Förenta staternas nationella säkerhetsbudget

USA:S ”NATIONAL DEFENCE” kostar 773 miljarder dollar för budgetåret 2023 enligt förslag. Men ledamöterna i kongressen är inte nöjda. De föreslår ännu mer, en ökning med ytterligare cirka 40 miljarder jämfört med 2022. Då blir nästa års budget 813 miljarder dollar.

Samtidigt hävdar allt fler kritiker att USA skulle kunna försvara sig bra även med en avsevärd sänkning av budgeten.

Visst, USA står inför många allvarliga hot – miljöhot, ökad fattigdom, folkhälsa, skogsbränder, våldsdåd, covid-19, företeelser som drabbar miljontals amerikaner. Men
Environmental Protection Agency, USA:s miljömyndighet, får motsvarande en tredjedel, 10 miljarder, av den föreslagna militära ÖKNINGEN. Detsamma gäller för den amerikanska smittskyddsmyndigheten. De två kanske viktigaste statliga myndigheternas anslag når alltså inte upp till militärbudgetens ökning för nästa år.

Något militärt hot mot USA kan dock ingen se. Men ändå överstiger den amerikanska militärbudgeten de sammanlagda budgetarna för de nio därefter största militärbudgetarna i världen, inklusive Kina och Ryssland. Den kraftigt överdimensionerade amerikanska krigsindustrin, vart går pengarna? Lockheed-Martin, Boeing, Raytheon och tusentals underleverantörer – slukar över hälften av militärbudgeten.

Krigsindustrin kräver ständigt nya order och styr i praktiken landets utrikespolitik. Efter Afghanistan och Irak startades Jemenkriget med massiva vapenförsäljningar till främst Saudiarabien. Om de länder som köper vapnen sedan vinner eller förlorar sina krig spelar mindre roll. Det faktum att USA själva ständigt förlänger sina ”endless wars” har sina randiga skäl.

Ukraina ger kanske också en del order till krigsindustrin men förhoppningarna står framför allt till ett nytt upptrappat kallt krig med Kina.

Krigsindustrin har starkt stöd i kongressen vars ledamöter strider om att få arbetstillfällena till sin delstat. Den ser också till att ha goda relationer med Vita huset. George W Bushs valkampanj 2002 betalades som exempel av Boeing. Företaget bekostade också hans installationsfest med 100.000 dollar. Sådant kallas i tredje världen för korruption. Vad kallas det i väst? Utveckling av demokratin?

Krigsindustrin finns hela tiden med i bakgrunden när USA:s utrikespolitik formas. Lockheed-Martin, stridsflygplanstillverkaren (med 140.000 anställda) var med vid skapandet av Committee for the Liberation of Iraq, en lobbyorganisation för att starta kriget.

Någon diskussion om den militära budgetens volym finns knappast i kongressen. Men runt om i landet pågår diskussionen. Inte minst anser man att landet klarar sig mer än väl med den vapenarsenal som redan finns. Det behövs ingen ökning. Men trots det ingår i långtidsplanen för tre decennier framåt utveckling av en ny generation modernare kärnvapenmissiler, ny generation ubåtar och ny generation bombplan. Kostnad – 1,7 biljoner dollar (ettusensjuhundra miljarder dollar.) Här ingår en ny landbaserad interkontinental missil som förre försvarsministern William Perry karaktäriserar som ”världens farligaste vapen”. Landets president har bara nån minut på sig att bestämma sig om den ska avfyras. Men om det då är falskt alarm?

Antikärnvapenorganisationen Global Zero menar att USA kan avskräcka vilket land som helst med en kärnvapenarsenal betydligt mindre än dagens. Det enda som nu kan ske i världen är en ytterligare nukleär kapprustning. Till och med president Biden tycker att det börjar gå för långt och försöker bli av med en sjöbaserad kärnstridsmissil som lanserades av Trump.

Pentagons budget innehåller fler onödiga, dyrköpta och ofta dysfunktionella system som kunde överges eller ersättas med billigare och effektiva alternativ, skriver den amerikanske säkerhetsexperten William Hartung på TomDispatch. Han menar att 9/11, terrordådet på Manhattan, gav USA ett osökt tillfälle att öka vapenexporten.

Hartung nämner ett nytt stridsflygplansprojekt, F-35, med multipla uppgifter och som väntas bli så pass komplicerat att en stor andel av planen alltid kommer att stå på marken för underhåll och därför inte kunna vara i luften när det verkligen gäller. Men i kongressen försvaras planet som skulle ge många jobb i ledamöternas hemstater och de vill därför producera fler plan än vad till och med Pentagon vill.

Hartung menar också att budgetsiffran för 2023 på 733 miljarder dollar (plus eventuellt 40 till) långt ifrån är hela sanningen. Det är bara ”basbudgeten”. Han har summerat flera försvarsrelaterade kostnader, inte minst hela underrättelseväsendet. Detta består inte bara av CIA utan av 18 olika myndigheter. Kostnad: 67 miljarder dollar. De amerikanska krigen har också skapat krigsveteraner, många med fysiska och psykiska skador. Kostnad: 301 miljarder årligen. Träning och utbildning av utländska militär- och polisstyrkor. Kostnad: 68 miljarder. Och så vidare. Total slutsumma: 1,404 biiljoner.

Viktigt för den amerikanska krigsindustrin är att det hela tiden finns fiender, så att varmt eller kallt krig åstadkoms. I USA:s och Natos nya strategiska koncept – tioårsplanen – startar därför nu en demonisering av Kina, som med sina otaliga Sidenvägsprojekt helt ändrar den ekonomiska och politiska spelplanen i Asien. Eftersom Kina som i motsats till Ryssland inte startar krig använder sig Nato/USA hittills med mer allmänna demoniseringsformuleringar – Kina ”hotar vår säkerhet” hette det under sommarens Natomöte i Madrid.

Det är svårt att hitta några direkta brott mot folkrätten i Sidenvägsprojekten. (Däremot eventuellt är den kinesiska militariseringen av de omstridda Spratleyatollerna i Sydkinesiska sjön ett sådant). Det USA kallar ”hot” består helt enkelt i att man inte får vara i fred i sin affärsverksamhet, något som man är van vid.

I Kina väcker Natos och USA:s kallakrigsplaner vrede.

– Vi uppmanar Nato att sluta provocera fram konfrontation genom ideologi, sluta sprida desinformation och provocerande påhopp och försök att starta nytt kallt krig, sa nyligen Wang Wenbin, talesman för UD i Peking.

Man kallar Nato för en ”kallakrigsorganisation” som försöker exportera en farlig blockpolitik. Att Japan och Sydkorea för första gången inbjöds till Madridmötet är ett exempel på det.
Kinas framgångar i Asien har skett utan att man avlossat ett enda skott, inte fällt en enda bomb. Pengar för olika projekt i asiatiska länder lånas ut på normala villkor.

Kanske ändå att det efter 40 års krig i Afghanistan och 42 år i Irak börjar spira en insikt i USA om att krig bara skapar fler fiender. En del – tafatta – ekonomiska projekt har USA
sjösatt i Asien för att försöka motverka Kina, projekt av Bush, Hillary Clinton, Barack Obama. Men de är små och en del fullföljs inte.