Förtjänster och problem hos forskaren Ola Tunander

Konfliktforskaren Ola Tunander aktualiseras ofta i lindelof.nu. Redaktören menar, att Ola Tunanders verk är viktigt för förståelsen av Nord Stream och för förståelsen av ubåtsfrågan i Sverige. Dessutom hänvisas till Ola Tunanders analyser av Ukrainakriget och av världsläget. En allmän bedömning är alltså påkallad.

Jag har framfört kritik mot Ola Tunander, men gör nu en balanserad bedömning. Jag presenterar också en ny observation om hans bok Navigationsexperten, som recenserades av Curt Linderholm 6 oktober 2021.

Ola Tunanders främsta förtjänster är hans mod att säga det impopulära, som leder till social och medial utstötning, och hans framhävande av oväntade förklaringar till vissa händelser, förklaringar som, med Erik Göthes klassiska översättning av Carl von Ossietzky-resningens avslag i Tysklands högsta domstol, ”inte är alldeles omöjliga att hävda”. Jag tänker på hans kartläggning av flygplans och båtars rörelser och deras eventuella samband med Nord Stream-sprängningen. Eftersom jag letar efter geolokaliserade grundfakta, till exempel var Oresjnik-delar slagit ned, hyser jag kollegial uppskattning för viljan hos Ola T att fästa händelser på kartan.

Jag tänker också på saker som att från Förenta staterna utsända marinofficerare ankom 21 oktober 1981 till Karlskrona, samma kväll som den sovjetiska ubåten U-137 grundstötte. Ola T:s förklaring till marinofficerarnas ankomst må vara obevisad och långsökt, men om man vill utröna sanningen utan förutfattade meningar måste man var öppen för allt, som inte är alldeles omöjligt att hävda.

Vi vanliga politiskt aktiva medborgare har inte tillgång till ett enda fullgott bevis på sovjetiska ubåtar på svenskt vatten på 1980-talet utom i fallet U-137. Därför läser jag Ola Tunanders utsagor om västliga kränkningar. Ett värdefullt bidrag till yttrandefriheten är att ”Karl-Andersson-narrativet”, om vi kallar det så efter officeren som först bordade U-137, föreligger i bokform i Navigationsexperten.

Karl Andersson är en intressant person. Kontakterna mellan Ola Tunander och Karl Andersson var tydligen så intensiva, så att Karl Andersson framstår som medförfattare till den alternativa bilden, att U-137 var en konspiration med ryskt deltagande, en konspiration som var menad att sätta en sovjetisk ubåt på grund för att skapa en världsnyhet och vända Sverige bort från alliansfrihet till sovjethat. Det var en ”formativ händelse som i grunden förändrade Sverige” med Ola Tunanders ord.

Det har skrivits att i Sverige fanns ett slags parallell statsledning, som jag i denna artikel kallar ”Nato-anslutna parallell-Sverige”. Svenska marinofficerare vore som ett frimureri med egen utrikespolitik, sades det. Olof Palme kände säkert till Nato-anslutna parallell-Sverige, men ingick inte däri. Arbetarklassgrabben Karl Andersson förefaller ha varit fullkomligt avskild från Nato-anslutna parallell-Sverige. Om man spekulerar friskt i Ola Tunanders anda, kan man undra huruvida Karl Andersson ingick i en del av officerskåren som var socialdemokratiskt skyddad? Karl A:s slutstation, chef för Karlskrona örlogsskolor 1984, låter som om försvaret gav honom en ofarlig post av landshövdingstyp, snarare än ett viktigt jobb med riktiga vapen och utlandskontakter.

I en TV-intervju sade Karl A att han vid första anblicken trodde att U-137 var en övning med en svensk ubåt förklädd till sovjetisk. ”Men”, sade han ”då fladdrade sovjetiska örlogsflaggan ut i en vindstöt, och flaggor skojar vi inte med i flottan”. Så fredligt tänkte han alltså, i stället för ”Hur svenska stålet biter, kom låt oss pröva på! Ur vägen moskoviter, friskt mod I gossar blå!” Karl A undrade också varför Sovjetunion inte hade ”chartrat en svensk fiskebåt och satt svensk flagga på den och tuffat omkring och lodat och mätt hur mycket som helst”. En lite tafatt och troskyldig vanlig svensk arbetare, mitt i en Nato-ansluten svensk flotta, det är mitt intryck.

När jag läste Karl A:s och Ola T:s samarbetsprojekt Navigationsexperten gjorde jag en förbluffande upptäckt. Ola T:s tes är, att i Sovjetunionen fanns ett starkt och självständigt land i landet, som vi kan kalla ”Gammal-Ryssland”. Gammal-Ryssland vore sovjetkritiskt, anti-bolsjevikiskt och flott-baserat, medan sovjetarmén vore bolsjevikisk enligt Ola T:s hypotes. Med exemplet amiral Valentin Selivanov, ställföreträdande chef för sovjetiska marinen, målar Ola T upp ett tsaristiskt och ortodoxt döpt och troende Gammal-Ryssland, som fanns inuti Sovjetunionen, och som hellre ville tala om kristen enhet, gamla sjöslag med svenskar och turkar, och som gav fulla fan i att Kronstadtmatroserna var en huvudstyrka i revolutionerna 1917, men framhävde Kronstadtmatrosernas besvikna uppror mot den bolsjevikiska partidiktaturen 1921, och matrosernas försvar av ikoner i Sankt Nikolauskatedralen.

Vad var Gammal-Rysslands roll i U-137:s grundstötning? Navigationsexperten heter som bekant Josef Avrukevitj, en gåtfull officer som hade högre grad än U-137:s befälhavare. Han skall enligt Ola T ha lagt sig i navigeringen, och med vilje sett till, att U-137 gick på grund. Mycket är oklart i Ola T:s tes. Han skriver: ”Kanske var också Avrukevitj lurad. Vi vet inte fullt ut vad som hände och vilken roll Avrukevitj kan ha haft.” Men Ola T fastslår att ”Det fanns definitivt kretsar inom den sovjetiska marinen, som var mer lojala mot väst.”

Hela den psyop (psykologiska operation) som på 1980-talet enligt Ola T vände Sverige bort från mental alliansfrihet till sovjethat vore alltså inte ett tvåpartssamarbete mellan Nato och Nato-anslutna parallell-Sverige, utan ett trepartssamarbete mellan Nato, Nato-anslutna parallell-Sverige, och Gammal-Ryssland! I detta vore Gammal-Rysslands insats avgörande, eftersom Gammal-Ryssland på något sätt genom Josef Avrukevitj satte U-137 på grund, vilket Nato och Nato-anslutna parallell-Sverige inte skulle ha kunnat göra själva.

Jag vill inte spekulera om varför Gammal-Ryssland skulle göra detta, utan konstaterar bara, att skribenterna på lindelof.nu har förbisett, att detta trepartssamarbete är Ola T:s huvudtes. Troligen är skribenter som vår värderade redaktör Knut Lindelöf alltför vana vid att kritisera bara Nato och Sveriges Nato-stödjare, för att observera vad som står med svart på vitt i boken. Knut L har självfallet observerat att Josef Avrukevitj vore ”lejd av USA”, men så enkelt som att Förenta staterna hade lejda agenter i Sovjetunionen beskriver inte Ola T situationen. Ett konservativt skugg-Ryssland skulle ha spelat en mycket stor roll för att forma bilden av Sovjetunionen som ett hot, inte bara i Sverige utan i andra länder, och detta skugg-Ryssland skulle indirekt ha hjälp till med en massa saker till gagn för Sveriges väst-anknutna militära inriktning, till exempel att JAS Gripen kunde får motorer från Förenta staterna, eftersom den politiska strömkantringen ytterst orsakades av U-137. Detta är ingen polemik mot Knut L, utan en intressant observation för er som läst boken och er som inte läst den.

Många i läsekretsen är övertygade av Ola T:s argument i boken. Crister Olsson frågade mig om bottensediment som skulle visa att U-137 medvetet körts fast hårdare, och om att attachéerna från Förenta staterna checkade in på hotell i Karlskrona samma kväll.

I stället för att debattera detaljer vill jag säga några ord om problem med Ola T som skribent. Jag använder bara ordet ”anmärkningsvärt”. Ola T har presenterat tankar om World Trade Center 11 september 2001. Jag upprepar inte vad jag skrivit; jag säger bara att ingen rimligen kan invända mot mitt omdöme att Ola T:s resonemang var ”anmärkningsvärt”.

Jag har också uppmärksammat, att Ola T hade ett anmärkningsvärt svagt argument mot den expertis, som först tog fram analysen att Nord Stream skulle ha sprängts med små bärbara laddningar. Dessa hederliga seismologiska forskare skulle enligt Ola T ha ”låtit sin faktainformation passa det dominerande medianarrativet att de skyldiga skulle ha varit en handfull personer i en segelbåt.” Men Ola T har ändrat sig, och håller tydligen på att infoga Andromeda-hypotesen om Nord Stream i sin Hersh-Tunander-hypotes, så den sakfrågan släpper jag här.

En annan anmärkningsvärd sak i Ola T:s metod är att pressa materialet till det yttersta. Han gör en stor sak av att marinattachén och biträdande attachén från Förenta staterna hade ett möte i Karlskrona med örlogsbasens chef kommendör Lennart Forsman mellan klockan sju och åtta på morgonen, utan att Karl Andersson visste om detta. Ola T menar att gästerna visste om allt som hände med U-137, och han menar att det är fullt möjligt att ”USA” skickade falska radiosignaler (tydligen från Sveriges territorium eller kust) för att hjälpa upp U-137 på grundet. Attachéerna ville vara på plats tidigt för att inte missa något av Sveriges reaktion (bara Lennart Forsman var i maskopi med Nato enligt Ola T, inte Karl A eller andra underlydande). Det är så ursvenskt att göra en poäng av att gästerna mottogs ”före ordinarie arbetstid” av Lennart Forsman. Förenta staternas militär är inte kända för att ligga och dra sig. Höstsolen hade redan gått upp klockan sju. Att slå dank i ”Pinan”, som Karlskrona plägar kallas (min bror låg på Stumholmen) var kanske inte deras prioritering. Och Karl Andersson var kanske inte inne i flottans frimureri, som jag hypotetiserat ovan, vilket ledde till överraskningen med den trehövdade samlingen officerare vid hans kontorsdörr när han anlände på ”ordinarie arbetstid”.

Med mera allvar vill jag taga upp ett anmärkningsvärt tankesätt hos Ola T, som jag inte nämnt tidigare. Jag citerar från sidorna 136 och 137 i Navigationsexperten. Jag måste citera bokens sista stycken i deras helhet:

Kvällen innan hade [Ronald Reagans marinminister John] Lehman berättat att han inte kunde säga vilka svenskar det var som var involverade i de västliga ubåtsoperationerna i svenska vatten, Han hade redan sagt till mig att beslutet om de svenska ubåtsoperationerna, som försvarsminister Weinberger hade talat om, hade fattats av CIA-chefen William Caseys ”Deception Committee”, men han ville inte säga vilka svenskar som var ”invigda”. Saken var uppenbarligen mycket känslig. ”Om jag säger det, skulle jag tvingas döda dig efteråt”, sade han. Han sade det på skämt men också på allvar.

När John Lehman den andra kvällen stod och pratade med Bengt Schuback gick jag fram till dem. Jag frågade än en gång Lehman om vilka det var på svensk sida som varit involverade. Lehman svarade: ”I have already told you, that if I tell you that, I would have to kill you afterwards.” Bengt Schuback sade då omedelbart: ”Many people in Sweden would be happy about that.” Det kom från hjärtat.

På natten sov jag inte så gott. Lehmans närmaste rådgivare hade varit Douglas Bazata, en känd ”assassin”, som enligt egen utsago var den som på uppdrag av OSS-chefen Donovan (OSS var föregångaren till CIA) arrangerade mordet på general George Patron december 1945 strax efter hans besök i Stockholm. [fotnot av Ola T: Andra har ifrågasatt Bazatas trovärdighet. När vi åkte buss upp Reitan, till Forsvarskommando Nord-Norge utanför Bodø (som leddes av befälhavaren för Nord-Norge), råkade jag hamna bredvid Schuback som förberedde sitt föredrag. Jag såg att det handlade mycket om ubåtar, men när han sedan höll föredraget annonserade han att han hade skurit ned det till hälften. Han nämnde inget om ubåtar. Han hade talat med Lehman.

Dirk Pohlmanns intervju med Karl Andersson öppnar för en helt ny analys av U-137 som jag har presenterat i denna bok. I Pohlmanns sista intervju med Karl Andersson 2016 var Andersson rädd. Han var rädd för att han skulle råka illa ut och för att han sagt för mycket. En vecka före intervjun, dagen innan Karl Andersson skulle resa till Oslo för att berätta om sina erfarenheter och slutsatser på mitt avskedsseminarium på PRIO, hade hans chef från tidigt 1980-tal, från händelserna med ”Whiskey on the Rocks”, den då 90-årige Lennart Forsman, ringt honom för att förhöra sig om han ”fortfarande var vid liv”. De hade inte talats vid på många år. De andra hade gått bort, hade Forsman sagt. Karl Andersson uppfattade Forsmans telefonsamtal som en påminnelse om att han skulle hålla tyst. Han var lite orolig för vad de kunde göra med honom. [Här slutar sista kapitlet i Navigeringsexperten.]

Jag behöver inte säga mycket om dessa anmärkningsvärda tankar hos Ola Tunander och Karl Andersson. Att överhuvudtaget nämna den galna konspirationshypotesen om ett mord på George Patton, och det i och för sig konstiga faktumet att Douglas Bazata varit anställd hos John Lehman, trots Douglas Bazatas befängda lögner 1979 om en Patton-konspiration, det är en ”anmärkningsvärd” avslutning på boken: genuin rädsla för lönnmördare.

Min samlade bedömning är, att Ola Tunanders fallenhet för anmärkningsvärt annorlunda tankebanor gör det nödvändigt att kontrollera varje uppgift han publicerar in i minsta detalj, innan man använder uppgiften. Det viktigaste exemplet är hans uppgifter om flyg- och båttrafik 2022 i Europa, och över Östersjön och på Östersjön, vid tiden för Nord Stream-sprängningen. Jag har planer på att skaffa tillgång till sådana flyg- och fartygsdata, och själv se efter, om det ligger något i Ola T:s påståenden. Jag skulle vilja undersöka detta: om Ola T säger att ett flygplan flugit på ett visst datum i ett visst område, hur kan man veta, att samma eller liknande flygplan INTE gjort liknande saker många gånger under året, vilket skulle betyda, att flygningen som ser misstänkt ut kan ha en naturlig förklaring? Tills motsatsen är bevisad menar jag, att varje uppgift hos Ola Tunander måste betraktas som opålitlig och icke användbar. Det är slutsatsen, menar jag, av den komplicerade Ola Tunanders fallenhet att tolka verkligheten på ovanliga och anmärkningsvärda sätt.