Från lojalism till rysshat

Elmer Diktonius JANNE KUBIK Ett träsnitt i ord, Schildt 1932. Träsnitt Tapio Tapiovaara.

En gång skrev jag texten ”Ture Nerman om Ryssland”, där jag berättade om Ture Nermans bok Svensk och Ryss som kom ut år 1946.

Ture Nerman nämner där i sitt förord ett memorial som Axel Oxenstierna skickade med de svenska ombud, som i november år 1615 var på väg att underhandla med ryssarna i Narva, där denne förklarade:

”Jag bekänner och tillstår gärna ingenting vara vår stat och fädernesland bekvämligare, nyttigare, säkrare, ja, nödigare än fred med ryssen …”

Nu har det märkliga inträffat att svensk militär och statsledningen intagit direkt motsatt ståndpunkt. Regering och riksdag synes njuta av att ha sämsta möjliga relationer med Ryssland och militärledningen ser med illa dold tillfredsställelse fram mot ett framtida krigstillstånd.

Den finske historikern och kulturdebattören Matti Klinge (1936–2023) har i sin bok Från lojalist till rysshat (1988) ett kapitel med rubriken ”Rysshatet”, där han går igenom hur detta har utvecklats i Finland med tyngdpunkt på tiden efter första världskriget.

På 1920-talet bildades i Finland Akademiska Karelen-Sällskapet (AKS) och ett i dess krets verkande hemligt brödraförbund som kallades Vihan Veljet (Hatets bröder). Dessa kretsar såg som sin uttryckliga uppgift att skapa och sprida ”rysshat”. Från dem kommer bland annat följande uttalande:

”Folket och landet bör vakna till medvetande om vilken oändlig kraft som bor i hatet. Fransmännen segrade i världskriget tack vare sitt blinda tyskhat. Hatet mångdubblade deras styrka. Huru viktigt är då inte hatet för oss, för vårt lilla och svaga Finland, det borde ju stå klart för var och en. Om vi, när timmen är slagen, med ett ursinnigt hat rusar till östgränsen, så kan ryssen aldrig ta vår självständighet från oss”.

Rysshatet uppkom i en bestämd politisk situation som uppstått när Finland lösgjorde sig från Ryssland. Mellan Ryssland och Finland hade dragits en gräns som man över huvud taget inte tänkt på under 1800-talet, och det var först efter ryska revolutionen som gränsen fick en helt ny betydelse. Från och med våren 1917 till sommaren 1918 tävlade den nationella solidariteten och klassolidariteten om en plats i många finländares sinnen.

Den finske friherren och poeten Bertel Gripenberg (1878–1947) hade en stark motvilja mot alla vänsterideologier och tog offentlig ställning för Lapporörelsen.

Han dolde på inget sätt att hans politiska hemvist fanns på den yttersta högerkanten och både under 1930-talet och under andra världskriget var han utpräglat tyskvänlig. År 1943 undertecknade han tillsammans med många andra kända finlandssvenska personligheter ett uttalande som motsatte sig en eventuell separatfred med de allierade och krävde fortsättningen av kriget vid Tysklands sida ända fram till den slutgiltiga segern.

Här nedan följer en dikt ur Gripenbergs bok GRÄNSVAKT 1903–1929:

NÄR TRUMPETEN LJÖD
Det var som att bli ung på nytt,
när krigstrumpeten ljöd,
det var som allt mörker flytt
och mäktigt blodet sjöd.
Det var liksom att kasta av
allt tungt som själen tryckt
och dränka i ett vredgat hav
allt gammalt, fult och styggt.

Det kändes som att lägga bort
sin gamla, slitna själ
och tänka enkelt, klart och kort
och vara sund och hel.
Det var att vilja endast ett,
blott det som plikten bjöd.
Det var så enkelt, skönt och lätt,
När krigstrumpeten ljöd.