Sveriges militära försvar är sällan någon stor valfråga. Så också i årets val. Traditionellt har försvarsfrågor behandlats i riksdagen på sådant sätt att största möjliga uppslutning skapats runt försvarsbesluten.
Egentligen finns inget viktigare än att vi ser till att vi har ett trovärdigt försvar för hela landet. Under de senaste 30 åren har emellertid försvaret genomgått en total förvandling, från ett värnpliktsbaserat territorialförsvar till en liten rörlig krigsmakt av yrkessoldater främst för utlandstjänst, synkroniserat med och under befäl av Nato. Vad som är ett ”modernt” försvar idag är alltså frågan: Nato och Europride eller en värnpliktsarmé av ”sega gubbar och gummor”.
Utan att kritisera denna dramatiska omställning säger sig försvarsansvariga nu också sträva efter ett starkt nationellt försvar. Men dessa två försvarstyper låter sig knappast förenas. Vi måste välja; antingen ett nationellt värnpliktsförsvar eller yrkesbaserade hängtrupper till Nato.
Med tanke på den ökade spänningen i världen mellan kärnvapengiganterna USA och Ryssland är vår flersekelgamla och väl beprövade alliansfrihet det som borde framstå som det enda förnuftiga. Men så är det underligt nog inte.
Utvecklingen mot ett allt närmare samarbete med USA och Nato fortsätter med det så kallade värdlandsavtalet och de dyra och dåliga amerikanska luftvärnsrobatarna (Patriot) framför billigare och bättre alternativ från något annat land – samtidigt som vi alltså ska rusta upp vårt eget försvar inte minst på Gotland (som hotas av Ryssland). Det hänger inte ihop.
Enkät till partierna
Utgivarna på alliansfriheten.se gjorde ett utskick till alla åtta riksdagspartierna och bad om deras svar på två grundfrågor som enligt deras mening är avgörande:
- Den allmänna värnplikten?
- Ett uthålligt territorialförsvar för hela landet?
Resultatet redovisade de häromdagen på sin sajt. Jag roade mig med att sammanställa resultatet i en schematisk tabell. Jag har också lagt till frågan ”Nej till Nato”.
Är partiet för allmän värnplikt (inte bara några tusen per år) får man ett +. Är partiet entydigt för ett territorialförsvar av hela landet får man ett +. Är partiet emot samarbetet med Nato får man också ett +. Är man emot dessa ting får man –. Tveksamma eller undanglidande svar redovisar jag med ett ?. Så här blev då resultatet (bäst vore 3+ och sämst är 3–):
Nå vad kan man då säga om detta?
Resultatet
L, M och KD är sämst i försvarsfrågan (3–). C och SD har båda något positivt, som dock vägs upp av något negativt eller någon oklarhet (±). MP ska hedras för att man säger nej till Nato, trots att man är oklar om annat. Men bäst i försvarsfrågan är V även om de svarar oklart om territorialförsvaret.
I en klass för sig svävar S med oklara svar på alla tre områdena och man försöker sitta på alla stolar samtidigt:
- Kalla in 4.000 värnpliktiga per år som ska passas in i det Natosynkade ”yrkesförsvaret”.
- Frågan om ett territorialförsvar tycker man helt enkelt inte man ska behöva svara på.
- Samarbeta med USA och i praktiken vara med i Nato, men avstå från att driva på för ett formellt Natomedlemskap.
Min slutsats
Av denna partienkät från alliansfriheten.se (och mitt lilla tillägg om Nato) att döma är Vänstern det mest pålitliga partiet i försvarsfrågan, Miljöpartiet näst bäst och resten djupt opålitliga och t o m ointresserade av att vi själva ska kunna försvara hela landet.
Om det inte vore så allvarligt, vore det faktiskt komiskt. För om man blickar tillbaka sådär 40 år så var ”borgerligheten (S, M, Fp, C och KDS)” försvarsvänliga (för ett territorialförsvar), medan Vänstern (VPK) hade klart pacifistiska tendenser och var undfallande mot kärnvapenmakten Sovjet. Men! Alla var överens om alliansfriheten.
”Av denna partienkät från alliansfriheten.se (och mitt lilla tillägg om Nato) att döma är Vänstern det mest pålitliga partiet i försvarsfrågan, Miljöpartiet näst bäst och resten djupt opålitliga och t o m ointresserade av att vi själva ska kunna försvara hela landet.”
Vad menar du med mest pålitlig, Knut? Kan ett parti som a) tycker att vi skall vara med i insatsstyrkor lite här och där, b) röstade för Sveriges deltagande i angreppet på Libyen och c) anser att presidenten i Syrien är en diktator som bör bytas ut av andra än det egna folket, om nu detta folk inte gör det snarast, kan ett sådant parti ens benämnas fredsvänligt?
Kanske jag skulle skrivit ”minst opålitliga partiet”.
Dock, dina punkter a, b och c hör inte direkt till försvarspolitiken, utan till utrikespolitiken. Visst hänger det ihop, men ska man nu välja blir det till att ta det onda med det goda.
Rätta mig om jag har fel, men har inte alla partier fotografier av sina kandidater som främsta dragplåster?
Jag tänker på förr i tiden, 50- och 60-talet. Var det inte så att många valaffischer avbildade vardagen med vardagsmänniskor, antingen hur det var nu eller hur det skulle bli.