”Knut Lindelöf, Nej-till-Nato och andra sansade” i Uppsala.
Påståendet att det ryska kriget mot Ukraina sedan många år är framprovocerat av USA och Nato är en politisk fråga, och sådana handlar inte om rätt och fel, utan är i bästa fall grundade i värderande åsikter.
Knut Lindelöf, Nej-till-Nato och andra sansade inser och medger att angreppet mot Ukraina strider mot folkrätten och FN-stadgans principer om alla länders politiska och territoriella suveränitet. En och annan medger också att Rysslands bombningar av civila mål (bostäder, sjukhus, biografer, etc) är brott mot krigets lagar.
Några självutnämnda fredsmäklare har också förslag till ett avslut av kriget: att Ukraina avstår det ockuperade Krim och de idag besatta regionerna. Det är en åsikt man kan ha, också om den sammanfaller med den ryska statsledningens ståndpunkt och tar parti emot folkrätten och Ukraina till förmån för Ryssland. Det är ett partiskt politiskt ställningstagande för Rysslands intressen, vilka skäl man än anför.
De som vill se kriget som ett inslag i etablerandet av en ny så kallad multipolär världsordning borde ställa sig frågan om det inte är att gå ur askan i elden. Att en ny världsordning grundas utan respekt för FN-stadgan och folkrätten. Där den militära nävrätten och styrkan ensamt är bestämmande.
Är det att föredra före att hålla världens alla länder och folk ansvariga för brott mot FN-stadgan, folkrätten och krigets lagar? Idag är det lika svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa vare sig Ryssland, USA eller enskilda Nato-länder till svars för sådana begångna brott. Det är något som måste åstadkommas, vilket i sig vore en verkligt annorlunda och bättre världsordning.
Vem här tror att den kan åstadkommas genom att liera sig med Ryssland och Kina mot FN-stadgan och folkrättens principer?
Peter P!
Först vill jag hälsa dig välkommen åter i dessa spalter och hoppas att du fått ordning på din MF 4255.
Ja, jag inser att angreppet mot Ukraina strider mot folkrätten och FN-stadgans principer och att det är mycket olyckligt. Men jag kan inte förmå mig att bara hålla för öronen och ropa: Ryssland ut ut Ukraina! Det leder bara till mera krig. Jag inser också att detta ställningstagande kan uppfattas som sammanfallande med den ryska statsledningens ståndpunkt och ett partitagande emot folkrätten och Ukraina till förmån för Ryssland.
Du frågar om vi med en ny multipolär världsordning riskerar att gå ur askan i elden? Jag är idealist och tror att en sådan ny världsordning skulle kunna bli en bättre värld för en majoritet av av jordens befolkning, och realist i så motto att en sådan väg är den enda möjliga. Det är ju de tidigare fattiga och maktlösa delarna i världen som kliver fram efter ett århundrade av västerländsk kolonialism och amerikansk dollardominans.
Kampen för yttrandefrihet, demokrati och mot klimathot måste sedan tas därifrån. Det finns redan planer på ett reformerat FN.
Du sa det själv: ”Idag är det lika svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa vare sig Ryssland, USA eller enskilda Nato-länder till svars för sådana begångna brott (mot FN-stadgan). Det är något som måste åstadkommas, vilket i sig vore en verkligt annorlunda och bättre världsordning.”
Peter P!
Din åsikt att alla länder borde kunna ställas till svars för brott mot internationell lag är alldeles utmärkt bra och jag delar den till 100 procent.
Den nuvarande rätten är den där den militära nävrätten och styrkan har sista ordet. Den rätten har grundlagts av dom gamla kolonialmakterna och västimperialismen.
Nu utmanas västvärldens nävrätt av Rysslands nävrätt i Ukraina. Ryssland anser att dom måste försvara sig emot den västliga nävrättens militära expansion via Nato. Ett liknande scenario ser ut att växa fram på Taiwan.
Hur denna kraftmätning slutar återstår att se.
Om USA/Nato förlorar kommer sannolikt en ny världsordning att byggas upp av segrarna, i första hand Ryssland och Kina.
Hittills har inte Ryssland och Kina varit militärt imperialistiska. Krigen runt Rysslands gränser har alla haft karaktären av försvar emot USA:s försök till destabilisering.
Om den krigiska västimperialismen stoppas och om Ryssland och Kina tänker fortsätta bygga sina internationella förbindelser på handel istället för krig, så öppnar sig möjligheten för en klart bättre och fredligare världsordning än den vi har nu.
Föredömligt Peter P!
Vi torde alla vara överens om att Rysslands invasion, angrepp, krig (vi må kalla det vad vi vill) mot Ukraina ej skett i enlighet med folkrätten. Sedan är vi kanske oense om vad som ingår i denna lite lättflyktiga rättsfigur och hur ”brott” mot denna ska beivras.
Problemet är här, och däri är du helt ense med mig och andra, att det i dag inte finns en enda möjlighet att, i enlighet med denna ”folkrätt” ingripa mot den som bryter mot denna genom en samfälld MILITÄR aktion. Då är denna också ett LIKA STORT brott mot folkrätten. Det har ju ett alldeles klart samband med att endast fem (5!) stater i världen har, enligt denna märkliga ”rätt”, fått en VETO-”rätt” mot alla militära åtgärder, vilka kan riktas mot någon av dessa.
Av dessa fem länder ligger ett, en av Amerikas två kontinenter (om vi bortser från den ganska smala landtungan som förbinder dessa), två ligger i västra Europa (världens absolut minsta världsdel, som egentligen bara är del av en kontinent), ett ligger i Asien och var därtill till för bara några månader sedan världens folkrikaste land och ytterligare ett ligger i både Europa och Asien och är världens till ytan överlägset största land, befolkningsmässigt kvalar dom just in på världens tioitopp-lista. Världens numera (och för överskådlig framtid) folkrikaste land är inte och har aldrig varit aktuella för en sådan världspolitisk maktfunktion. Listan saknar också representation från kontinenterna Afrika och Sydamerika, liksom för övrigt den f d brittiska fångkolonien Australien, en hel kontinent i sig själv.
Så, vad med denna orättvisa?
Detta är väl egentligen grunden för dina frågeställningar. Mest angriper du Ryssland och det just nu aktuella korrigeringskriget mot Ukraina i ditt inlägg, men på slutet halkar Kina in. Jag kan då glädjande meddela att Kina, som idag är en av femklöverns medlemmar, själva rest frågan om bättre representation just för de som i dag saknar fast sådan i det centralaste av alla multinationella organ, vilka har med olika delar av folkrätten att göra. De försöker även uppträda som medlare i den, särskilt för den ukrainska civibefolkningen, ytterst plågsamma konflikten i deras eget område. Vi bör hälsa dessa initiativ med glädje och inte misstrogenhet ifrån början.
1. FNs säkerhetsråd är ingen instans som juridiskt prövar brott mot folkrätten. Det gör den internationella domstolen i Haag. Problemet med att varken USA, Ryssland, Kina eller Nato kan hållas ansvariga för brott mot folkrätten är att stater kan begå överträdelser mot sina folkrättsliga förpliktelser men inte brott i straffrättslig bemärkelse, enligt domstolen. Det kan man ha åsikter om. I dagsläget är 123 stater av FN.s 193 medlemsländer parter till domstolen. USA är tillsammans med Ryssland och Kina stater som står utanför domstolen.
2. Frågan om representationen i FN:s säkerhetsråd är angelägen men svårlöst, för att inte säga en idag omöjlig uppgift. Det hindrar inte om att den ändå förtjänar fortsatta ansträngningar. Säkerhetsrådet är inte enväldigt utan de kan sättas på plats av Generalförsamlingen bestående av alla medlemsländer, vilket också hänt! De kan dock inte ändra på representationen mot säkerhetsrådets vilja.
3. Talet om en ny multipolär världsordning är diffust och utan konkretion. De länder som med all rätt har kritiska åsikter om hur det är idag är inte överens om hur de vill ha det istället. Den gemensamma nämnaren är väl att de alla vill ha mer att säga till om. Vad sedan en världsordning är för något är en fråga som det tycks finnas många olika politiska åsikter om. Istället för att om och om igen använda det uttrycket borde det konkretiseras för att ha nån mening.
Mitt slutord…
Knut Lindelöf är en idealist och sådana vill ha en ideal värld.
Den lär aldrig infinna sig, inte bara därför att det finns många olika åsikter om hur den bäst vore beskaffad. Vi får nöja oss med att i fred och samförstånd söka det som vi alla kan leva med. Det är svårt nog och förefaller ofta vara en övermänsklig uppgift.
Några tror att det ena politiska systemet är att föredra före det andra. I sak förhåller det sig likväl så att båda gör samma saker, bara på olika sätt, men av samma skäl.
Först som sist är det dessutom inte de politiska systemen som bestämmer vad som ska ske utan de enskilda människorna i samverkan. Deras är ansvaret, vad systemet än må vara uppkallat. Och så länge några anser sig vara förmer än andra och därför också berättigade till mer, lär oenighet och strider förekomma.
Frågan är bara hur de ska hanteras på ett för alla godtagbart sätt utan fientlighet, död och förstörelse. Den frågan har mänskligheten varit oförmögen att finna ett svar till, kanske därför att den inte har något svar?