Visst kan man förfasa sig. Visst är det en uselt undergiven utfrågare som leder samtalet. Visst kan man se det som en ny form av kändisjournalistik; makthavare intervjuar makthavare. Visst kan man se det som propaganda; ett gyllene tillfälle för maktens absoluta toppar att få bre tjockt över sina misslyckanden och brott och framställa sig som riktigt fina människor. Allt jag läst har pekat åt detta håll.
Nu har jag tittat på det första programmet när Fredrik Reinfeldt möter Condolessa Rice, framstående statsvetare på Stanford University och en av de mest ansvariga för USAs utrikespolitik under Bush-eran. Innan jag fortsätter vill jag att ni påminner er om de verkliga förhållandena genom att lyssna till en annan professor med betydligt bättre kläm på sanningen än professor Rice.
Med detta i minnet framstår professor Rice´s skönmålning som ett mästerstycke i etablerat ljugande. Och detta kära läsare, ser jag som mycket intressant att bevittna. Tänk att vara ansvarig för i runda slängar 600 000 irakiers död och ändå sitta och säga att kriget sköttes ”excellent”. Klart att hon förvränger och förtränger sanningen, den är ju helt omöjlig.
Denna uppvisning hade vi aldrig fått ta del av utan att SVT engagerat Fredrik Reinfeldt, som ju är (har varit) kompis med alla fyra nu förbrukade toppfigurer (Blair, Fogh Rasmussen, Rice, Stoltenberg) som han nu ska möta. Ingen har något att frukta, därför ställer de upp och spelar upp sina förljugna mästerstycken inför öppen ridå.
Någon kanske tänker att det här är etablissemangets sätt att dupera opinionen ännu mer än vanligt. Upprördheten hos t ex Anders Romelsjö och Maj Wechselmann är nästan obeskrivlig. Även många andra instämmer, vilket ger programmet en enorm uppmärksamhet, vilket säkerligen är mycket välkommet för SVT. Jag är däremot inte särskilt förvånad. Även Public Service gör numera nästan allt för att göra program för export på en kommersiell mediemarknad.
Och, möjligen biter sig både Reinfeldt och hans toppkompisar i svansen en aning. Jag tror nämligen vanliga tittare i stor utsträckning genomskåda denna skenjournalistik. Kanske vi till och med ska vara glada att vi får se dessa förbrukade högdjur tala länge i egen sak. Det blir ju faktiskt surrealistiskt, ja närmast komiskt eftersom vi sitter man facit. Idag börjar ju insikten sjunka in i breda lager att USA är allvarligt på dekis. Ja, den saken medgav till och med professor Rice – om än inlindat och lättsmält.
Alltså, tack vare att SVT lyckats få Fredrik Reinfeldt att söka upp sina gamla kompisar bland förbrukade toppolitiker med ett kamerateam får vi ta del av dessa fyra mästerstycken av historieförfalskning. Det är lärorikt.
Lögnen har korta ben sägs det.
Det kan därför vara bra att låta lögnare ljuga på dokumenterat vis, gärna så mycket som möjligt. Då är ofta en fjäskande reporter effektiv, lögnaren känner sig trygg och vågar ta ut svängarna lite, där en klassisk skjutjärnsreporter inte fått ut mycket mer än svävande uttalanden.
Hade fjäskaren varit en taktisk fjäskare istället för en ärlig underhuggare så hade man kunnat locka fram lögner på något mer konkreta saker. Men man kan inte begära hur mycket som helst.
Toppmötet blir ett framtida dokument över ”elitens” förljugenhet och samförstånd kring lögner.
Sanningen finns där, alltid, för var och en att upptäcka.
Alla fyra programmen med dessa ”föredettingar” bör ha varit inspelade före det amerikanska valet, alltså hade tänkt att avnjutas mot bakgrund av en vetskap att snart sitter Hillary i Vita Huset och ”vi” kan fortsätta som förut. Nu känns de fyra som ännu större ”föredettingar”.
Anders, som det har något alls med dina NeoCon att göra.
De som tror NeoCon kommer ändra världen har tydligen inte fattat hur den moderna Sovjetstaten funkar.
Ja, jag har tänkt i liknande banor. Måste inte tittaren avgöra lögnens bärighet inte ”vi som vet typ”. Är det inte lite ”nedvärderande åt publiken” som MW torgför. Folk är inte dumma.
Trodde först inte detta var möjligt i Public Service. Små människor, en sorts gnomer, som gosar med varandra i detta eländiga program som nu sprids i Public Service. De är mycket små och sitter i en sandlåda som de tror är världen. Öppnar sina hjärtan för varandra. Man tar sig för pannan!
”Beslutsfattare” som är krigsförbrytare framträder och gör anspråk på vår tid. Dags kasta ut TV:n! Programmen bör anmälas för spridande av ensidig propaganda. Sverige framstår alltmer som USA:s 51:a delstat. Tur att vi har Chomsky ett tag till. Vad säger Löfvénregimen?
Jag tillåter mig citera medarbetare Mats Parner från facebook:
”I en serie TV-program som betitlas Toppmötet har Fredrik Reinfeldt i tur och ordning samtalat med Condoleezza Rice (f d utrikesminister i Förenta Staterna), Anders Fogh Rasmussen (f d statsminister nere i Danmark) samt med Tony Blair (f d premiärminister i Storbritannien). Jag avsåg att kolla in samtliga dessa intervjuprogram från början till slut, men det har visat sig omöjligt. Jag blev illa berörd varje gång – men såg trots allt hela Tony B-intervjun utom de sista 10 minuterna.
Blair och Rice framstod som synnerligen förbindliga, avspända och verbala gestalter, sympatiska och ödmjuka dessutom, F Rasmussen som en kärvare typ, men saken är ju den att de är krigsförbrytare, i varje fall de båda förstnämnda. Såväl Rice som Blair var höggradigt aktiva, då Irak ockuperades – på våren 2003 – under dubbelt falska förespeglingar och i strid med FN-stadgan och internationell rätt. Är inte det en korrekt beskrivning, eller har jag missförstått någonting?
Irak-invasionen har behandlats i samtliga tre program och med den jovialiske Reinfeldts goda minne penetrerats och problematiserats. Tillvägagångssättet har känts ovärdigt. Interventionen av Irak, 2003, är en av vår tids verkligt stora frågor och en av de faktorer, kanske den viktigaste av alla, bakom de senaste årens stora flyktingvågor. Tillkommer gör Afghanistan, Libyen och Syrien, där mönstret delvis är likartat.
Det finns sådant som inte bör ”problematiseras”. Irak är ett exempel så gott som något. Förintelsen ett annat.”
Det är ett annat sätt se det på. Visst borde SVT skämmas, men jag tror de är ur stånd till sådant.
Är det någon som har några invändningar mot följande enkla, men kanske naiva punkter?
1) Syrien är 2011 en internationellt erkänd, självständig stat med medlemskap i FN och omfattande diplomatisk representation.
2) Den styrs av Assad som av många i Syrien anses vara en despotisk diktator. Det kanske många anser också utanför Syrien, men det saknar politisk relevans (”icke-inblandning i inre angelägenheter”).
3) Dessa motståndare till Assadregimen gör uppror 2011, vilket slås ner. Vi kan tycka att dessa motståndare till diktaturen borde ha segrat, men det är under förutsättning att vi vet att de verkligen var emot diktatur, och inte bara ville ersätta en med en annan. Men det kan inte annat än stanna som en personlig uppfattning. Icke-inblandning…
4) Diverse stora och medelstora makter börjar dock med vapen, pengar och propaganda stödja en överlevande ”opposition”. Detta är ett brott emot internationellt uppträdande och respekt för Syriens suveränitet (jmf Hitlers och Mussolinis stöd till Francos ”oppositionella” trupper 1936-39).
5) När Assad 2015 inbjuder ryska militärer att hjälpa regimen emot ”oppositionen” är han i sin fulla rätt. Vi kan, beroende på vår politiska uppfagttning, ha åsikter om detta är ”bra” eller ”dåligt” för Syrien och dess folk. Antifascister hade 1936 gärna sett att England och Frankrike engagerade sig på den lagliga spanska regeringens sida, medan andra föredrog att Franco segrade.
6) När amerikanska och andra militära enheter börjar bekämpa IS och andra ”oppositionella” i syriskt luftrum, saknar de varje internationell rätt att göra detta. Det är lika mycket en krigshandling emot Syrien som emot IS m fl.
7) Det är otvivelaktigt så att Rysslands stöd till Assad mycket motiveras av att de har en marinbas i Syrien. De kan vi ha våra uppfattningar om, men den är där med den lagliga regeringens tillstånd, liksom Keflaviksbasen på Island
ALLTSÅ: Krigsanstiftarna är USA, Saudiarabien, Storbritannien, Danmark, Norge, Frankrike m fl.
PS: Om något terrordåd i USA kan spåras tillbaka till någon cell i Södertälje är regeringen Löfvén – för att oskadliggöra den – i sin fulla rätt att bjuda in amerikanska marinkårssoldater. Men de får inte komma och ”hjälpa” loss utan inbjudan. Det är vad man gjort i Syrien.
Anders P!
Du har fått med allt. Folkrättens grunder och bra exempel exempelvis hur vårt land om vi angreps också kan söka stöd från annan nation för kollektivt självförsvar. Teoretiskt söka stöd från Finland vid ett ryskt anfall.
USA:s krig de senaste decennierna har präglats av avsaknaden av folkrättsligt stöd. Istället har de i strid med folkrätten bombat i Balkan och Irak genom Nato och mot folkrätten agerat med angrepp på marken.
Hans A!
Varför gå som katten kring het gröt? Blir vi solokvist anfallna av Ryssland så har vi rätt att begära hjälp också från NATO och USA. Dessa våra ”vänner” kanske då visar sig inte ha ”möjlighet” av en eller annan orsak, kanske p g a någon hemlig överenskommelse med Ryssland. USA och NATO måste ju dessutom se saker och ting ”i ett större perspektiv”.
Kulmen på den förljugna serien Toppmötet blev Efter Toppmötet där tre inbjudna gäster diskuterar programserien. Kruxet är att ingen av dem är i grunden kritiska till Irakkriget, bara till att USA genomförde det så dåligt, klantade sig som Jan H uttrycker det. JH och Cecilia Uddén beklagar att Obama var så obeslutsam och inte bombade Assad när han hade chansen. Hans velighet banade väg för Putins inträde på scenen. Abir Al-Sahlani anser fortfarande att USA gjorde en god sak ”för nu har vi ett parlament”. För henne var skälet till att eliminera Saddam inte massförstörelsevapnen, utan att sanktionerna dödade irakiska barn!
Serien är totalt renons på kritiska frågor utifrån internationell rätt. Fogh Rasmussen framställs som smart när han motiverar sitt stöd till Bush/Blair med att Saddam inte levt upp till FN-resolutioner. Eftersom FN inte gav sitt stöd till kriget var det illegalt och ev. efterlevnad av tidigare resolutioner var och är av underordnad betydelse!
Viljan att rättfärdiga kriget skiner igenom.
Parallellt med de intensiva försöken att peka ut Ryssland som huvudfienden och som den aggressiva stormakten, smyger kineserna – som i praktiken tagit över världsherraväldet – vidare med exempelvis sin enorma kapitalexport.
De kinesiska investeringarna ökade fyra ggr inom EU-området 2016. En ökning med 76% på ett år, en enorm expansion på kort tid. Inte mindre än 35.1 miljarder dollar investerades enbart i Tyskland, som haft fullt upp med att freda sig. Framför allt har de köpt upp ett antal stora databjässar, tills tyskarna slog ifrån sig och stoppade och till och med upphävde redan avslutade affärer med kineserna.
Dessutom översteg för första gången de kinesiska investeringarna i USA det motsatta flöden in i Kina. En historisk händelse som även den bekräftar vilket land som är herre på täppan globalt sett.
Denna utveckling gäller det att hålla ögonen på, då alla stater med gigantisk kapitalexport – historiskt sett – så småningom får stopp i maskineriet med resultatet att i det läget ta till en aggressiv imperialistisk expansion för att säkerställa sina intressen.