DEN 20 AUGUSTI 2021 antog Sveriges författarförbunds årsstämma ett uttalande till stöd för ”författarkollegor runtom i världen som hotas, fängslas och dödas för att de skapar poesi, skönlitteratur och sakprosa, översätter, publicerar, och i sina förbund kämpar för författarnas och författandets rättigheter och villkor”.
Följande konkreta exempel nämns: ”I Belarus […] hotas nu det oberoende belarusiska författarförbundet av likvidering som juridisk organisation därför att de inte går i statens ledband. […] Vi vill härmed rikta uppmärksamhet mot Belarus, Afghanistan, uigurernas situation i Kina, samt läget i ett flertal andra länder där yttrandefriheten hotas. Det är av största vikt att hoten mot de oberoende kulturarbetarorganisationerna upphör och att kultur- och mediaarbetare kan fortsätta utöva sin verksamhet. Vi vill dessutom understryka vikten av att arbeta för att Sveriges Författarförbunds hedersmedlemmar, samvetsfångarna Dawit Isaak och Gui Minhai, frisläpps.”
Att svenska författare solidariserar sig med förtryckta och förföljda kulturutövare runt om i världen är både självklart och bra.
Men det finns ändå en allvarlig hake här – det som inte sägs.
Att – av hänsyn till USA och den svenska regeringen – i ett sådant här uttalande förbigå en under mer än tio års tid allvarligt förföljd, fängslad och plågad publicist, som avslöjat krigsbrott begångna av USA innebär problem, ett trovärdigheteproblem. Kan man lita på att Författarförbundet mäter olika staters övergrepp med samma måttstock? Har man verkligen inte tagit otillbörliga politiska hänsyn i detta uttalande genom att undvika att nämna Julian Assange?
Ännu en fråga angående detta uttalande är varför man riktar ”en uppmaning till den svenska regeringen” att ”agera med kraft och att i sin utrikespolitik och biståndspolitik skapa ökade resurser…” istället för att som självständig organisation rikta sig direkt till respektive klandervärda regering. Sverige som stat ska inte lägga sig i andra staters inre angelägenheter och undergräva dem på olika sätt? Den amerikanska inblandningsprincipen ska vi undvika, den som låg bakom till exempel USA:s invasion av Irak. Den enda som kan ägna sig åt sådan inblandning är FN. Har man på Sveriges författarförbund verkligen inte förstått det här?
Ja, varför nämns icke Jullian Assange i uttalandet? Knut L gissar på ”otillbörliga politiska hänsyn” till Förenta staternas ledning, och Sveriges lednings förhållande till Förenta staternas ledning.
Men svaret kan vara så enkelt som oförmåga att tänka principiellt. Låt oss undersöka Svenska författarförbundets styrelseledamot Per Wirtén. Jag antar att han är tongivande. Innan jag fortsätter mitt resonemang om principer måste jag anföra citat från Per Wirténs bevakning av Julian Assange, Bradley (nu Chelsea) Manning och Edward Snowden:
”Samtidigt som den allt mer egocentriska Julian Assanges trassel med svensk rätt bevakas i detalj av internationell[a] media, och vänsterns jet set under haveristiska former ställer upp, har Mannings öde förblivit okänt för de flesta. Hur många har ens hört hans namn?”
”Mannings beslut att läcka är värt respekt och beundran. De som vunnit glans genom hans beslut borde ta fullt ansvar. Men när hörde ni Julian Assange tala med större patos om Manning än om sig själv? Efter växande kritik donerade Wikileaks vid årsskiftet magra 15 100 dollar till hans försvarskostnader.”
”Assange verkar förhäxad av fakta, nakna fakta och bara fakta. Det är en begränsad syn på publicistisk verksamhet, förbluffande lik den som utvecklats i de stora tidningsfabrikerna. Journalistik är inte informationspaketering och ren information är inte kunskap.”
”[i Edward Snowdens memoarer] klargörs övertygande att Edward Snowden inte är en Julian Assange, utan en motiverad liberal”
Slut citat. Visst kan man diskutera Jullian Assage som person. Tobias Brandel skriver i Svenska Dagbladet:
”Wikileaksavhopparen Daniel Domscheit-Berg menar att Wikileaks inte är utan skuld till att Manning avslöjades. Att skydda sina källor är inte bara en teknisk fråga, påpekar han.
– Det handlar även om att skydda källorna från deras egna mänskliga känslor. […] Wikileaks struntade inte bara i att ge Manning uppmuntran och stöd när han försåg sajten med material, han lämnades också i sticket efter gripandet, hävdar Domscheit-Berg. Visserligen deltar Wikileaks i Free Bradley-kampanjen, men har enligt Domscheit-Berg inte alls donerat de summor som Assange offentligt utlovat.”
Tobias B fortsätter: ”En annan relevant fråga blir därför varför Wikileaks illustra fanskara, som bland andra inkluderar internationella kändisar som Michael Moore och Naomi Wolf, inte lägger mer engagemang på Manning istället för att till varje pris försvara Julian Assange i den allt mer bisarra såpan kring Wikileaksgrundaren? Är det inte Manning de borde omfamna med samma hängivenhet? Vore inte han en bättre och renare symbol för transparens och öppenhet? Det var – troligen – han som försåg Wikileaks med de hemliga dokumenten. Och det är han som fått betala priset.”
Slut citat. Principerna som jag talar om är:
– Handlar självständiga stater olagligt inom eller utom sitt territorium; upphöre staternas rätt till statshemligheter.
– Alla som kastar ljus över statsbrott vare fredade.
– Alla som hånar och opponerar sig mot staters ledare vare fredade.
– Vi medborgare i skilda länder give vårt stöd till avslöjare och oppositionella utan att otillbörligt rannsaka deras fel och brister (Crusenstolpe-principen), och utan att själva väga in otillbörliga poitiska ställningstaganden.
Jag tror alltså att många intellektuella bryter mot den sista principen. De trasslar in sig i personbedömningar, utan att begripa att vi medborgare behöver stödja ALLA som avslöjar statsbrott och som opponerar sig, bland dem Julian Assange och Gui Minhai, tills det framkommit bevis för att det finns skäl att inte godtaga vissa personer som informationsfrihetsmartyrer och yttrandefrihetsmartyrer.
Jag håller med Knut L i frågan om bristerna i uttalandet, men tycker att KL kastar sten i glashus. I två år har KL, och många skribenter på lindelof.nu, och delar av FiB/K:s redaktionskommitté och styrelse, haft en intellektuellt ohållbar linje om Gui Minhai.
Slutligen menar jag att följande fråga i KL:s artikel är meningslös: ”Kan man lita på att Författarförbundet mäter olika staters övergrepp med samma måttstock?” Frågan är meningslös eftersom Knut L:s och flera andra skribenters linje är att vi icke skall mäta Förenta staterna med samma tummaträ som Folkrepubliken Kina, eftersom Förenta staterna vore nära att sätta i gång ett storkrig med kärnvapen. Dessa skribenters linje är, att om vi uppmäter Förenta staternas syndmått till tre alnar med vårt tummaträ, och Folkrepubliken Kinas till en halvtum, då må vi bortse från FR Kinas halvtum, på det vi icke bidrage till krigsutbrottet. En analys som i och för sig skulle göra kampanjen mot Gui Minhai intellektuellt försvarbar.
Jag har inte helt lätt för att hänga med i Jan Arvid G:s svängar mellan principer och beskrivning av mina och andras skriverier om Gui Minhai. Men en sak som kanske Jan Arvid G missar är att min utgångspunkt är vår svenska yttrande- och tryckfrihet. Vi måste få diskutera fritt här i Sverige (även att begå misstag). Problemet kommer då med min sista fråga om Sveriges författarbörbund (SF) ”mäter alla med samma måttstock”.
Jag har tidigare tillstått misstag i vad jag skrivit om Gui Minhai, vilket inkluderar att spekulera i hans vandel tidigare i livet. Men han är svensk medborgare och ska ha rätt till den hjälp och det stöd som tillkommer alla som hamnar i trassel utomlands, med fokus på att få honom fri.
När svenska staten genom ministrars uttalanden och agerande offentligt går utanför diplomatins ramar, då blir Gui Minhai istället en bricka i ett storpolitiskt spel. SF kan däremot agera offentligt och strunta i hänsyn till vårt lands förhållande till Kina. Men, SF kräver istället att regeringen ska agera. Där ligger klavertrampet.
Det må dessutom stå mig fritt – trots mina tidigare misstag – att fråga om SF mäter alla med samma måttstock. Att de inte nämner Julian Assange i sitt uttalande är ju uppseendeväckande.
Ja SF agerar som politiskt korrekta önskar. Osjälvständigt medlöperi.
”Men det finns ändå en allvarlig hake här – det som inte sägs.”
Det är det som gäller i allt numer i Sverige: dessa ständiga ”underlåtenhetssynder”. Säg inget om Litauens försök att skapa en tvåkina-politik, bara att Kina reagerar ”otillbörligt” på det. Skriv inget om alla brott mot ingångna avtal som USA begått alltifrån avtalen med sin ursprungsbefolkning till dagens avtal med Iran som Trump bröt mot. Skriv inget om att Kina-USA nyss haft möte på högsta nivå och där USA slår fast att det är ettkinapolitiken som gäller, samtidigt som andra delar av USA-ledningen i pressen meddelar att man stöder en tvåkinapolitik.
Nu talar Beijing öppet om att det kan bli dags med att flyga över Taiwan med militärflyg för att markera sin ståndpunkt. Stora delar av djupa staten i USA önskar uppenbarligen en konfrontation. Har krigsrisken mellan två kärnvapenbestyckade länder på länge varit högre än nu? Säger svenska politiker eller svensk press något vettigt om detta?
Då blir det som det nu är. Skriv och säg mycket om angrepp på det fria ordet hos de som skall ogillas och nämn inte Julian Assange.
Jag behöver inte mer detaljerade genomgångar hit eller dit, jag behöver inte fler exempel heller. För mig är det väldigt tydligt, USA-imperialismen känner sig hotad och önskar få en anledning att ta itu med detta hot, och det ställer det officiella Sverige helt och fullt upp på.
Knasig debatt har det blivit efter Knuts aggressiva påhopp på Sveriges Författarförbund (SF) och Jan Arvids eftertänksamma genomgång. I sammanhanget bör vi ha vissa grundfakta klara för oss.
SF är det närmaste en facklig organisering som svenska författare har. De har inget med andra skribenter eller kriarättare (redaktörer) och publicister att göra. Att därför kräva att de ska inkludera publicister i största allmänhet blir lite konstigt.
Men givetvis finns det heller inget som hindrar att även SF sluter upp bakom kravet på att Julian Assange ska släppas fri och ges ett kraftigt skadestånd för den orätt brittiska staten alltjämt begår mot honom och staten Ecuador gjort genom den indragna asylen och det svenska fängslandet i sin egen, ånyo korrupta, stat.
Att föra fram detta är närmast en hederssak för SFs medlemmar och det bör inte krävas utifrån på annat än solidariska grunder. Annars begår vi det vanliga felet att börja med att attackera de som vi egentligen har att vinna som våra vänner.
Knut L!
Mitt långa inlägg blev svårläst eftersom jag skiftade tankegång. Först skrev jag att det inte behöver vara medlöperi i Författarförbundets uttalande. En annan förklaring kan vara att folk därifrån tillhör dem som principlöst stryker personer från listan över de informationsfrihets- och tryckfrihetsmartyrer som vi alla (i eget intresse) behöver vara solidariska med. De stryker på grund av egna antipatier. Det är fel, ty vi måste visa odelad solidaritet med alla politiska fångar, tills de bevisligen är oförtjänta av det.
Jag gick sedan vidare till att många skribenter i ”fibbosfären” har gjort misstaget att ifrågasätta Gui Minhais plats bland dem vi behöver stödja. Du och jag tycker olika. Du menar att Gui Minhai är en svensk medborgare som hamnat i trassel utomlands. Jag menar att Gui Minhai är som en bit av Sverige som Folkrepubliken Kina har ockuperat, genom olaglig påstådd ändring av medborgarskap; en kränkning av Sveriges suveränitet. FR Kina anfaller på sätt och vis Sverige, på en nivå som ligger under öppet krig. Här finns INGET utrymme för olika tolkningar. Det finns ingen godtagbar kinesisk syn på saken; här finns BARA aggression från en stormakt mot Sverige – utifrån vad vi nu vet. Kommer ny information skall jag ändra mig.
Du menar att det blivit ett ”storpolitiskt spel” genom att svenska politiker gjort ditten eller datten. Du har skrivit: ”Att inte väga in de storpolitiska aspekterna i denna diskussion – i en förening som även har antiimperialism på sitt program – har jag mycket svårt att förstå.”
Jag menar att den politiska situationen orsakas UTESLUTANDE av att FR Kina kränker Sveriges suveränitet, och jag menar att det inte är relevant hur dåliga saker svenska ministrar gör, eller om det passar in i en västlig kampanj mot FR Kina att tala om Gui Minhai. Det ENDA som är relevant är att FR Kina måste retirera från Sveriges suveräna sfär genom att villkorslöst sluta ”ockupera” Gui Minhai, och att detta har HÖGSTA prioritet för aniimperialister. Att FiB/K uttalar detta om Gui Minhai är lika viktigt som att Författarförbundet uttalar sig även för Julian Assange.
För att inte komplicera kommentaren för mycket slutar jag här.
Jan Arvid G!
Ja, vi tycker olika – eller gör olika bedömningar. Din beskrivning; att Gui Minhai är en ”bit av Sverige” som ”ockuperats” av Kina är lätt överspänd och skrämmer enbart till tystnad i en debatt som jag tycker ska kunna föras även i ”fibbosfären”. Jag ser på Gui Minhai på samma sätt som på Davit Isaak, Johan och Martin och andra svenskar som i egenskap av skribenter hamnat i trassel i andra länder. Vill man få dem fria, är det enligt erfarenhet oklokt att i onödan reta det främmande landets regering (regim). Svenska ministrars (regeringens) offentliga agerande har alltså stor betydelse i dessa fall.
Ja, jag tillåter mig att tro att Gui Minhai blivit en bricka i ett ”storpolitiskt spel” och det är vad jag menar med: ”Att inte väga in de storpolitiska aspekterna i denna diskussion – i en förening som även har antiimperialism på sitt program – har jag mycket svårt att förstå.”
Så, jag anser därför att man som antiimperialist och försvarare av yttrandefrihet kan föra denna diskussion.
Knut L!
lindelof.nu är en tryckfrihetsoas. Här diskuteras fakta och bedömningar tills klarast möjliga formuleringar av skilda ståndpunkter hamras fram. Gott!
Ja, kanske att somt av det jag skriver är lätt överspänt. Jag skärper formuleringar för att möjliggöra för andra debattörer att tydligt motsäga mig.
Om något jag skriver skulle ”skrämma till tystnad” vore det illa. Avsikten är den motsatta.
Vi har kommit fram till att vi har olika uppfatningar om medborgarskapets betydelse. Jag menar att Gui Minhai inte är i samma kategori som de två medborgarna i Sverige som dömdes i Etiopien. Etiopien behandlade dem som medborgare i Sverige som begått brott och skulle straffas i Etiopien, och sedan förmodligen skickas till Sverige. Enligt min uppfattning om folkrätt är det däremot en kränkning av en stats suveränitet att överföra en del av befolkningen – en person eller tusen – till annan stats medborgarskap. Medborgarskap är en ytterst viktig sak, vilket visade sig på det nationalsocialistiska Tysklands tid. Nästan i samma klass som statsterritorium, menar jag.
Visst skall Sveriges ledning handla klokt och inte reta upp främmande makt. Visst blir alla saker delar av ett stopolitiskt spel, när statsintressen är inblandade.
Men enligt min uppfattning existerar Gui Minhai-saken enbart därför att:
– FR Kinas ledning vill ha diktatur och frånvaro av yttrandefrihet inom FR Kina.
– FR Kina vill stormaktsimperialistiskt visa Sverige att Sverige har något att sätta emot.
– FR Kina vill stormaktsimperialistiskt visa att medborgarskap inte har betydelse.
Det är därför jag inte förstår varför du lägger så stor vikt vid vad företrädare för Sverige, Förenta staterna och andra västländer gör i frågan.
Låt mig jämföra. Om Sverige, påverkat av Förenta staterna, beslutar om att FR Kina skall utestängas från en teknisk-ekonomisk verksamhet, så ÄR det ju faktiskt Sverige och Förenta staterna som INITIERAR något som går FR Kinas intresse emot. Sådana aspekter saknas ju i Gui Minhai-sakens ursprung?
Jan Arvid G!
Jag skriver inte under på dina tre teser:
– FR Kinas ledning vill ha diktatur och frånvaro av yttrandefrihet inom FR Kina. (Det är inte vår sak att diktera hur de ska sköta sina interna angelägenheter)
– FR Kina vill stormaktsimperialistiskt visa Sverige att Sverige (?) har något att sätta emot. (Fattas inte ett ”inte” här? Kina använder de medel som står till buds inom folkrättens ramar – om än burdust och hotfullt ibland.)
– FR Kina vill stormaktsimperialistiskt visa att medborgarskap inte har betydelse. (De erkänner inte dubbelt medborgarskap, så har jag uppfattat det.)
Välkommen fler personer att diskutera detta. Jag har nu sagt mitt.
Knut L!
Du skriver att ”det är inte vår sak att diktera hur de ska sköta sina interna angelägenheter”. För att din mening ska bli möjlig att diskutera (och inte bara en skrikig paroll) behöver den förtydligas på tre (3) punkter:
1) Du har stavat fel på sjunde ordet. Det ska in ett ”s” före k-et och ett ”u” efter; ”diskutera” är vad vi gör här!
2) Ett fel av samma art finns med tionde och elfte ordet; ”ska sköta”. Presens, d v s ”sköter”, är här lämpligare uttrycksform.
3) Slutklämmen om ”sina interna angelägenheter” låter antyda att detta är något som står över diskussionen. Så är det naturligtvis inte alls. Uttrycket ”interna angelägenheter” är vanligt att använda när olika diktatoriska makthavare i olika länder försöker avvisa kritik mot ”sina” rättssystem. T ex Orban i Ungern eller Afewerki i Eritrea. Vi bör inte av något skäl låta oss influeras av sådant språkbruk utan i stället ersätta detta med ett helt neutralt ord; ”rättssystem”.
På detta sätt blir det möjligt att öppet och ärligt resonera kring våra olika ståndpunkter. Om jag förstår dig rätt reagerar du på att SF i sitt uttalande INTE tar med Julian Assange som skyddsvärd. Det är en helt riktig kritik, som jag delar till fullo. Dock drar jag mig till minnes att du i diskussion inför och under FiB/K-stämmans svar på motionen om Gui Minhai under ett helt år hävdade att Gui och Assange inte skulle behandlas på samma sätt. Det är bra att du ändrat dig på den punkten och nu ser sammanhanget i sin helhet.
Knut L!
Om de tre punkterna:
1. Givetvis dikterar ingen stat hur andra stater sköter sina egna angelägenheter. Jag förstår inte varför du nämner saken. Orsaken till att jag skrev punkt ett var, att det är ett uppenbart sant påstående att FR Kinas ledning inte vill att medborgare skall ha yttrandefrihet av det slag som finns i till exempel Förenta staterna med första konstitutionstillägget. Det är ju lika uppenbart sant som det är sant att Förenta staternas ledning förföljer och straffar dem som avslöjar statsbrott begångna av Förenta staternas, på sätt som är rättsvidriga och skadliga för världen. Jag förstår inte varför många debattörer vill att den stora bilden skall ändra på grundfakta. En rimlig bedömning är att tillslaget mot Gui Minhai beror på att en politik för att tysta opposition och minska möjligheterna att yttra sig och informera sig i Kina. Den bedömningen är lika rimlig även om man tycker att Förenta staternas stomaktsställning är det värsta som hänt sedan det nationalsocialistiska Tyskland (eller värre), och att FR Kinas politik är nödvändig och klok.
2. Ja, ett ”inte” fattades, tack. Vi har nått punkten där två som samtalar tycker att den andra säger att bananer är blå och maskrosor röda. Att Kina skulle handla inom folkrättens ramar i fallet Gui Minhai kan jag inte bemöta på annat sätt än att maskrosor är gula, inte röda. Mina fotografier av maksrosors gula färg och min kemiska isolering av anteraxanthin och andra ämnen som gör maskrosor gula har jag fått publicerade här och annorstädes under några år. FR Kina uppträder inte inom folkrättens ramar (ehuru stundom burdust och hotfullt), och maskrosor är inte röda.
3. Under två år har jag debatterat med flera personer om detta med medborgarskap. Ingen har anfört någon hållbar invändning mot min utredning av grundfakta. Ovanpå detta är det givetvis en bedömning jag gör när jag skriver att ”FR Kina vill stormaktsimperialistiskt visa att medborgarskap inte har betydelse”. Den bedömningen kan man tycka är fel. Att upprepa det sanna faktumet att FR Kina inte erkänner dubbla medborgarskap tillför inget som stödjer FR Kinas påståenden. Tvärtom leder det till slutsatsen att Gui Minhai blev uteslutande och enbart medborgare i Sverige, och att han fortfarande är det, eftersom en ändring på den punkten är lagtekniskt omöjlig, utan utrymme för tolkningar eller åsikter.
Tack för debatten!
Jan Arvid G!
Tack själv!