norrtäljes IOGT-lokal för att fira 40-årsdagen av – USAs nesliga uttåg från / FNLs stora seger i – Vietnam 30 april 1975.
Vid ytligt påseende såg det ut som vilken pensionärsträff som helst med lite musik, föredrag och bildvisning. Men det var mycket speciellt. En varm stämning av gemenskap spred sig fort i lokalen. Borta var alla politiska stridigheter, kvar fanns det väsentliga. Vi var alla mycket fästa vid det vi gjorde de där åren och att det vi gjorde var betydelsefullt. Vi var inte skit! för att travestera Göran Sonnevis dikt från 1970.
Det kändes i lokalen. Många hade inte setts på länge, minst en generation hade passerat för många. Vi hade fårats, tappat håret, blivit gråa, men vi var ändå desamma och en märkligt gripande stolthet fanns över att vi bidrog.
Först berättade Rudi Bjerregaard (numera Rodi Fagerström) om Vietnamkrigets historia, en nyttig repetition. Sedan sjöng vi Befria södern och trion (dragspel, gitarr och sång) spelade ännu ett par djupt kända visor. Reportern och författaren Erik Eriksson berättade anekdoter från sina år som DNs och TVs reporter i Vietnam. Så berättade Sköld Peter Mattis om hur det hela började med polisövergreppen på Hötorget 1965 och så talade Åke Kilander, den i Vietnamrörelsen som gjort det verkligt stora dokumentationsarbetet i boken Vietnam var nära.
Tre personer stod för arrangemanget; Kerstin Eriksson, Börje Nordström och Roger Berglund, de tre stöttepelarna i FNL-rörelsen i södra Roslagen under de där åren. De var ”SKP-arna” som hade ett finger med i allt på vänsterkanten i Hallstavik och Norrtälje. Kerstin berättade frimodigt och konkret om hur det lokala arbetet bedrevs och vilka som deltog. Idag är Kerstin och Börje pensionärer medan Roger (som är lite yngre) är fackbas på Holmens i Hallstavik.
Det var ju lite glest mellan SKP-arna i Roslagen. I Östhammar, dit jag flyttade från Umeå 1975, fanns inga – mer än jag. Så jag fick köra bil fram och åter till Hallstavik då och då för att delta i ”Roslagsavdelningens” möten. Det var inte särskilt storslaget, men syftet var gott och några stalinister eller sekterister fanns inte här. Utan SKP hade jag inte lärt känna dessa helgjutna människor.
Det här provocerar mig något oerhört. Inte för att FNL-rörelsen i västvärlden inte var Rätt(tm), utan för hur den ges ett så rosaskimrande sken och tillskrivs en så avgörande betydelse. Helt rätt givetvis att se till att det är jobbigt för de västerländska ledarna att bedriva krig och det är sannerligen något som saknas i dagens västerland.
Men jag har läst general Giap, segern skall tillskrivas vietnameserna. Kulmen på krigsprotesterna i USA hade avklingat när USA fick evakuera hals över huvud från Vietnam. Hade protesterna kortat kriget en enda dag? Ja, det kan man naturligtvis träta om, men sannolikt var Vietnams seger över USA säker med eller utan protester.
Det stora med Vietnamkrigsförlusten var inte proteströrelserna, det var hur det sårade USA-imperialismen djupt i buken, tillfogade USA ett sår som det idag håller på att förblöda ifrån. Tvingade USA att införa det valutasystem vi har idag, det valutasystem som idag gjort USAs ekonomi full av luft och som gör att imperiet vacklar på ruinens brant, USAs ökade aggressivitet är det sårade djurets utfall mot allt i omgivningen.
Läs general Giap, inte bara för att förstå hur USAs förlust var oundviklig, utan för att förstå USA idag. Det som USA gjorde under Vietnamkriget, det undervisas än idag på West Point militärhögskola, general Giaps analyser av USAs taktik och strategi håller för att analysera USAs krig än idag.
General Giaps texter kan idag läsas för att förstå vad det är som pågår i Ukraina, för att känna igen handen bakom regimen i Kiev, dess militära och ”humanitära” taktik i sin strid emot östra Ukraina.
Ursäkta en surkart som inte ger en ryggdunk utan förbehåll, FNL-rörelsen var riktig och bra, men jag tycker aldrig den skall få ta rampljuset från de verkliga segrarna.
Eja vore man där 🙂 Tack för en fin notis om spännande möte. Tyvärr läser jag i dagens DN (27.4) en inte lika fin artikel av Agneta Pleijel där hon reviderar vår historia på ett typiskt von oben-vis 🙁
Det som betydde mest med förekomsten av FNL-rörelsen var nog att vi här i Sverige fick upp ögonen för hur Förenta Staterna betedde sig mot ett litet land lång bort i Sydostasien. T.o.m vi arbetarkillar, som på lördagar i samband med Tipsextra och öl/sprit, diskuterade Vietnam. Med facit i hand så tog nog USA mest lärdom av nederlaget genom sin strategi att rikta in sig på människorättsfrågor och s.k humanitära interventioner. För att kunna skicka ut nya ungdomar i krig och splittra krigsmotståndet.
Leif!
Ja det är väl ett bidrag till den allmänna historierevisionismen just nu. Jag tänker på den aktuella debatten i Aftonbladet och Expressen om andra världskriget. Och synen på Nato som den defensiva parten i Ukrainakonflikten och Ryssland som den expansiva. Ja, i det senare fallet handlar det väl inte så mycket om revision som om dubiös historieskrivning från början. Men på något sätt hänger kanske de tre exemplen ändå ihop.
Visst har Martin en poäng i att segern var vietnamesernas men proteströrelserna i hela världen bidrog. Demonstrationerna i USA och i USA-allierade länder mot kriget vände opinionen. Medierna pressades att ge upp den gängse USA-positiva bilden och visa övergreppen på Vietnams folk. USA-propagandan krackelerade och öppnade ögonen på breda folklager. Handlingsutrymmet för USA begränsades – det var betydelsefullt!
Tyvärr var det en tillfällig krackelering av propagandabilden. Sprickorna är lagade och inget som stör bilden av USA som den främsta i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter sipprar igenom på bästa sändningstid idag. Krig är dödande av motståndaren och Agneta Pleijels artikel i DN är troligen upptakten till en historierevision även av Vietnamkriget.
Ja, Bo, så är det nog … striden om Moskva julen 1941, Leningrads belägring och slaget om Stalingrad 1942-43 verkar inte ha existerat. Och FNL:s intåg i Saigon var tydligen en styggelse. Och om jag minns rätt var denna Agneta Pleijel med (på nåt sätt) i ”rörelsen”. Men läste hon aldrig Vietnambulletinen? Om Hue! Det är striderna kring den staden som hon menar aldrig beskrevs … och nu har de glömts bort. Så fan heller!