Från Charlottesville till Palestina: fortsatt nigger, fortsatt arab

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag hörde JayZ:s ”The Story of OJ”. Jag klev in i en taxi och chauffören, en ung svart man spelade musik och den här låten började. ”Den låten är kraftfull!” utbrast jag spontant. ”Det är den mest kraftfulla rap-låt jag någonsin har hört”, svarade den unge mannen. Han spelade den sedan om och om igen och vi sveptes båda in i en konversation om rasism i Amerika och hur lite folk vet och hur lite folk bryr sig.

Jag har precis återvänt från Jerusalem när jag skriver dessa ord och jag kan inte låta bli att se likheterna mellan USA och Israel – vad en del kallar de ”gemensamma värderingarna” i dessa två länder. Båda är brutala, oursäktligt rasistiska, kolonialistiska regimer som blomstrar under täckmanteln av att vara liberala demokratier.

Alla förtryckta människor har en sak gemensamt: en önskan om att leva normala liv, att vara en del av samhället och njuta av de fördelar som samhället erbjuder de privilegierade. Men i rasistiska samhällen är det inte möjligt. Rasistiska samhällen vill alltid frigöra sig från den andra och oavsett hur mycket den ”andra” försöker, kommer de andra aldrig att tillhöra – han och hon kommer alltid att förbli en nigger, en smutsig arab, eller vad den andra än kan vara. Det är därför det finns motstånd. Det är också därför förtryckarregimerna är så rädda för allt som kan legitimera kraven på rättvisa för de andra.

En ung palestinsk kvinna, som också är israelisk medborgare, åkte spårvagn i Jerusalem och mitt emot henne satt två kvinnliga israeliska soldater. När en av soldaterna placerade sina kängbeklädda fötter på sätet bredvid den unga kvinnan bad hon henne att ta bort dem och sa att det var olämpligt. Denna förfrågan utlöste en spärreld av svordomar och hot och naturligtvis togs den unga kvinnans identitet som ”arab” upp på det mest rasistiska och nedsättande sätt. Naturligtvis blev hon skrämd av denna erfarenhet och än mer chockad över att, trots att hon var israelisk medborgare och talade hebreiska och verkligen inte var annorlunda än vilken som helst judisk flicka, så var allt hon var i det ögonblick en smutsig, liten arab.

Den här unga kvinnan kommer från en så kallad ”blandad stad” där judar och palestinier bor i samma stad, men fortfarande separerade och ojämlika, och ändå medborgare – hon levde under föreställningen att genom att vara en ”bra” medborgare och en ”bra” arab så skulle hon inte utsättas för hat och rasism. Hon var inte en palestinier från Gaza eller Västbanken och var inte besvärlig på något sätt för staten Israel. Och ändå, när hon tyckte att det var säkert att höja rösten, sattes hon omedelbart på plats. Onödigt att påpeka att om hon hade varit man och judisk så hade soldaten aldrig placerat sina kängor på sätet överhuvudtaget. Och ja, israeler och palestinier kan omedelbart skilja ut de ”andra”, så dessa soldaterna visste säkert att den här unga kvinnan var arab och var helt bekväma med att smäda henne offentligt.

JayZ sjunger,

“O.J. like, ’I’m not black, I’m O.J.’ Okay

Light nigga, dark nigga, faux nigga, real nigga
Rich nigga, poor nigga, house nigga, field nigga
Still nigga, still nigga.”

Dessa två ord, ”Still nigga, still nigga” hemsöker oss och är smärtsamt sanna. De är svaret till alla dem som hävdar att det har skett en förändring i Amerika, att det inte längre är en bördig odlingsplats för rasister och mördare. Men ”Still nigga” är varför amerikanerna tillåter fängslandet och det urskillningslösa dödandet av svarta att fortsätta, och varför de accepterar massdödandet av araber och muslimer och förstörelsen av arabiska och muslimska länder som en nödvändighet.

Eftersom en ”nigger” och en arab eller muslim eller mexikan i slutändan är ”still nigga”. I samband med Palestina, och den unga palestinska kvinnans historia på spårvagnen, är ”fortsatt arab” vad hon fick höra av de två kvinnliga soldaterna och hon ska veta sin plats och den platsen ger henne inte rätten att höja sin röst. Precis som svarta i Amerika har sektionerats och delats upp i olika kategorier, som JayZ beskriver så smärtsamt, så har också palestinierna sektionerats och delats upp och definierats av Israel. I USA är de alla ”Still Nigga” och i Palestina är de alla, enligt israeliska regler, ”fortsatt araber”.

En palestinsk vän sa nyligen till mig att han har en teori om varför Israel har svårt att lita på palestinier och tro att palestinierna är uppriktiga när de säger att de vill leva i fred. Hans teori var att på grund av Förintelsen kan judar inte längre lita på någon och därför måste palestinierna jobba hårdare för sin sak och hjälpa judarna på vägen. Detta är en intressant teori och pekar på den oändliga optimism och tro som palestinier, eller åtminstone denna palestinier hyser om sina förtryckare. Men det kunde inte vara längre från sanningen.

Anledningen till att Israel avvisar palestinska erbjudanden om fred har inget att göra med förtroende eller Förintelsen. Det är av samma skäl som USA inte erkänner de ovärderliga bidragen från de svarta i USA och deras rätt till skadestånd. För om de accepterar detta kommer de inte längre att kunna döda dem. Att acceptera de andras legitimitet, avlegitimerar det systematiska förtrycket. Det strider mot årtionden, ibland århundraden, av argument som försöker ge förtryckaren legitimitet.

De senaste händelserna i Charlottesville, Virginia, har fungerat som väckarklocka för en del amerikaner, vissa säger att det beror på att en välmenande vit kvinna dödades. Likartat med när en jude dödas i Israel väcker det uppmärksamhet i världen, medan palestiniernas död är så vanligt förekommande att få bryr sig om att ens rapportera det.

Samtidigt som man kan tycka att det faktum att Amerika river statyer och symboler från sitt rasistiska förflutna är en bra idé, kanske man kan överväga att behålla dessa statyer och flaggor för att påminna människor om att deras vanhedrande förflutna verkligen inte är i det förflutna utan är fortfarande väldigt mycket närvarande, och att detta här är Amerika. Som den nu bortgångna, stora sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba, även känd som Mama Africa, sa: skillnaden mellan apartheidregimen som existerade i Sydafrika och Förenta staterna är att den sydafrikanska regimen erkände sig vara en rasistisk apartheidregim.

Förenta staterna låtsas fortfarande att den inte är det.

…
Originalartikeln i American Herald Tribune 21 augusti 2017

Svensk översättning: Kjersti Rekve