Den representativa demokratin är en skör skapelse. Den bör inte
överansträngas.
Två ”historiska beslut” under senare år har fattats med minsta möjliga
marginal i svenska representativa församlingar. När Stockholms
kommunfullmäktige röstade om Nya Slussen-projektet, stöddes detta
av 52 ledamöter; 49 motsatte sig. När Sveriges Riksdag beslöt att
avskaffa den allmänna värnplikten (”i fred”, som det heter – hur
snabbt kan man införa den under krig?), skedde det också med tre
rösters övervikt. I bägge fallen hade det räckt med att två ombud lagt
sin röst i andra vågskålen för ett motsatt resultat.
Alla insatta vet att omröstningsresultat inte har med representativitet
att göra. Ett antal personer i den segrande majoriteten har röstat mot
sin övertygelse. De har lytt partipiskan. Detsamma kan givetvis gälla
minoriteten. Bland de riksdagsmän som stödde förslaget om
värnpliktens avskaffande finns flera som säger sig idag ångra detta;
man får en stark känsla av att de ångrade sig i samma stund som de
röstade. I Slussen-frågan gick det prestige, och den fick lov att kosta
flera skattemiljarder kronor mer än vad som hade krävts med ett
renoveringsalternativ. (Detta i en stad som missköter gatuhållningen…)
Sådana här tunna majoriteter kan förvisso accepteras när det gäller
frågor av lägre dignitet. Men ”historiska beslut” (som var föredragande
borgarrådets karakteristik under den fullmäktigesession då Slussen-
ärendet avgjordes) får inte drivas igenom på så lösa grunder. Efter
påföljande allmänt val kan majoritetsförhållandet vara det rakt
motsatta, och då finns som regel ingen återvändo. Gamla Slussen, som
har ansetts vara världens bästa trafikseparering, ligger nu som ett öppet sår i stadsmitten. Och den svenska armén i sin tur är utblottad
på soldater. Ett nytt folkförsvar tar något decennium att få på benen.
Den representativa demokratin kräver någonting av sina utövare. En
politisk försiktighetsprincip. Det ska inte vara för lätt att fatta beslut.
Det måste finnas friktioner. I viktiga frågor borde en större minoritet
kunna kräva två omröstningar, med ett par månaders mellanrum, där
den senare fäller avgörandet. Ångermånader.
Sven Hofman
Den brittiska Brexitomröstningen är ett exempel. I Sverige kräver en grundlagsändring två riksdagsbeslut med val emellan, d v s beslut av två olika riksdagar. Att gå ur EU är ett beslut av samma magnitud som en grundlagsändring, men i det demokratiska Storbritannien överläts detta åt en enda svajig folkomröstning.
(S) röstade i riksdagen mot avskaffandet av den allmänna värnplikten men har inte i regeringsställning drivit att den skall återinföras. Så man får väl betrakta nejet i riksdagen som en ren taktikgrej. Man ville ha ryggen fri.