Jan Guillous kategoriska uttalande i TV-soffan ”Man visste inte” är typiskt. Svart eller vitt blir lätt Guillous hållning.
Hur välkänt det verkligen var att ett industriellt drivet folkmord på judar romer och andra pågick i Naziriket söder, väster och öster om oss i Sverige 1942, är förstås omöjligt att veta. Att denna ohygglighet pågick kunde man visserligen läsa i svenska tidningar 1942, det är lätt att bevisa. Men vad människor verkligen visste och vad de tänkte och förstod därom kan man bara spekulera omkring.
Men några saker kan man säga med ganska stor säkerhet. För det första kan man vara tämligen säker på att alla antinazistiska partier, grupper och individer visste och försökte sprida denna nyhet så gott de förmådde.
För det andra kan man vara tämligen säker på att tyskvänliga och rent nazianstuckna partier, grupper och individer gjorde sitt bästa för att förneka, förringa och ignorera denna nyhet.
Ett propagandakrig pågick alltså, med allt vad sådana krig innebär. Spänningen mellan antinazister och pronazister blev allt tuffare. Så, för det tredje kan man vara tämligen säker på att med ett hårdnande debattklimat försökte de allra flesta människor undvika öppna bataljer i hemmen på jobbet och på gatan. Det var alltså ett gynnsamt klimat för de nazianstuckna att utmåla nyheten som överdriven, alarmistisk och propagandistisk.
Man kan därför kanske säga att det för många människor faktiskt var svårt att veta vad som egentligen pågick och hur allvarligt det var. Men däremot är det fel att säga ”Man visste inte”.
Men, UD visste, statsministern visste, regeringen och de flesta i riksdagen visste. Däremot visste man under ganska lång tid inte hur man skulle hantera nyheten. För dem var frågan förstås känslig.
Reflektion!
Det här är lätt att jämföra med det som skett under ganska många år och fortfarande pågår i kölvattnet på stormakten USAs ojämförligt dödsbringande militärapparat. Trots all rapportering i medier om antalet dödade, skadade och fördrivna människor på Balkan, i Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan, Libyen, Syrien, tortyr i hemliga illegala fängelser … säger en majoritet svenskar att de inte vet. I alla fall vet de inte om det som sker är nödvändigt, orsakat av USA eller av någon annan ondskefull osynlig makt. Detta beror i sin tur på att USA dominerar västvärldens medier, bedriver en exempellös åsiktskartläggning av oss alla på detaljnivå och förleder och skrämmer på så sätt effektivt ännu den stora massan. Detta trots att de påstår sig företräda demokrati och yttrandefrihet i världen.
Vi är ännu ganska få som hävdar att USA/EU/NATO är det stora krigiska, dödsbringande och fascistiska hotet mot oss alla. Jag anser att det finns tillräckligt med information för att många många fler borde säga samma sak.
Läs också Henrik Arnstad i ETC och Ola Larsmo i UNT
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: förintelsen, Henrik Arnstad, Jan Guillou, Ola Larsmo
Ursäkta, USA/EU/NATO – ett fascistiskt hot emot oss?
Enligt mig föreligger inget direkt militärt hot emot Sverige. Det som oroar mig är den notoriske lögnaren och maktmänniskan Putin och religiösa galningar inom kristendom och islam.
F.ö. rekommenderar jag Guillous senaste bok som initierat skildrar hur nazismen togs emot av familjen Lauritzen. Två av barnen stred t.ex. på varsin sida i Norge under ockupationen.
Diskussionen om hur mycket man visste eller inte visste om judeutrotningen är naturligtvis mycket intressant. Samtidigt känns den lite ”väst”, om jag får uttrycka mig så.
Hur många vet än idag om att 2 miljoner sovjetiska Röda Armé-soldater i tysk fångenskap, på ockuperat sovjetiskt territorium, svalt och frös ihjäl under krigsvintern 1941/42? Det hela är i stort odokumenterat.
För civilbefolkningen var det en skräckupplevelse som förebådade vilken behandling de kunde vänta (och redan fått, naturligtvis). Massdöden i de avlägsna fånglägren togs inte på något särskilt allvar i Tyskland, de gällde ju bara undermänniskor och dessas massdöd ingick i själva idén med invasionen av Sovjetunionen. Det var först på vårkanten 1942 som Hermann Göring vaknade upp och insåg att värdefull arbetskraft gått till spillo.
Tyskland hade räknat med att avgöra kriget mot Sovjet på ett par månader, vilket man misslyckades med. Våren 1942 insåg man att hela samhället måste ställas om till krigsinsatsen, och att det fattades ett par millioner människor till rustningsindustrin.
Intressant och tänkvärt resonemang kring den selektiva glömskan och dess orsaker. Jag tror Guillou hade en poäng härförleden då han i något av sina verk påpekade att engelsmännen hade mycket att lära Hitler vad gäller grymheter. Frågan är ju vem som visste vad i en speciell historisk miljö.
Christer S!
Det finns mycket som oroar i världen idag. Visst är Putin en notorisk lögnare, men vem av världens ledare är inte det? Demonisera inte Putin i förhållande till de andra, det riskerar att bli lika tokigt som när jag som barn fick höra att andra världskriget var Hitlers fel.
För att svara på frågan om svenskarna var medvetna om förintelsen 1942 kanske man måste börja med en definition av begreppet folkmord eftersom förföljelser av judar inte uppfanns i och med 2:a värlskriget.
FN:s definition av ett folkmord är handlingar: ”förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan.”
Visste då svenskar i allmänhet att nazisterna helt eller delvis förintade judarna 1942?
En artikel i ETC hävdar detta: Bla sägs följande:
”Detta är fel. Den svenska allmänheten var välinformerad om Förintelsen, redan från allra första början då folkmordet startade sommaren 1941 i samband med det tyska överfallet på Sovjetunionen.
Pronazistiska Aftonbladet hade en reporter på plats i Baltikum och publicerade en stort uppslagen artikel. Reportern Fritz L Lönnegren skrev att ´man uppgav att flera tusen judar dödats´ och fortsatte:
´Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Man vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat.´”
Aftonbladet hade vid denna tid en upplaga på 100 000 vilket utgjorde ca 1,5 procent av det svenska folket.
Men vad hände samtidigt som denna nyhet om att flera tusen judar dödats? Kanske denna nyhet hamnade i skuggan av att Hitlers angrepp under denna sommar 1941 redan inledningsvis lett till 3,2 miljoner sovjetmedborgares död (det skulle senare bli 20 miljoner)? Även om man 1941 säkert ganska allmänt kände till Hitlers och nazisternas förföljelser av judar, kände man verkligen till att det handlade om att systematiskt utrota judarna fysiskt? Att det rörde sig om miljoner?
Den internationellt erkände Simon Wiesenthal verkar inte anse att ens tyskarna allmänt visste om förintelsen. Och om en artikel om att ett par tusen judar dödats, hur avskyvärt det än är, skall betraktas som förintelse hur många förintelser har vi då haft under de senaste åren?
För glöm inte att frågan var om svenska folket 1941 kände till FÖRINTELSEN. Inte om man kände till mord och förföljelse av judar på den nivå som nämns i Aftonbladet 1941. Skall mord på ett par tusen judar i Baltikum kallas FOLKMORD så bör väl Israels mord av 2000 Gazabor också vara en FÖRINTELSE? Att det senare verkligen utvecklades till en förintelse det vet vi, men visste allmänheten det 1941?
Backa ett steg. Fråga: finns det en rimlig definition och ett användbart mått på ”vet/visste”? (Alltså i vilken grad, och av vilka, viss typ av information var känd.) Har man definition och mått bör det vara enklare att avgöra i vilken grad olika samhällsgrupper ”visste”. Annars blir det mer av löst prat.
Medan jag har ordet: utbrott av typen ”den notoriske lögnaren och maktmänniskan Putin” eller ”Visst är Putin en notorisk lögnare” gör ett fånigt intryck. Verkar som skribenterna vill bevisa någonting?
Eftersom debatten kring Guillouboken fortsatt här så måste jag kanske upprepa en kommentar jag gjort där, som gick ut på att en ”större eller åtminstone en mycket stor del av engelsmännen, särskilt kvinnorna, under kriget vägrade lyssna på alla historier om grymhet. Av ointresserade lyssnare hade dessa t.o.m. helt enkelt avfärdats som ’propaganda’, till inte ringa harm och förtret för flyktingar, som anlänt till London mer eller mindre direkt från koncentrationsläger, kanske med hoppet om att deras egna upplevelser skulle ytterligare egga en mäktig men oförstående bundsförvants stridslust.” Detta enligt en artikel i Daily Express i augusti 1944.
Ett skäl till engelsmännens inställning har varit, trodde Daily Express ledarskribent, att de förskonats från dessa erfarenheter och att ”opartiska bevis” saknats:
Om brittiska allmänheten, som ju hade överväldigande skäl att misstro den nazityska makten, hade svårt att sätta tilltro till uppgifterna om organiserade folkmord, är det ju inte konstigt att oförmågan var ännu större i det ”neutrala” Sverige.
Einar Askestad om fascismen, nationalismen och Henrik Arnstad.