Frågor till försvarsministern

Stefan Lindgren har nu gjort sig besväret att lusläsa regeringens lagrådsremiss om värdlandsavtalet. Väl att någon gör gör det. Och med anledning av att Margot Wallström (S), Peter Hultqvist (S), Pernilla Stålhammar (MP-säkerhetspolitisk talesperson) och Jakop Dalunde (MP-försvarspolitisk talesperson) i DN 2016-02-28 försökte lägga saker och till till rätta om detta formulerade Lindgren på sin blogg 8 dagar ett batteri frågor till ”värdlandsminister Hultqvist”. Jag citerar:

När jag nu läser regeringens lagrådsremiss är det vissa saker som sätter myror i huvudet och som jag ber Peter Hultqvist svara på.

1) I remissen sägs det att Sverige redan tidigare klargjort att kärnvapen inte ska finnas på svenskt territorium. Men Nato har policyn att vid t ex flottbesök inte uppge om kärnvapen finns ombord.

Hur kan Hultqvist veta att inte kärnvapen förekommit på svenskt territorium? Och hur kan han vara säker på att så inte kommer att ske i fortsättningen? Kärnvapnen berörs ju inte i värdlandsavtalet. Om det ändå anses ”stå mellan raderna” som en självklar följd av internationella traktat,
vad hindrar att man skriver ut detta förbud?

2) Anser regeringen att den avtalstext som regeringen Reinfeldt skrivit på är helig?
D v s kan inga ändringar ske, och i så fall, vad är meningen med hela remissbehandlingen?
Värdlandsavtalet berörs inte. Skendemokrati?

3) Regeringen skriver att ”vår säkerhet är nära förknippad med
våra grannar”. Ändå berörs inte med ett ord förhållandet till vårt största grannland, Ryssland. Man måste faktiskt fråga sig om Ryssland existerar; ordet nämns inte i propositionen.

Vad är det som gör att man plötsligt måste hyscha ner talet om ”det växande hotet från Ryssland” som varit ett försvarspolitiskt mantra i två år?

4) Frasen ”Nato är ledande vad gäller militär interoperabilitet” återkommer som ett försök att teknifiera förhållandet till Nato.

När blev ”interoperabilitet” med Nato ett mål för den svenska försvarspolitiken?
Var det i samma stund som FN-trupper sparkades ut från Balkan och den svenska grundlagen ändrades för att medge att svensk trupp ställs under Nato:s kommando i krigförande operationer?
Vore inte ”interoperabilitet” i FN-operationer ett mer relevant mål?

5) Regeringen skriver att ”Avtalet bygger på frivillighet mellan parterna, vilket innebär att det blir tillämpligt endast i de fall Sverige först fattar ett nationellt beslut om att bjuda in Nato för att genomföra någon form av verksamhet.”

Detta är vilseledande. Nato har självfallet initiativrätt och kan när som helst göra en begäran om att få skicka trupp till Sverige. Hur Sverige kommer att svara beror på vilka politiker som styr landet för tillfället. I dagsläget blir förstås standardsvaret JA, men i vilka lägen Sverige kan säga NEJ avgörs av maktpolitiska realiteter.

D v s problematiken blir densamma som vid de hitlertyska transiteringarna. Hade det då funnits ett tysk-svenskt värdlandsavtal hade det naturligtvis ytterligare minskat Sveriges möjligheter att säga nej.

6) Värdlandsavtalet behandlas som en serie teknikaliteter. Men redan av paragraf 1.2 framgår att den Nato-verksamhet som ska kunna bedrivas från Sverige inkluderar ”angrepp” underförstått på tredje part.

Sverige kan förvandlas till bas för angrepp på Ryssland.

I paragraf 2:1 klargörs att syftet med avtalet är att fastställa hur det ska gå till vid ”upprättandet av baseringsområden” för Nato på svensk mark.

Nato-doktrinen begränsas som bekant inte längre till försvar av medlemsländernas territorium, utan har öppnat för s k Preemptive war – förebyggande krig – mot vem som helst, i vilken del av världen som helst.

Förstår inte ministern att detta – i synnerhet i kombination med skrivningar om att Nato:s operationer i Sverige per definition ska bedrivas ”enligt Nato-doktrin” – förvandlar Sverige till en potentiell bundsförvant till Nato i ett angreppskrig mot tredje land?
Är det inte just en sådan möjlighet som alliansfriheten avser att utesluta?

Ja, det är helt avgörande frågor för Peter Hultqvist att svara på.