Josef Nilsson är ökänd i den svenska fackföreningsrörelsens historia. Gule Josef kallad. En splittrare och arbetsköparlakej. I början på förra seklet ankom han Sandviken i syftet att starta en gul fackförening. (Gul i motsats till röd.) Styrd av arbetsköparen.
De fackligt medvetna metallarna hade förvarnats om att gulingen var på ingång. Han hann knappt kliva ned från tåget på Sandvikens järnvägsstation innan han resolut jagades bort under hugg och slag.
Sedan visade han sig aldrig mer i Sandviken. Metalls avdelning 156, således ett högt organisationsnummer inom förbundet (sent kom fackföreningen till), kunde bildas.
Företaget befarade att man fått in socialismen och hatet bakom grindarna till det ”idylliska” klassamarbetsbruket. Jag skrev om detta i min avhandling Från Konsul Göransson till MBL (1979). En avhandling om vad som hände med det lokala facket, från kamporganisation till medlemsoberoende, jag försökte kartlägga bakgrunden utan att driva förenklande förräderiteser. Rönte hård kritik från de maktfullkomliga inom LO, bland dem självaste ordföranden Gunnar Nilsson.
Byggnadsarbetarna har drivit kampanj mot utifrån kommande, oorganiserade arbetare eftersom de medverkar till att lönerna dumpas och arbetsvillkoren försämras, under parollen: Gå med i facket eller åk hem! De kampanjande beskyllts för främlingsfientlighet. Som kunde det reduceras till det.
Från mitt köksfönster noterar jag långtradare, de flesta registrerade i Bulgarien och Rumänien, utanför Gevalia. De kan stå där i flera dygn medan det väntas på lastning och att få checka ut. Förarna sover i bilarna. För att vakta dem mot stölder.
Många gånger trafikfarliga fordon med allvarliga brister. Det förekommer dessutom att chauffören använder flera körjournaler för att lura polisen vid kontroll.
Jag utgår ifrån att förarna har F-skattesedel. Vet att de tjänar uselt. Ett minst sagt torftigt liv, långt hemifrån. Jag ser tomburkar, efter måltider som intagits i hytten, slängda utanför bilarna, observerar chaufförer slå ihjäl väntetiden med hjälp av sina iPads.
Var är Transport? (Att de EU-krypande politikerna ger blanka f-n i detta, bara att konstatera.) Varför gör de ingenting? Var är solidariteten? Facket bakbundet av EU-direktiv?
Plus att det är känsligt i denna förvridna samtid. Kan framkalla demonstrationer. Även i Gefle gott om den politiska korrekthetens pappenheimare som inte tänker längre än näsan räcker.
Jag tipsade min bekant, dåvarande nyhetschefen på Gefle Dagblad, föreslog det skulle göras ett reportage, intervjua förarna om deras villkor. Hon tackade för tipset. Sedan hände ingenting. Känsligt att ta i även för henne uppenbarligen.
Så – ingenting händer. Dumpningen fortsätter och de utifrån kommandes eländiga situation. Samtidigt som den svenska åkerinäringen inte har en chans att konkurrera.
Att särbehanda dessa utifrån kommande, lämna dem ifred, är att ta i från dem deras eget ansvar. De vet vad de gör, oavsett vilka motiv som anförs. De dumpar och försämrar – för alla. De är inga offer. Klart att de inte skall särbehandlas.
Det värsta är inte ”bara” förarna som är oorganiserade. I den växande gigekonomins spår vinner facket inga medlemsskaror, finns ingen solidaritet. Och meningslöst uppmana ”åk hem!”.
Idag skulle avhandlingen heta Från Konsul Göransson till gigekonomin med underrubrik Intet nytt under solen.
Foto (Facebook): Valhalla i Sandviken, där Metalls avdelning 156 konstituerades 1906. I närvaro av representanter för företagsledningen (!).
Du skriver 1979.
Det var – trots allt – en bra tid i spåren efter gruvstrejken 1969, som följdes av reformer på arbetsmarknaden; typ LAS o MBL. Och inte minst i sammanhanget fanns den omstridda frågan om löntagarfonder som riksdagen beslutade om på tidigt 1980 tal.
Därefter har det mesta som berör arbetarnas inflytande på arbetsmarknaden gått i moll. Och stegvis har inflytandet på våra arbetsplatser överlåtits till bemanningsföretagens krassa tillämpning av lagar och avtal.
I Helsingborgs Dagblad 17/12 läser jag en artikel om ett företag som etablerat sig i Bjuv på den nedlagda Findusfabrikens område, där det framgår att anställda av ett bemanningsföretag, packar matkassar under minst sagt miserabla arbetsförhållanden.
Och då tänker jag.
”Var blev ni av ljuva drömmar”!
Något har gått galet snett
ty detta borde aldrig skett
då det fanns på historisk grund
en tanke stabil och sund.
En tid när jämlikhet stod sig stark
på rättvisans solida mark
som ett mänskligt, värde tryggt
väl med omsorg byggt.
Därtill en tanke stilla.
Hur kunde det gå så illa,
när dessutom SD tagit främsta plats
i Bjuvs demokratiska palats?
Därtill en tanke stilla.
Hur kunde det gå så illa,
när dessutom SD tagit främsta plats
i Bjuvs demokratiska palats?
Ok!
Men varför detta, i grunden socialdemokratiska, negativa framhävande av SD som något negativt? Det är inte SD som gått i första ledet för att få igenom att Sveriges välfärd raserats sedan ett antal årtionden. Det har S gjort. Det är inte SD som gått i första ledet för att på kortast möjliga tid få igenom en Natoansökan utanför alla övliga demokratiska processer. Det har S gjort. Det är inte SD som gått i första ledet för att ställa upp på olagliga sanktioner mot bland andra Ryssland. Sanktioner som nu lett till att jag nästan dagligen på public service eller i tidningarna ser och läser om, hur framför allt personer ur arbetarklassen, men även småföretagare, t o m öppet gråter för att de inte längre klarar av vardagskostnaderna på grund av inflation, räntehöjningar och försämrade försörjningsmöjligheter. Det är SAP (Socialdemokratiska Arbetarpartiet) som står i främsta ledet för detta. Det är inte SD som raderat allt tal om socialism ur sitt partiprogram, eftersom det aldrig funnits något. S har däremot gjort det och har därmed klart visat vad partiet väljer i Rosa Luxemburgs berömda ord ”socialism eller barbari”. Det är gule S som är bland de mest aktiva i kampen för att försämra för det svenska folket.
Alla utpekanden av SD som det stora hotet, pekar samtidigt ut alla arbetare som korkade när de lämnat S för SD.
Nu sitter SD i baksätet på bilen Sverige, men har samtidigt också en fast hand på ratten (mycket skickligt!).
Kritik mot SD kommer säkerligen. Den kommer när vi får se vad deras delgrepp om ratten lett till. Men detta grepp kommer inte på ett bra tag att få lika negativa konsekvenser för det svenska arbetande folket som S:s nästan femtioåriga missgrepp haft. Dessutom kan det inte dröja några årtionden innan Sverige hamnat i ett så bedrövligt läge att svenskar, liksom engelsmän, holländare, tjecker med flera, genom strejker och demonstrationer säger att nu får det vara nog.
Bertil C!
Mina sista versrader var ägnade som en tankeställare, adress Socialdemokraterna.
Såklart kan inte SD ta ansvar för vad varit över tid och att samhällsutvecklingen inte blev som SAP:s föregångare tänkte sig. Men att helt sätta sig till doms över något enskilt äldre parti i fråga om utvecklingsskeenden, som exempel SAP, är inte helt enkelt att göra med några korta rader i en föränderlig värld där marknadskrafter driver sina intressen som inte alltid är i takt med vare sig sociala rättviseförhållanden, eller i övrigt viktiga natur och klimatfrågor.
För övrigt med uppfattning att beteckna tidigare SAP väljare, när dom väljer att rösta på SD, som korkade är helt främmande för mig, eftersom jag är väl förtrogen med dessa väljargrupper i egenskap av att varit arbetskamrat med många av dem under mitt långa yrkesverksamma liv.
Oavsett så menar jag att det är en sorglig utveckling med tanke på vad mycket positivt som varit, och vilka möjligheter det fanns, att göra så mycket bättre.
Sedan kan jag hålla med att frågan om den demokratiska processen inom SAP inför Natoansökan lämnar en hel del i övrigt att önska, liksom – enligt min mening – att man lättvindigt gav efter för L och C:s krav, att göra om arbetsrätten. Två svidande förluster för arbetarrörelsens största parti vad gäller ideologiskt viktiga kärnvärden som förmodligen sätter spår och berör vilken typ av politisk parti man kommer att vara i framtiden.
Frågan är också ; hur stort samhällsintresse av partipolitisk betydelse visar den unga generationen och då tänker jag på ett tillfälle en vanlig torsdagseftermiddag i Kallbadhusets bastu, då gubbarna vid den tidpunkten i regel passerat åldern 65 år och uppåt. Just den dagen fanns där också en jämförelsevis yngre man ca 40, som gärna med intresse deltog i vårt samtal. Bland annat uppskattade han vad samtalet innehöll, eftersom – menade han – det berörde ämnen av historiskt slag med utblick mot framtiden. Samtalsämnen som han menade var inte lika förekommande när han badade på tider då jämnåriga fanns i bastun.
Ett tecken på något? Ointresse eller finns det ett engagemang av annan karaktär hos den yngre generationen, som finner nya vägar i ny tid att påverka samhällsutvecklingen.