taten delar årligen ut 14 miljarder till folkrörelser (det fria föreningslivet) – som man sa för ett par år sedan. Utöver det kom presstödet och partistödet och en mängd andra stödformer till ”kultur”. Allt det här för att – som man sa – stärka mångfald, och den fria åsiktsbildningen, alltså att stärka folkrörelserna – som i ett århundrade utgjort demokratins själva mylla.
Men perspektivet har nu svängt. I takt med att politiker och folkrörelseidkare (ett utmärkt låneord från Jan Myrdal) förlorat sitt medlemskapital har de blivit allt mer positiva till statliga stödpengar i olika former.
Det gäller emellertid inte bara arbetarrörelsen, utan alla politiska rörelser från yttersta högern till yttersta vänstern. Alla är idag beroende av bidrag finansierade med skattemedel.
Så länge det bara fanns några små relativt obetydliga revolutionära rörelser på ytterst vänsterkanten legitimerades systemets ”opartiskhet” av just dessa. Men sedan det politiska landskapet helt ändrat karaktär till att en nyhöger växt till en riktig gökunge i redet, och när dess tidningar och kultursvans söker presstöd och tillstånd för att verka på lika villkor med alla andra, söker nu staten att med alla tänkbara och otänkbara politiska och byråkratiska medel att hindra den besvansade gökungen att växa till vad de ser som ett farligt monster.
När det gäller ”folkrörelsepolitiken” har praktiskt taget alla anpassat sig till den och lärt sig utnyttja den fullt ut. Alla – från politiska partier till fackföreningar, pressen, folkbildningen och hela övriga föreningslivet – lever idag av skattepengar. Hela denna förut betydligt ”friare” sektor har i realiteten förvandlats till en del av statsapparaten. Riskerna för demokratin med detta system har knappast diskuterats offentligt.
Medlemskapitalet har ersatts med statsbidrag
Den politiska debatten med ”gökungen” har man redan förlorat genom att klippa banden med och sluta förlita sig på sina medlemmar. Socialdemokraterna har tappat 90% av sina medlemmar sedan 1962 (16% sedan 2000). Det enda partiet som stärkt sitt medlemskapital de senaste åren är Sverigedemokraterna, Från omkring 4.000 (2010) har man ökat till 28.500 (2018) och är medlemsmässigt nästan lika stora som Centern idag. Det är bland annat på medlemstal man räknar ut olika statsbidrag, så det har stor betydelse.
Partiväsendet som helhet har tappat 84% av sin medlemsmassa (från 1,6 miljoner 1962 till 256.000 2018). Detta förhållande är det enskilt viktigaste i hela denna dystra utveckling.
Det är därför alla riksdagspolitiker nästan undantagslöst blir överens om att höja alla skattefinansierade anslag, det är ju enda sättet att behålla en – enligt deras uppfattning – ”rimlig” levnadsstandard (anställningstrygghet, pension och lönenivå). Ideellt arbete för en viktig sak vore de flesta fullständigt främmande. Man är ju gudbevars ”yrkespolitiker”.
Pling i mejlen
En komisk poäng är att just när jag sitter och skriver det här plingar det i e-posten. Till betalande medlemmar i Socialdemokratiska partiet inkom just ett så kallat medlemsbrev från partisekreteraren Lena Rådström Baastad. De har i organisationstoppen beslutat om en så kallat ”fempunktsplan för vår partiorganisation”.
Och nu ska ni få veta vad Socialdemokraterna ska göra för att sätta det vacklande partiet på fötter (jag citerar):
- Fler ledarmöjligheter och ideella uppdrag med nya arbetssätt för organisering. Fler ska få växa och ta plats i vårt parti och vi ska utveckla nya former för att arbeta med organisering och informellt ledarskap.
- Gemensam verksamhetsplanering – mer metodstöd till lokal verksamhet. Vi ska hjälpas åt att skapa bästa möjliga medlemsverksamhet. Därför ska vi bli bättre på att ge metodstöd till de som ska planera och arrangera verksamhet.
- Digitalisera vårt parti – öka tillgängligheten och minska administrativt arbete. Vi lever inte alltid upp till de digitala förväntningar man kan ha på en politisk rörelse. Vi ska i det korta skedet göra insatser för att förbättra digitala verktyg och i det långa loppet utforska om det finns andra sätt vi borde arbeta på i en allt mer digital värld.
- Utveckla samtalskampanjen – stärk politiska samtalet med medborgarna. En grundförutsättning att minska politikerförakt och öka förtroendet för oss som parti är att vi ständigt är i dialog med vår omgivning. Vi ska utveckla vår förmåga att göra det, särskilt mellan valrörelser.
- Uppgradera den facklig-politiska samverkan. En avgörande faktor för arbetarrörelsens framgång under 1900-talet har varit en kraftfull facklig-politisk samverkan. Den ska uppgraderas och vi ska hitta nya former för att nå kommande gemensamma segrar.
Hon avslutar med följande: ”Vad det här innebär för dig som medlem och aktiv i S-förening och arbetarekommun, återkommer vi till efter sommaren, men mycket spännande kommer att hända!”
Jojo…
Inte ett ord om medlemmars förlorade inflytande över politikens utformning och inte ett ord om att partiet tappat 90% av sina medlemmar sedan 1962. Inte ett ord om att var fjärde LO-medlem idag röstar på SD. Det är faktiskt patetiskt. Vem kan tro att denna sillmjölk kommer leda till något utöver lite jobb för välavlönade partifunktionärer?
Så till dagens egentliga ämne
Efter denna något omständliga inledning kommer jag så äntligen till dagens ämne; problemet med att gökungen suger för mycket näring ur systemet. Tidigare var det inget problem, för då vilade man tryggt på medlemskapitalet och i folkrörelsedemokratins lite trögrörliga famn. Men nu måste allt om folkrörelsefinansiering och ”demokratiskapande anslagstilldelningar” silas genom riksdagens beslutade regelverk. Eftersom gökungen enligt de gamla partiernas uppfattning saknar ”demokratiska värderingar” (en del kallar dem smygfascister) och vill ta makten från dem med hjälp av ”folkrörelsepolitiken” måste något göras.
2007 tillsattes en utredning ”Rörelser i tiden” SOU 2007:66, som kallades ”Folkrörelseutredningen”. Den hade ”i uppdrag att ge förslag om den framtida folkrörelsepolitikens inriktning […] och föreslå lämpliga åtgärder rörande bidragsgivning och annan finansiering av folkrörelsernas och det övriga föreningslivets verksamhet.” Och 1 februari 2007 kom tilläggsdirektiv om att ”också utreda effekterna av villkorade statsbidrag inom folkrörelsepolitiken och undersöka om det är möjligt att öka andelen villkorslösa statsbidrag, minska antalet villkor för statsbidragen eller revidera de villkor som ställs.”
”Villkorade statsbidrag” eller ”villkorslösa statsbidrag” var alltså en fråga redan för 12 år sedan. Den självklara utgångspunkten var ändå fortfarande att politiskt villkorade (värderingsstyrda) statsbidrag skulle strida mot grundlagen.
Ny utredning
Måndagen den 17 juni presenterades en ny utredning – ”Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället” – av f d justitierådet Karin Almgren, som lett utredningsarbetet.
Borta är nu begreppet ”folkrörelsepolitik”. Det har ersatts av begreppet ”civilsamhälle”. Visst har det länge varit ett problem för några borgerliga partier att begreppet ”folkrörelse” varit så förknippat med Socialdemokratin (arbetarrörelsen). Men, när nu denna rörelse försvagats och blivit en del av statsapparaten, samt till råga på allt lierat sig med nästan alla traditionellt borgerliga partier i regerandet av landet, så är det klart att man också måste sudda bort sin egen historia i den politik man bedriver.
”Civilsamhälle” har ingen konkret koppling till svensk demokratitradition, det är blott ett teknokratiskt á-politiskt begrepp som kan vridas till vad som helst. Därmed blir det också lättare att motivera nya villkor för utdelning av de 14 miljarderna.
Nå, vad föreslår man då?
Jo, ”organisationer i civilsamhället” ska nekas stöd om de vill ”undergräva demokratin”. Men eftersom detta låter luftigt i överkant gör man ett försök att konkretisera vad som kan menas – och förklarar:
- om man utövar våld, tvång eller hot,
- diskriminerar eller bryter mot principen om alla människors lika värde,
- rättfärdigar, främjar eller uppmanar till ovanstående,
- motarbetar det demokratiska styrelseskicket
Det är inte fråga om ny lagstiftning, utan bara en justering av regelverket omkring fördelningen av statsbidrag, som – enligt min kvalificerade gissning – också kommer att bli vägledande för kommuner och så småningom även på andra områden, främst för press- och tidskriftsstöd. Man siktar på – om riksdagen godkänner förslaget – att det kan träda i kraft vid årsskiftet 2020–21.
Kultur- och demokratiminister Amanda Lind förklarade för SVT:s tittare att fortsättningsvis ska statsbidrag ”inte gå till organisationer som inte ställer upp på samhällets grundläggande värderingar” och Moderaterna förklarade sig nöjda.
Förslaget nyligen om ett lagstadgat ”organisationsförbud” har glädjande nog avvisats av lagrådet som stridande mot grundlagen. Men förslaget kommer snart tillbaka i lätt modifierad och en än mer gummiartad version. Var så säker.
Vem kommer att fastna i nätet?
Och! Naturligtvis kommer inte några SD-organisationer att drabbas av dessa regler. Frågan är hur SD kommer att rösta i riksdagen om förslaget. Det ska bli intressant att se.
De enda som kan tänkas fastna är de få dumbommar som inte kan låta bli att uniformera sig som stormtrupper på gatorna eller som kallar sig själva demokratifiender.
Att stoppa presstöd till Nya tider och andra rabulistiska grupporgan blir kanske möjligt. Frågan är också om Proletärens, Internationalens och Flammans miljoner kommer att dras in. ETC lär klara sig.
Men kära läsare, det är omöjligt att rädda demokratin med styrda statsbidrag. Att detta självklara ska vara så svårt att förstå?
Men det är som vanligt makthavarnas egenintresse som är styrande i det hela.
Knut Lindelöf har beskrivit den oroande utvecklingen av folkrörelserna på ett bra sätt. Några anmärkningar bara. Knut skriver att ”Socialdemokraterna har tappat 90% av sina medlemmar sedan 1962″. Om man ser lite mer noga på det så ökade medlemmarna i SAP ända fram till början av 1980-talet och var då nästan 1,2 miljoner. Den stora massan av av medlemmar var kollektivanslutna LO-medlemmar. Kollektivanslutningen togs bort årsskiftet 1990–91 och medlemsantalet sjönk till ca 260.000. Men sedan fortsatte raset. Knut skriver ”…fackföreningar, pressen, folkbildningen och hela övriga föreningslivet – lever idag av skattepengar.” Då det gäller fackföreningar tror jag att det är fel. Om jag tittar på mitt eget fackförbund, Unionen, så är bidrag för året 2018 2,2 procent av de totala intäkterna på ca 1,4 miljarder där medlemsavgifterna utgör 97,6 procent. Men Unionen har ett underskott på den fackliga verksamheten på 288 miljoner vilket är 17 procent av verksamhetskostnaderna.
Detta täcks av kapitalinkomsterna som för 2018 uppgick till cirka 2,3 miljarder. Det egna kapitalet i Unionen är cirka 13,3 miljarder. Det är naturligtvis bra att ett fackförbund är rikt men det har sina faror också. Många förtroendevalda och anställda sliter i pengarna och har goda argument för verksamhet och projekt och medlemmarnas ekonomiska uppsikt över ledningen riskerar att förslappas. På min tid i förbundet försökte vi i avdelningarna i Norrland hålla emot: Och drev och fick stöd för linjen att endast 10 procent av verksamhetskostnaderna skulle täckas av kapitalinkomsterna. Detta därför att medlemmarnas insats skulle ha den största betydelsen. Och att det skulle betyda något att medlemmarna röstade med fötterna.
Kenneth L!
Intressanta uppgifter. Unionen är ett jätteförbund inom TCO som slagits ihop av HTF och SIF med enormt mycket medlemmar. Därför är de ekonomiskt starka och bygger praktiskt taget hela sin ekonomi på medlemsavgifter. Gott så. Samma är det förstås med LO och deras förbund, fast de krympt på det vis du beskrivit. De har trots allt tappat mycket medlemskapital. Gör man ett överslag på LO med 1,5 miljoner medlemmar som betalar 300 per månad blir det 5,4 miljarder i medlemsintäkter per år. Med 200 i månadsavgift blir det 3,6 miljarder per år. Så ännu har de pengar.
Värre är det då för S-partiet efter att kollektivanslutningen togs bort. 89.000 medlemmar (2018) som betalar 200 kr per år ger drygt 17 miljoner för hala partiet, vilket inte räcker långt för ett politiskt parti med regeringsambitioner. S fick nästan 43 miljoner i partistöd 2018 (räknas ut på valresultatet). Utan dessa pengar vore alla riksdagspartier ställda.
Jag läste Unionens resultaträkning slarvigt då jag skrev att Unionens kapitalvinster täckte 17 procent av verksamhetskostnaderna. Jag tittade på deras resultaträkning för koncernen men om man ser på själva förbundet har ett underskott i den fackliga verksamheten på 645 miljon som täcks av kapitalinkomsterna. Detta innebär att den fackliga verksamheten finansieras med 32 procent av förbundets finansverksamhet. Den siffran har varit ungefär densamma de 4 senaste åren. Det betyder nästan en tredubbling sedan jag slutade som aktiv medlem i Unionen. De Finansiella intäkterna minus kostnader har de 3 senaste åren varit över 2 miljarder, vilket betyder att de skulle kunnat driva hela den fackliga verksamheten utan medlemsavgifter.
Att förbundet är så beroende av de kapitalistiska vinsterna betyder nog en del för det fackliga tänkandet. De höga finansiella vinsterna är ju beroende på den nyliberala regimen med återhållna löner och en stor andel lönearbetare som har osäkra anställningar.
Det påverkar med säkerhet hur ombudsmän och ledning tänker. En del medlemmar som bara ser facket som ett försäkringsbolag frågar sig varför kan man inte sänka de redan låga medlemsavgifterna. Många bland de anställda i facken ser sig själva som facket och att fackföreningar är företag – med stora försäkringsinslag – som är verksam på en konkurrensutsatt marknad.
Men den viktigaste delen av det fackliga arbetet utförs ute bland klubbarna och kostar förbunden väldigt lite. Klubbar är själva livsnerven när det gäller medlemsdemokratin. Tyvärr är trenden att klubblösa medlemmar ökar med följden att den lokala verksamheten försvagas och demokratin försämras.
[…] artikkelen av Knut Lindelöf beskriver situasjonen i Sverige, men situasjonen i Norge er ikke svært mye […]
Detta är en mycket angelägen strukturell fråga. Man får dock se upp för alltför förenklade resonemang. Visst är fackföreningar föredömen i termer av egen stark finansiering, men LO har just genomdrivit en av de mest antidemokratiska förändringarna i Sverige i samklang med regeringen och näringslivet genom begränsning av strejkrätten. Detta i ett land där det inte strejkas allas. Folkrörelser har också i Sverige tidigt tagit emot stora resurser till folkhögskolor och annan folkbildning.
Det stora skiftet i synen på folkrörelser kom 1998. Då krävde EU att vi ändrade på den svenska demokratiska synen att folkrörelser uppgift är både att söka leva man som man lär och att förändra samhället. Denna odelbara demokratiska uppgift menade EU var felaktig. Istället var det folkrörelsernas uppgift att skilja på arbetet mot vardagsrasism och statsrasism. Genom denna separering skulle folkrörelserna avpolitiseras. Vilket också skedde när 10 miljoner gavs till en kampanj mot vardagsrasism.
Ett annat problem är att det under de senaste 40 åren vuxit upp en massa NGO, Non-governmental Organisations, eller på svenska ”Icke statlig Organisation”.
Många av dessa är i hemlighet tillkomna och drivna av storfinansiella organisationer, statliga säkerhetstjänster eller super-rika mecenater, typ George Soros, som lånat DFFG:s och andra 60-talsorganisationers ”affärsidé”.
Jag skrev om detta 2016. Där påstods att det var enklare att skjuta konkurrenter i sank med hjälp av idealistiska miljöaktivister som Björn Gillberg än med sedvanlig marknadsmässig konkurrens.
När jag numera blir stoppad av någon idealist på gatan med bössa eller namninsamling, är min första tanke: ”För vilken multinationellt eller monopolkapoitalistiskt företag arbetar denne ’nyttige idiot’?”
När vi i miljörörelsen började betona vikten av folkrörelsesamarbete som enda sättet att lösa världsproblemen 1983, stötte vi genast på oförstående från den radikala vänstern. Vi menade att Greenpeace inte var demokratisk uppbyggt utan mer fungerade som ett företag, en typisk NGO.
För detta fick vi starka mothugg på Centrum för marxistiska Studiers möte 1984. Intresset för demokratiska folkrörelser har sällan varit särskilt stort inom vänstern förutom kärleks-hat relationen till den faktiskt existerande fackliga organiseringen där man dyrkar till synes evigt underläge. Av fria marknadens kundrelationer styrda postgiroorganisationer eller av statliga bidrag finansierade NGOs lockar en stor del av vänstern mer än att bli en kollektiv intellektuell i den demokratisk folkrörelse.
Anders Persson trollar bort den helt dominerande del av NGO-väsendet som till så stor grad befolkas av vänsterfolk. Istället manas en bild fram av att NGOs är tillkomna ofta i hemlighet. Det vilseleder.
Civilt samhälle må vara ett ganska färskt begrepp i den svenska debatten men det myntades faktiskt redan på 1700-talet av Adam Ferguson, som en term för det i samhället som varken styrs av marknad eller myndighetsrelationer utan av spontana livsyttringar. Jag tycker inte att det är något problem med det i och för sig.
Problemet uppstår när man blandar ihop detta med folkrörelser. En folkrörelse är en mobilisering för att förändra något i samhällsrelationerna, ofta ett försvar för något i det civila samhället som hotas av marknad och/eller myndigheter.
Och denna hopblandning är minst 50 år. Man kan se den i uppslagsverkens definitioner redan på 60-talet. Mer om detta på http://www.folkrorelser.org/def/folkrorelsebegreppet.html
Att fackliga organisationer i praktiken är beroende av finansiell verksamhet – läs placeringar i aktier, fonder och andra av kapitalet initierade instrument – är måhända bra för att få ihop den dagliga verksamheten men i ett perspektiv som är ”längre än vad näsan räcker” är det förödande och destruktivt då det oåterkalleligen leder till dubbla lojaliteter.
Fackliga organisationers finansiella verksamhet följer i huvudsak samma rationaler (? Red) som vilket annat ”finansbolag” som helst. Kapitalet måste med nödvändighet förräntas då någon – den fackliga verksamheten i detta fall – kräver och är högst beroende av avkastningen.
Facklig verksamhet värd namnet kan omöjligen byggas på detta sätt. Det hela är djupt tragiskt.