1. Jag är överenas med författaren att kriget går dåligt för Ukraina trots det massiva stödet från främst USA. Idag finns det inga tecken i skyn på att Ukraina kan vinna kriget mot Ryssland. Tvärt om. Fortsatt krig innebär fler dödade och lemlästade ukrainska och ryska soldater och att Ukraina sakta mals till grus. En klok statsledning inser dessa realiteter och sätter sig vid förhandlingsbordet och försöker hitta en lösning.

   Det är alltid ett nederlag då folkrätten ersätts med nävrätten. Det gäller inte bara att ha den lagliga rätten på sin sida. Det gäller även att få rätt. Ibland kan det vara nödvändigt att vika ner sig. Man skall akta sig för att dra allt för stora växlar på historiska jämförelser.

   Idag finns det vissa likheter mellan Finlands situation i början av 1940 och dagens situation i Ukraina. Vid båda dessa tillfällen var de två länderna angripna av det ryska imperiet, som gick under olika benämningar vid dessa tidpunkter; Sovjetunionen respektive Ryska federationen. Sovjetunionens överlägsenhet 1940 tvingade Finland att den 12 mars underteckna ett fredsavtal som medförde att Finland förlorade betydande landområden. Fredsavtalet med dess för Finland hårda villkor innebar även att Finland kunde fortleva som en självständig stat. Som det ser ut på marken idag måste nog Ukraina avstå både från landområden i öster och medlemskap i Nato.

   Författaren är otydlig med att beskriva en aspekt av kriget i Ukraina som en kamp mellan stormakter och intressesfärer. En ytlig betraktelse av Ryska federationens motiv till att anfalla Ukraina den 24 februari 2022 var att hindra Ukrainas medlemskap i Nato. Detta är i och för sig sant. Men det djupare motivet var att rycka loss Ukraina ur USA:s intressesfär där Ukraina hade ingått sedan 2014. Det handlar kort och gott om stormakters kamp om intressesfärer. Ryska federationen hade vuxit sig starkare relativ USA och var därför berett att med vapenmakt rycka loss Ukraina ur USA:s intressesfär då man fick blankt nej på sina förslag från slutet av 2021 avseende en fredlig omfördelning av intressesfärer i östra Europa.

   Så vitt jag kan bedöma är man från ryskt håll inte intresserat av att ockupera hela Ukraina. Man nöjer sig med de fyra östra regionerna och Krim och ett neutralt Ukraina. På kort sikt, 0–2 år efter att ukrainakriget är slut, utgör Ryska Federationen inget hot mot övriga länder i Europa. Om Europa därefter är intresserat kan relationerna förbättras med Ryssland annars vänder sig Ryssland öster- och söderut och i detta ligger att Ryssland inte utgör något hot mot Europa på medellång sikt.

   Det blir lite komiskt då författaren hävdar: ”[D]et finns inte heller någon officiell rysk imperialistisk utrikespolitisk doktrin”.

   Stormakter brukar inte beskriva sina expansionistiska planer explicit. Det handlar som bekant om att imperialistiska planer beskrivs i termer av mänskliga rättigheter m m.

   Jag håller inte med författaren i hans skriverier om imperialism. Han skriver: ”Imperialismargumentet blir oväsentligt vid en närmare genomgång av saken i sin historiska geopolitiska kontext. Historiskt avgörande är revolutionen i Ryssland 1917 då imperiet officiellt kollapsade. Därefter är det avgörande att skilja mellan imperialism och Sovjetunionens utrikespolitik under kalla kriget som kretsade kring Warszawapakten.”

   Det är korrekt att det feodala ryska imperiet kollapsade 1917, men det ryska imperiet återuppstod under bolsjevikernas ledning då Sovjetunionen bildades 2022. Under 1920- och 1930-talen var den sovjetiska imperialismen inte mycket att skryta med. Men den sovjetiska imperialismen tog fart 1939. Polen anfölls den 17 september och därefter införlivades Polens östra delar med Sovjetunionen. Finland anfölls den 30 november och den 12 mars 1940 slöts ett fredsavtal i Moskva där Finland fick avträda betydande gränsområden i öster. Sommaren 1940 införlivades det tre baltiska staterna i Sovjetunionen. Efter andra världskrigets slut tog Sovjetunionen via Warszawapakten och Comecon militär och ekonomisk kontroll över Östeuropa.

   Författaren tillhandahåller ingen definition av vad han menar med termen imperialism. Han skriver: ”Skulle Ryssland vara imperialistiskt borde små länder utanför Nato och EU vara enklare att erövra.”

   Om man med utgångspunkt i detta skulle våga sig på en tolkning så borde en definition lyda: En stat är imperialistisk om den erövrar andra länder. Om nu detta är den rätta tolkningen så blir Sovjetunionens agerande beskrivet ovan ett bevis för att Sovjetunionen var en imperialistisk stat. En annan konsekvens blir att USA inte blir en imperialistisk stat om vi startar bedömningen kring år 1900.

   För övrigt anser jag att den är en återvändsgränd att diskutera vad som är en imperialistisk stat. Att fastställa en definition är minst sagt bekymmersamt. Det gäller till att börja med att fastställa kvalitativ, egenskaper och ageranden, och kvantitativa, mängden kvalité, kriterier. Sedan gäller det att fastställa hur dessa kvalitativa kriterier skall samverka.

2. Först och främst är det viktigt att lyfta medielogiken under åren kriget har pågått. I mångt och mycket håller du med. Men det har varit långt ifrån självklart att svensk media överhuvudtaget lyft verklighetstrogna analyser över vad som faktiskt händer i Ukraina. Istället har borgerlig media med morbidhögerns partier som hejarklack spridit en onyanserad bild av kriget orsaker, händelseförlopp och även utsikter för fred. Väldigt förenklat har borgerlig medias budskap varit, det går väldigt bra för Ukraina i kriget som måste fortsätta och alla ska hylla Nato.

   Hur som helst har media på kort tid positionerat om sig vilket framförallt handlar om att vi som vågat nyansera, debattera och lyfta kritiska perspektiv till slut fått rätt. I det arbetet har lindelöf.nu varit, skulle jag vilja påstå, ledande. Varken till höger eller vänster har media legat särskilt nära sanningen utan det är här på lindelof.nu vi kunnat nyansera debatten.

   I kommentaren angående intressesfärer framgår att: ”Ryska federationen hade vuxit sig starkare relativ USA och var därför berett att med vapenmakt rycka loss Ukraina ur USA:s intressesfär.”

   Intressesfär blir ett ganska abstrakt begrepp och intressen kan diskuteras konkret genom geopolitiska faktorer och därtill överväganden. Det absolut viktigaste i det här fallet är begränsning av Nato som ett existentiellt hot, vilket jag lyfte fram som primärt. Därutöver finns många andra faktorer inte minst den ryska befolkningen som behöver skyddas från diskriminering, förtryck, etnisk rensning o s v. Ju större andel ryssar i Ukraina desto högre grad av rysk påverkan och vilja att ha inflytande. Det är egentligen väldigt logiskt och självklart även utifrån ett geopolitiskt resonemang.

   Angående rysk imperialism har du kanske inte tagit del av de diskussioner som tidigare förekommit här. Vissa har påstått att Ryssland är imperialistiskt. Så är inte fallet vilket jag resonerat om i artikeln och därför är det viktigt att (förutom övriga delar av mitt resonemang) förtydliga att Ryssland inte har någon officiell rysk imperialistisk utrikespolitisk doktrin.

   Om jag kort ska ge mitt perspektiv på imperialism stämmer det först och främst inte vad du skriver att: ”Stormakter brukar inte beskriva sina expansionistiska planer explicit.”

   Ett exempel är Romarriket som initialt styrdes av kungar, därefter blev en republik och slutligen ett imperium som expanderade inom och bortom Europa. Där fanns en tydlig imperialistisk utrikespolitisk doktrin. I närtid hade Hitlertyskland en tydlig imperialistisk utrikespolitisk doktrin. Den byggde på ”lebensraum” och var ett expansionistiskt koncept byggd på en ultranationalistisk agenda. Lebensraum blev ett geopolitiskt mål för det imperialistiska Tyskland under första världskriget (1914–1918) och därefter under andra världskriget då Hitlers nazister styrde. Det var därmed en ideologisk princip för nazisterna att utvidga den germanska rasens territoriella sfär med målet att etablera sig som en överordnad styrande herrefolk.

   Storbritanniens imperialism utgick från ”The public law of Europe”. Europas offentliga rätt som representerade en påhittad internationell moral som uttryckte den civiliserade världens intresse och legitimerade Storbritanniens imperialism. Under 90-talet förändrades det till en principiell rätt för världssamfundet att i fredens, mänsklighetens och framåtskridandets namn intervenera i andra staters angelägenheter – USA maskerade imperialistiska folkrättsvidriga krig med så kallade humanitära interventioner.

   På så sätt kan det ta sig uttryck på olika sätt där UK och USA representerar en mer sofistikerad form av imperialism. Successivt har imperialismen förändrats och teoribildningen kring ”New Imperialism” handlar om den globala kapitalismens finansiella interventioner som en ny form av imperialism. Teoribildningen kring konceptet New Imperialism lyfter att den globala kapitalismens klassförhållanden nu är internaliserad inom varje nationalstat. Därmed är den klassiska bilden av imperialismen som ett uttryck av yttre dominans inte längre applicerbar på nuvarande förhållanden. Den nya imperialismen handlar inte längre om nationalstater utan om resursstarka grupper som utövar makt genom överstatliga institutioner.

   Under mina studier vid Linköpings universitet fastnade jag för Peo Hansen (professor i statsvetenskap vid REMESO, Linköpings universitet) och Stefan Jonssons bok Eurafrika som handlar om Europas imperialism i en postkolonial tidsepok. De länder som initialt var med och bestämde hur EU skulle utvecklas var framförallt Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA. Det skedde tätt sammankopplat och parallellt med utvecklingen av Nato. Idag är det fortfarande de här länderna som styr institutionerna. De har redan från början skapat ett institutionellt arrangemang som de fortsatt upprätthåller reglerna för. På så sätt styr de här länderna mellanstatliga relationer i väldigt hög utsträckning. I en amerikansk hegemonisk ordning finns amerikanska regler att förhålla sig till. Därmed bygger hegemoniskt styre på förhandlade och regelbaserade relationer.

   Det jag lyft är att Sovjetunionen och därefter Ryssland antingen bjudits in med armbågen eller helt enkelt körts över. I en multipolär världsordning blir den amerikanska regelbaserade världsordningen inte längre normsättande utan konkurrerar med andra ordningar. Jag får skriva ihop en ny artikel om det.

   För att avsluta kring imperialism och Sovjetunionens agerande i olika konflikter kan var och en fördjupa sig på egen hand, men jag ska ge min syn på de konflikter du lyfter. I kriget mellan Finland och Sovjet 1940 handlade det framförallt om säkerhetsintressen och att skydda ryska Leningrad som ligger nära finska gränsen. Det du inte nämner är ju att Hitlertyskland först attackerade Polen som i princip kollapsade. För den som är intresserad av detaljer går det att läsa om varför Sovjet agerade i Polen vilket skedde för att skydda den slaviska befolkningen som bodde i den östra delen av Polen. Efter slutet av andra världskriget i Europa undertecknade Sovjetunionen det polsk-sovjetiska gränsavtalet från augusti 1945 med den nya internationellt erkända polska provisoriska regeringen 1945. Därmed stämmer det helt enkelt inte att Sovjets agerande var imperialistiskt. Inte heller baserades Stalins ideologi, som var georgier, på någon ultranationalistisk rysk exceptionalism inte heller kolonialism eller ville utrota allt finskt eller polskt, som exempelvis Hitler ville utrota judar och slaver.

   Sovjetunionens agerande måste analyseras i en geopolitisk kontext, vilket skedde under världskrigen och framförallt i reaktion mot imperialistiska Nazityskland. Sovjet försökte aldrig skapa ett imperium och erövra Finland eller Polen utan det handlade primärt om säkerhetsintressen. Därför bildades Warszawapakten som en försvarsallians med målet att skapa maktbalans och stå emot Natos expansion. I grund och botten var det en kamp mellan Nato (som initialt hade nazistiska element) och Sovjet, en kamp som fortfarande lever kvar än idag. Vi ska inte glömma bort att några av Natos högre befälhavare initialt kom från att vara höga militära befälhavare för Nazityskland och var mycket nära Adolf Hitler, framförallt Reinhard Gehlen och Adolf Heusinger. Nazisterna lyfte ”Tredje riket” som benämning på Nazityskland eftersom nazisterna ansåg sig vara efterträdare till imperialistiska Romarriket (första) och Tyska (andra) riket. Nato anses vara det ”Fjärde riket” och kampen fortsätter…

3. Det var inte frågan om någon sovjetisk invasion av östra Polen 1939. Sanningen är den att den totalt värdelösa polska regimen vid den tidpunkten i praktiken var ett politiskt lik. Polen saknade helt enkelt regering efter att regimföreträdarna lagt benen på ryggen och flytt. Att den sovjetiska inmarschen var nödvändig var något som även Winston Churchill påpekade.

   Anfallet på Finland syftade enbart till att trygga Leningrads, och även Murmansks, säkerhet. Det fanns aldrig någon avsikt att lägga under sig hela landet och sovjetifiera det. Långt efter kriget berättade Molotov i samtal med poeten Feliks Chuev att en annektering av Finland hade varit en mycket dålig idé och blivit ett ”varigt sår”.

4. Mario B!
   Med anledning av din kommentar 2024-10-10 På 13:15 har jag några synpunkter

   Du skriver:
   ”Det absolut viktigaste i det här fallet är begränsning av Nato som ett existentiellt hot [mot Ryska Federationen]”.

   Delar inte din bedömning att Nato och NAatos utvidgning utgör ett ”existentiellt hot” mot Ryska Federationen eftersom innebörden av uttrycket ”existentiellt hot” betyder ett hot mot existensen av hela statsbildningen Ryska Federationen. Däremot medför Natos expansion österut att Ryska Federations inflytande i dessa områden har minskat.

   Du skriver vidare:
   ”Successivt har imperialismen förändrats och teoribildningen kring ’New Imperialism’ handlar om den globala kapitalismens finansiella interventioner som en ny form av imperialism.”

   När man använder termen ”imperialismen” som ett substantiv i singularis och bestämd form förmedlas bilden av något konkret som existerar, men frågan kvarstår: vad avses i kvalitativa och kvantitativa termer?

   Förmodar att uttrycket ”finansiella interventioner” avser kapitalexport och att detta skulle vara ”en ny form av imperialism”. Kapitalexport, ”finansiella interventioner”, är ingen nyhet. I sin broschyr Imperialismen som kapitalismens högsta stadium från 1916 skriver Lenin att en av de viktigaste ekonomiska kännetecknen på dåtidens kapitalism var kapitalexport. Lenin skrev: ”Kapitalexporten får, till skillnad från varuexporten, särskilt stor betydelse”.

   Uttrycket ’New Imperialism’ lanserades första gången i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och därför blir det i detta sammanhang missvisande eftersom man får intryck att detta skulle vara något nytt för vår tid. Men detta är av mindre betydelse. Däremot är följande formuleringen av stor intresse: ”Successivt har imperialismen förändrats och teoribildningen … handlar om … en ny form av imperialism.”
   Detta förklaras på följande sätt: ”Därmed är den klassiska bilden av imperialismen som ETT UTTRYCK AV YTTRE DOMINANS inte längre applicerbar på nuvarande förhållanden. Den nya imperialismen handlar inte längre om nationalstater utan om RESURSSTARKA GRUPPER som utövar makt genom ÖVERSTATLIGA INSTITUTIONER.” (min versaler)

   Om vi betraktar några av krigen efter det att Sovjetunionen gick i graven 1991, Irak 2003 och Libyen 2011, så var de drivna främst av USA och detta vill jag nog kalla ”ett uttryck av yttre dominans”. När det gäller ”överstatliga institutioner” som till exempel Världsbanken, Internationella Valutafonden och Nato så är det USA som har ett dominerande inflytande i dessa institutioner och inte ”resursstarka grupper”.

   Som jag påpekat tidigare tycker jag att det är bekymmersamt att försöka definiera vad som kännetecknar en imperialistisk stat. Därmed blir det meningslöst att använda uttrycket imperialistisk stat. Däremot är det synnerligen intressant att tala om en stats imperialistiska agerande i den bemärkelsen att staten strävar efter att skaffa sig ekonomiskt, politiskt och militärt inflytande utanför den egna statens gränser. Du uppmärksammar det jag påtalade i min förra kommentar att stormakter gärna förskönar sitt agerande. Du skriver: ”USA maskerade imperialistiska folkrättsvidriga krig med så kallade humanitära interventioner.”

   Detta gäller, som du påpekar, inte alla stormakter. Enbart de mest insiktsfulla. När det gäller mina exempel avseende Sovjetunionens imperialistiska politik mot sina grannar tar du detta i försvar. Det heter
   • Sovjetunionens angrepp på Finland 30 november 1939 handlade om sovjetiska ”säkerhetsintressen”. Säkerhetsintressen, faktiska eller inbillade, gav inte Sovjetunionen någon rätt att anfalla Finland 1939.
   • Sovjetunionens angrepp på Polen 17 september 1939 handlade om ”att skydda den slaviska befolkningen som bodde i den östra delen av Polen”. Påhittade eller faktiska skyddsbehov avseende befolkningen i östra Polen gav inte Sovjetunionen någon rätt att anfalla och annektera delar av Polen.

   Om det nu är ”resursstarka grupper” som utgör dagens imperialism så kan omöjligen Ryska Federations angrepp på Ukraina, införlivandet av Krim och fyra regioner i östra Ukraina betecknas som imperialism.

5. Dessa delar av Polen, Ernst Andersson, hade Polen tilltvingat sig i kriget 1920. För övrigt är det med den typen av resonemang ett felaktigt handlande av USA och Storbritannien att invadera Franska Nordafrika i november 1942.

6. Ernst A!
   ”Delar inte din bedömning att Nato och NAatos utvidgning utgör ett ”existentiellt hot” mot Ryska Federationen.”

   Det väsentliga enligt mitt sätt att se det är kanske hur ryssar uppfattar hot, inte vilken mer eller mindre klok bedömning av hotet vi gör. Deras hotbild påverkar deras agerande. Om hotet är verkligt eller inte vet de först efteråt. Vad de tror sig veta är sedan 30–40 talen att det inte är en bra idé att låta sig omringas av stater med fascistiska regimer. Det kostade 27 miljoner livet och varje rysk familj minns det eftersom varje rysk familj offrade någon.

7. Sven A!
   Hur skall en stat påverka vilka slag av regimer som omgivande stater har?

8. Sven-Eric H!
   Du skrev: ”Dessa delar av Polen, Ernst Andersson, hade Polen tilltvingat sig i kriget 1920.”

   Ryssland hade i sin tur tilltvingat sig dessa områden vid polsk-litauiska samväldets delningar. Hur långt tillbaka i tiden går din tidsgräns för att en gräns, som skapats i giltigt fördrag mellan stater, icke skall behöva hedras? Du menar tydligen, att det giltiga fördraget om Polens östgräns av 1921 icke behövde hedras enligt principen ”pactum sunt servanda” (avtal skall hållas).

   Fast jag tror inte att du har en tidsgräns, utan snarare tycker, att en politisk bedömning skall göras: de stater, statsledningar och folk, som du inte tycker om, har inte rätt till sina fördragsenliga gränser.

9. Sven A!
   Med anledning av din kommentar 2024-10-11 På 03:28.
   Jag menar att det är möjligt att ha två tankar/analyser i huvudet samtidigt:
   1. Utgjorde Ukrainas införlivande i USA:s intressesfär 2014 ett existentiellt hot mot Ryska Federationen?
   2. Uppfattade den ryska statsledningen Ukrainas införlivande i USA:s intressesfär 2014 som ett existentiellt hot mot Ryska Federationen?

   På den första frågan går det att svara Nej.

   På den andra frågan har vi inget svar. Det går bara att spekulera. Den ryska statsledningen är inga dumskallar. De är erfarna och drivna politiker. Om man låter detta synsätt vara utgångspunkt borde den ryska statsledningen ha bedömt införlivandet av Ukraina i USA:s intressesfär som ett ekonomiskt, politiskt och militärt bakslag för Ryska Federationen. Det innebar dock ingen kvalitativ skillnad jämfört med utvidgningen av Nato i östra Europa och Baltikum. Om man tror att statsledningen i Ryska Federationen främst styrs av erfarenheterna av andra världskriget kan de mycket väl ha uppfattat att Ukrainas införlivande i USA:s intressesfär 20214 var ett existentiellt hot mot Ryska Federationen.

10. Ernst A!
    1.Du skriver: ”Delar inte din bedömning att Nato och NAatos utvidgning utgör ett ’existentiellt hot’ mot Ryska Federationen eftersom innebörden av uttrycket ’existentiellt hot’ betyder ett hot mot existensen av hela statsbildningen Ryska Federationen. Däremot medför Natos expansion österut att Ryska Federations inflytande i dessa områden har minskat.”

    I USA har de uttryckligen sagt att Ryssland borde splittras, delas upp i flera små mindre delar. Från Foreign Policy 2023; “Västerländska analytiker och ryska dissidenter uppmanar offentligt till ”avkolonisering” av själva Ryssland. De syftar här på den väldiga ryska federationen, efterträdaren till Sovjetunionen som består av 83 federala enheter, inklusive 21 icke-slaviska republiker. Commission on Security and Cooperation in Europe, en oberoende amerikansk statlig myndighet med medlemmar från USA:s representanthus, senaten och departement för försvar, stat och handel, har förklarat att avkolonisering av Ryssland bör vara ett ”moraliskt och strategiskt mål. De hävdar att när Sovjetunionen kollapsade 1991 var västvärlden förblindad och misslyckades med att fullt ut utnyttja den betydelsefulla möjligheten.”

    Du framstår som extremt naiv som om USA och Nato är fina utrikespolitiska diskussionsklubbar när de i själva verket är imperialistiska, anfallsorienterade krigsorganisationer!

    Självklart är USA och Nato ett existentiellt hot och har du missat ovan bör du läsa hela artikeln väldigt noggrant och även andra liknande rapporter. Med tanke på USA:s och Natos krig under historien är det omöjligt att ignorera det uppenbara hotet. Det är inget varken USA, Nato eller du kan trolla bort.

    2. Du trasslar in dig i väldigt märkliga irrelevanta begrepp som kvalitativ och kvantitativ. Det blir inte heller bättre av teorier från 1800-talet och givetvis utgår jag inte från det. För att förtydliga är den teoribildning jag utgår från gällande ”New Imperialism” hämtat från 2000-talet och handlar om b la det som hände i Sverige 1991. Amerikaner som ägnar sig åt valutaspekulation och skapar finanskriser som alla kan läsa mer om i Proletären.

    Men USA styrs ju inte av robotar eller artificiell intelligens, utan av människor som är välorganiserade globalt och som tillsammans utgör resursstarka grupper. Det är ju de som i hög grad styr, inte bara företag, utan också institutioner och länder. Den som tror att folket styr länder genom demokrati behöver helt enkelt läsa på om hur det fungerar i verkligheten.

    3. Det är inte ett dugg bekymmersamt att definiera vad som kännetecknar en imperialistisk stat vilket jag gjort. Det är inte ett tecken på insikt att behöva maskera imperialistiska folkrättsvidriga krig med så kallade humanitära interventioner – det är ren och skär hyckleri. Dessutom behöver jag inte försvara varken Finlandsinterventionen eller Poleninterventionen eftersom vi diskuterar huruvida det var IMPERIALISM eller inte. Vilket jag argumenterade för INTE är imperialism. Efter slutet av andra världskriget i Europa undertecknade Sovjetunionen det polsk-sovjetiska gränsavtalet från augusti 1945 med den nya internationellt erkända polska provisoriska regeringen 1945. Ingen imperialistisk stat skulle göra det utan tvärtom försöka utvidga sitt territorium o s v.

    I akademiska kretsar är det helt uppenbart att den geopolitiska kontexten innefattar avgörande skeenden som världskrigen och Nazitysklands imperialism d v s interventionerna var en reaktion mot Hitler. Utan Sovjets insatser skulle stora delar av Europa förmodligen vara väldigt annorlunda och präglas av nazism, ultranationalism totalitära regimer o s v. Allt annat är propaganda.

    Du verkar ignorera den kontext och de avgörande geopolitiska faktorerna – uppenbara fakta.

11. Mario B!
    Med anledning av din kommentar 2024-10-11 På 15:50 har jag några synpunkter.

    Eliten i USA har givetvis våta drömmar om att splittra upp och kolonialisera Ryska Federationen, men de saknar medlen att förverkliga dessa drömmar. En dröm är inte samma sak som förverkligandet av ett existentiellt hot.

    När det gäller att definiera IMPERIALISM och IMPERIALISTISK STAT är jag uppenbarligen otydlig då jag menar att det är nödvändigt att definitionerna utgår från ”kvalitativa och kvantitativa termer”. Det KVALITATIVA avser egenskaper och agerande. Egenskaper avser exempelvis den finansiella sektorn i ett land. Agerande avser exempelvis att sända egna soldater till andra länder. Det KVANTITATIVA avser exempelvis storleken av den finansiella sektorn och det kan även avse hur många soldater som sänds utomlands och hur ofta. Detta är bara exempel för att förtydliga betydelsen av termerna KVALITATIVA och KVANTITATIVA i detta sammanhang.

    Så vitt jag kan bedöma har du tagit på dig uppgiften att bevisa att varken gårdagens Sovjetunionen bedrev eller dagens Ryska Federation bedriver en imperialistisk politik mot sina grannar. För att ro detta projektet iland behöver du tillhandahålla definitioner av vad du menar med IMPERIALISM och IMPERIALISTISK STAT.

    Du får ursäkta. Men jag har inte lyckats hitta några dylika tydliga definitioner från dig. Denna form definitionsexercis kan vara nog så viktig, men kan även vara en återvändsgränd då detta kan skymma andra relevanta frågeställningar. Jag syftar då på de regelverk som definierade/definierar förhållandet mellan stater då, på 1930-talet, och nu, efter 1945. Inget av dessa regelverk ger en stat rätt att anfalla, ockupera och införliva delar av eller hela stater. Grundfrågan blir då om man anser att dessa regelverk har någon relevans.

    Ospecificerade hänvisningar till uttrycken ”New Imperialism” eller ”akademiska kretsar” imponerar inte. Snarere tvärt om. Det känns som om sakargumenten tryter och då behöver man klä sig i lånta fjädrar. Ett mer tydligt tecken på att sakargumenten börjar tryta är när någon börja pådyvla meningsmotståndaren förklenande omdömen som ”extremt naiv” och ”trasslar in dig”.

12. En dålig jämförelse, Jan-Arvid Götesson. Det polsk-litauiska samväldet gick under genom den sista delningen. Det gjorde inte Ryssland. Hösten 1939 hade Polen upphört att existera som stat efter att regimen övergivit sitt folk och flytt. Landet återuppstod först efter att tyskarna drevs bort. Vid krigsslutet blev Polen dessutom kompenserat med landområden i väster.

    För övrigt finns det inga ”folk” som jag ogillar.

13. Mario B!
    Jag har två frågor. Du lägger fram uppgifter och analyser, och du vill att andra debattörer skall taga intryck av dina ord. Men har du själv vilja och förmåga att lyssna på andra? Du skrev tidigare i år en artikel om den påhittade ”Ben Gurion-kanalen”. Är du nu, när lite tid har gått, redo att skriva under på denna sammanfattning: ”En plan av israeliska ledare att bygga ’Ben Gurion-kanalen’ från Medelhavet till Akabaviken har aldrig existerat. Den tekniskt omöjliga idén finns i ett gammalt icke-israeliskt dokument, och att tillskriva israeliska ledare sådana planer är en ’anka’, som skapats på 2020-talet. Bland alla frågor, som diskuterats på lindelof.nu, är en israelisk plan på en Ben Gurion-kanal ovanlig, genom att vara 100-procentigt motbevisad.”

    Om du inte skriver under på det, är diskussion med dig icke meningsfull. Vi måste kunna medge misstag. Det gör jag. Jag trodde till exempel, att Ukrainas kil in i ockuperat område vid offensiven 2023 skulle kunna bli stor som ett litet landskap som Blekinge, i stället för att stanna på storleken av en sydsvensk kommun.

    Min andra fråga är inte en Ja/Nej-fråga. Jag har ofta skrivit på lindelof.nu, att belägg för en eventuell önskan hos ledande västliga skikt, att Ryska federationen ginge i upplösning, gärna må diskuteras och undersökas, men jag menar, att väststaterna inte har några planer på att projicera makt in i Ryska federationen, vare sig militär maktprojektion eller icke-militär imperialistisk dominans. Styrkan hos det nya östblocket (Ryssland, Kina, Iran, Nordkorea) utesluter detta. Ryska federationen är säker bakom 1991 års gränser. Att väststater gärna såge att västliga företag skulle kunna tjäna pengar i Ryska federationen är en sak, men jag ser ingen möjlighet att östliga statsledningar skulle tillåta, att Rysslands ledning tappade kontrollen, och tilläte västlig dominans och västlig kontroll av Rysslands naturtillgångar. Är icke det en rimlig analys? (Om du svarar Nej på fråga 1 förväntar jag mig ej svar.)

14. Sven-Eric H!
    Du dribblar bort frågan. Jag frågar inte om två specifika gränsändringsskeden (Polens delningar på 1700-talet och freden 1921). Jag ställde den allmänna frågan om dina grunder för att tycka, att vissa avtal om gränser inte behöver respekteras. Du menar tydligen, att Polens östgräns av 1921 inte skyddades av principen ”pactum sunt servanda”, eftersom ”Polen tilltvingat sig” områdena. Vilka framtida gränsändringar vore godtagbara, för att en part ”tilltvingat sig” områden? Vore det rätt av ett mycket starkt Kina i framtiden att genomdriva återlämnande av områden, som Ryssland tilltvingat sig från Kina, som Vladivostok?

    Givetvis visste jag, när jag skrev ordet ”folk”, att det ser konstigt ut. Jag behöll det ändå, av följande skäl. I diskussionerna på lindelof.nu skrivs så mycket negativt om några stater och länder, historiskt och i nutid, så att kritiken av stater och statsledningar i praktiken närmar sig diskriminering av hela samhällen, nationer och folk. Ukraina och Polen hör dit. Däremot uttrycks i denna publikation ofta en kärlek till staterna Ryssland och Kina, som övergår i irrationell russofili och sinofili.

15. Ernst A!
    Först och främst borde jag uppmärksammat dina härskartekniker från början och gör det nu. Du kallade mitt resonemang om officiell imperialistisk utrikespolitisk doktrin som ”komiskt”. Det här går att härleda till härskarteknikens ”förlöjligande”:
    ”Förlöjligande handlar om att visa vem det är som äger makten i sammanhanget, vem det är som äger problemformuleringsprivilegiet om du så vill (fast på ett oschysst sätt). Genom att förringa, förminska och förlöjliga.

    Vissa av härskarteknikerna är mer intressanta ur ett semiotiskt perspektiv än de andra. Förlöjligande är en av dem. Vad som ofta händer när en person blir förlöjligad är att beteckningar som inte används om andra helt plötsligt kopplas till en individ.”

    Du skriver: ”Det känns som om sakargumenten tryter och då behöver man klä sig i lånta fjädrar.”

    Återigen ett ”förlöjligande”. Om du tvivlar på att jag har en master i statsvetenskap engagerar mig politiskt med människor inom akademin och väldigt ofta rör mig i akademiska kretsar, får det stå för dig. Tvärtom har jag framfört övertygande argument med många källor, så det blir bara destruktivt att ens bemöta den här sortens härskarteknik. I folkbildningsanda delar jag istället konstruktivt med mig av något som kan få människor som läser den här diskussionen att bli mer medvetna om den nya typen av imperialism som jag lyfter:

    Beyond the Theory of Imperialism: Global Capitalism and the Transnational State.

    Eftersom förlöjligande kopplas till mig som individ är det också ett sätt att angripa debattmotståndarens karaktär. Det är inget jag accepterar under några omständigheter och att hålla god ton utan personangrepp är kutym här på forumet. Det får du ta med dig framöver.

    Väldigt kort för att förtydliga vad jag menar med ”extremt naiv”. Donald Rumsfeld försvarsminister i Bushadministrationen blev känd efter att ha sagt ”There are unknown unknowns”.

    ”Known unknowns refers to ’risks you are aware of, such as canceled flights’ whereas unknown unknowns are risks that come from situations that are so unexpected that they would not be considered.”

    Därefter kokade USA ihop att Irak hade massförstörelsevapen och vips så invaderades Irak med över 1 miljon civila mördade och en fullständig katastrof som följd. USA har också b la kärnvapenbombat Japan och historien visar att hökarna är kapabla att göra nästan vad som helst för att straffa ett annat land.

    Du skriver att eliten har en våt dröm att splittra Ryssland. För att förtydliga skrev jag att du noggrant skulle läsa artikeln och liknande rapporter, vilket du inte verkar ha gjort, så jag klistrar återigen in från Foreign Policy 2023; ”Västerländska analytiker och ryska dissidenter uppmanar offentligt till ’avkolonisering’ av själva Ryssland. De syftar här på den väldiga ryska federationen, efterträdaren till Sovjetunionen som består av 83 federala enheter, inklusive 21 icke-slaviska republiker. Commission on Security and Cooperation in Europe, en oberoende amerikansk statlig myndighet med medlemmar från USA:s representanthus, senaten och departement för försvar, stat och handel, har förklarat att avkolonisering av Ryssland bör vara ett ’moraliskt och strategiskt mål’. De hävdar att när Sovjetunionen kollapsade 1991 var västvärlden förblindad och misslyckades med att fullt ut utnyttja den betydelsefulla möjligheten.”

    Det du kallar en dröm är alltså ett konkret strategiskt mål som Commission on Security and Cooperation in Europe, en amerikansk statlig myndighet med medlemmar från USA:s representanthus, senaten och departement för försvar, stat och handel, stödjer. Det är oerhört stor skillnad mellan en dröm och ett konkret strategiskt mål. Att kalla det dröm är ju att grovt bagatellisera den amerikanska imperialismen.

    Intressant vore om Ryssland hade sagt att de vill splittra USA i dess delstater och avkolonisera landet, vad skulle media sagt då, jo att det är brutal och farlig imperialism – ETT EXISTENTIELLT HOT MOT USA.

    Det jag menade med ”trassla in sig i begrepp” handlar ju om att du skriver om kvalitativ och kvantitativ utan att varken förklara eller sätta dem i ett sammanhang.

    Vad jag menar är att begrepp har ju ingen som helst relevans om de inte sätts i ett sammanhang, vilket du inte tycks vara beredd att göra. Att sätta begrepp i ett sammanhang d v s en geopolitisk kontext med avgörande geopolitiska faktorer, bidrar till att analysera verkligheten. INGET händer i ett vakuum. Isolering av enskilt agerande har ingen som helst relevans och blir missvisande.

    Att exempelvis framställa attacken 7 oktober som att alla palestinier är terrorister blir ju väldigt missvisande, när kontexten tas i beaktande d v s decennier av israelisk brutal apartheid. Vi måste vara medvetna om vem som anser sig vara överordnad i sammanhanget, d v s att Israel anser sig ha rätt att förtrycka och mörda palestinier (underordnade) samt sätta etiketter som terrorister på individer eller organiserade grupper som vågar göra motstånd. Samma mönster ser vi i fallet USA (överordnad) och dess motståndare (underordnad). Det är också ett tecken på imperialistiskt beteende.

    Det finns givetvis en geopolitisk kontext med avgörande faktorer. Därför hänvisar jag läsaren till att göra sig medveten om att Nazityskland först attackerade Polen som i princip kollapsade. För den som är intresserad av detaljer går det att läsa om varför Sovjet agerade i Polen, vilket skedde för att skydda den slaviska befolkningen som bodde i den östra delen av Polen. Efter slutet av andra världskriget i Europa undertecknade Sovjetunionen det polsk-sovjetiska gränsavtalet från augusti 1945 med den nya internationellt erkända polska provisoriska regeringen. Som sagt skulle en imperialistisk stat aldrig lämna tillbaka land eller liknande utan tvärtom försöka expandera.

    Därmed stämmer det helt enkelt inte att Sovjets agerande var imperialistiskt. Inte heller var Sovjet en imperialistisk stat. Stalins ideologi (han var georgier) baserades inte på någon ultranationalistisk rysk exceptionalism, inte heller kolonialism eller på att han ville utrota allt finskt eller polskt, som exempelvis Hitler – som ville utrota judar och slaver.

    Sovjetunionens agerande måste analyseras i den geopolitiska kontext som rådde under världskrigen och som en reaktion mot imperialistiska Nazityskland. Sovjet försökte aldrig skapa ett imperium och erövra Finland eller Polen, utan det handlade primärt om dess säkerhetsintressen. Därför bildades Warszawapakten som en försvarsallians med målet att skapa maktbalans och stå emot Natos expansion.

    Den här diskussionen har tjänat sitt syfte och varit folkbildande. Det känns inte som något substantiellt nytt har framkommit. Och är det någon annan som vill diskutera kommer jag lägga min tid på det d v s inte förlänga just den här diskussionen.

16. Mario B!
    Med anledning av din kommentar 2024-10-12 På 11:07.

    Jag ser egentligen inget nytt i din argumentering gällande sakfrågorna. Jag noterar att du känner dig förlöjligad genom att jag använde termen ”komiskt” och uttrycket ”lånta fjädrar”. Eftersom du känner dig förlöjligad ber jag ber så hemskt mycket om ursäkt.

    Avslutningsvis. Jag tvivlar inte på att du har ”en master i statsvetenskap engagerar mig politiskt med människor inom akademin och väldigt ofta rör mig i akademiska kretsar”. Men detta ser jag inte som särskilt relevant för att bedöma om dina påståenden är korrekta eller ej. Än mindre imponerar det på mig.

17. Nej, Jan Arvid G, jag ”dribblar inte bort frågan”. Jag slog fast att Polen hade upphört att existera som statsbildning 1939 och återuppstod inte förrän 1945. I och med det hade alla tidigare avtal mellan Sovjet och Polen upphört att gälla. Inte svårare än så.

18. Sven-Eric H!
    Polen upphörde inte som statsbildning 1939. Det ockuperade Polens regering i exil erkändes av många stater.

    Men nu skall jag sluta tala om sådana sakfrågor, och skriva en betraktelse över ”Mitt liv med lindelof.nu”. Jag började skriva här 2018. Jag stötte på många för mig okända namn, till exempel Sven-Eric Holmström. Jag tänkte ”Oj, här finns en självständig tänkare, som säkert är bra på ryska, och letar fram en massa häpnadsväckande saker om Josef Stalin med mera.” SEH var blott en av flera skenbarligen intressanta skribenter.

    Eftersom jag vill ha fram oväntade möjliga sanningar tänkte jag, att detta vore en publikation att läsa och medarbeta i. Nu har jag ändrat uppfattning om det mesta i lindelof.nu. SEH, till exempel, är bara en konstig människa som upprepar vad andra konstiga människor som Grover Furr och Jurij Zjukov har skrivit, och lägger till sina egna konstigheter.

    Så är det med de flesta skribenter i kretsen kring lindelof.nu, FiB/K, 8 Dagar, och andra fora för personer som stöder den imperialistiska politiken från det nya östblocket, i tron att de motarbetar västlig imperialism. Nästan inget av värde finns på denna kant i sakfrågor. Men jag hänger med, för att bidraga till det materiella förverkligandet av yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen.

19. Jan Arvid G!
    Trevligt att du varit hemma i Sverige och var inbjuden till Knut L och hade ett samtal. Tack för frågor och nedan väljer jag inte att svara ja/nej utan med resonemang vilket ger uttryck för olika perspektiv och förtydligar vad jag menar.

    1. Givetvis tar jag intryck och det är ju en lärprocess där inget är statiskt utan ständigt föränderligt. Därför kan en analys behöva uppdateras med tiden. Svårt att tolka syftet med att ta upp Israel-Palestinaartikeln mer än att du försöker klistra på mig en etikett d v s försöka få mig framstå som om jag avsiktligt försöker förmedla en falsk berättelse av situationen i Gaza. Oavsett om det var avsikten eller inte fastnar du tyvärr i antagonismen mellan ”de som har rätt eller fel”. Min ambition är främst att bidra folkbildande och analysera olika situationer.

    Gällande Israel-Palestinaartikeln är ju konflikten långt ifrån över och det återstår att se om Israel lyckas erövra hela Gaza och vad de då bestämmer sig för att bygga. Redan nu finns läckta dokument om att Netanyahu planerar skapa någon sorts ”smart stad” i Gaza med frihandelszon och enorma investeringar i allt från hamnar, järnvägar m m. En kanal har inte nämnts hittills. Samtidigt går det inte att utesluta något förrän Israel faktiskt bestämt sig för att de har byggt färdigt (om den dagen kommer). Analysen var skriven utifrån ett retrofuturistiskt perspektiv d v s jag hämtade inspiration om hur dåtidens sionister tänkte och vad som rapporterats ligga till grund som inspiration för dagens Israeliska regerings infrastrukturprojekt. I slutändan får vi tålmodigt följa händelseutvecklingen och helt enkelt se vad som händer i Gaza. Vad Israel kommer bygga eller inte återstår alltså att se. Personligen tror jag det beror på olika faktorer vilket jag analyserat i artikeln. I övrigt hänvisar jag till min artikel och mina argument i efterföljande diskussion som finns i anslutning till artikeln. Eftersom den diskussionen är väldigt utförlig och senast publicerade artikel handlar om Ukraina kommer jag inte diskutera Israel-Palestinakonflikten mer just nu.

    2. I grund och botten är din första fråga en svår nöt att knäcka d v s det är svårt att i en kort kommentar eller till och med lång artikel försöka komma fram till exakt hur mycket makt USA och Väst vill ha över Ryssland. Det är ganska stor skillnad mellan vad USA vill och vad europeiska stater vill så att klumpa ihop USA med EU blir missvisande. Därutöver beror det nog ganska mycket på vem som är president i USA. Det är stor skillnad mellan Bush och Trump gällande utrikespolitiken. Republikanerna har förändrats. Men det är helt uppenbart att i alla fall USA inte är på väg att ompröva sin utrikespolitik särskilt mycket även om Trump anser sig ha goda relationer med Putin, har träffat Nordkoreas Kim, anser sig själv vara tuff och kan nå fred i Ukraina på 24 timmar o s v. Det är mer eller mindre ett uttryck för hybris.

    Dessutom finns en ”djup stat” där personer sitter väldigt länge oberoende på vem som är president och det är inte lätt att förändra USA:s inriktning. Utgår du från Mearsheimer är han inne på att USA kommer vara en regional, istället för global stormakt i framtiden. Inrikespolitisk polarisering, enormt hög statsskuld, av-dollarisering, multipolär världsordning, misslyckade krig, utbredd fattigdom tycks vara faktorer som kan innebära att USA skiftar fokus – från en interventionsorienterad utrikespolitik, till att hantera interna kriser – för att därefter återigen skifta fokus till interventionsorienterad utrikespolitik. Den drivande faktorn är tillväxt inom ramen för det globala systemet d v s resursstarka grupper i USA kräver ”erövring av nya länder” för att kunna exploatera nya marknader globalt.

    Som jag skrev i kommentaren kring Foreign Policy 2023; “Västerländska analytiker och ryska dissidenter uppmanar offentligt till ”avkolonisering” av själva Ryssland. De syftar här på den väldiga ryska federationen, efterträdaren till Sovjetunionen som består av 83 federala enheter, inklusive 21 icke-slaviska republiker. Commission on Security and Cooperation in Europe, en oberoende amerikansk statlig myndighet med medlemmar från USA:s representanthus, senaten och departement för försvar, stat och handel, har förklarat att avkolonisering av Ryssland bör vara ett ’moraliskt och strategiskt mål’. De hävdar att när Sovjetunionen kollapsade 1991 var västvärlden förblindad och misslyckades med att fullt ut utnyttja den betydelsefulla möjligheten.”

    Det är alltså ett strategiskt mål och det finns många fler artiklar och rapporter som uttryckligen visar att USA både vill splittra Ryssland och även exploatera möjligheterna därefter. Jag tror inte det strategiska målet kommer förändras varken på kort eller lång sikt. Enligt USA är Ryssland ett hot mot deras hegemoni och därför vill de bryta ner ”hotet”.

    Ditt andra resonemang om att östländer t ex BRICS utgör en motpol och stödjer Ryssland så håller jag med. Återstår att se om BRICS blir en union med försvarsgarantier någon sorts Nato-liknande konstruktion fast utan imperialistiska mål d v s en försvarsorganisation. Då minskar ju sannolikheten drastiskt för en storskalig amerikansk intervention i Ryssland men går inte att utesluta. Ett mer realistiskt scenario är proxykrig likt Ukraina kombinerat med att försöka destabilisera Ryssland inifrån. Jag tror varken Trump eller Harris har kapaciteten att genomföra en sådan strategi och därför får nog Ryssland också en ganska lugn övergång mellan Putin och hans efterträdare. Sannolikt blir det alltså inte ett scenario med Sovjet 2.0, d v s Ryssland kommer troligtvis inte splittras p g a intern svaghet.

20. Slutreplik då om Polen. Polen upphörde som statsbildning i och med att regimen flydde och landet delades upp. Exilregeringens legitimitet kan åtminstone på det sätt den kom till ifrågasättas.

    Jag har aldrig blivit kallad ”konstig”. Skulle gärna se att du utvecklade det.

    Zjukov har varit en pionjär då det gäller Stalinforskningen i Ryssland. Dessvärre gick han bort 2023.

    Vad gäller GF så nöjer jag mig med att citera en amerikansk skribent: ”Hans verk är fängslande och revolutionära i sina slutsatser. Det är upp till de som inte håller med honom att göra samma typ av noggrann forskning.”

    Att söka fakta ur primärkällor är att föredra framför att bygga sin uppfattning på vad den och den skribenten eller skriftställaren anser om saker och ting.

21. Mario B!
    Du blev lurad av nyligen påhittade uppgifter om israeliska ledares planer på en ”Ben Gurion-kanal”. Detta kommer att hänga som ett hot över dig i din framtida verksamhet som skribent. Om tio år kunde någon av dina framtida debattmotståndare, som inte hade läst lindelof.nu, söka bland dina tidigare texter, och då skulle denna detalj förstöra ditt anseende.

    Den som lyder råd är vis. Sluta att skriva till mig om Gaza och sionism. Det är enbart kanaldetaljen som har betydelse nu.

    Jag föreslår, att du och redaktören kommer överens om, att skriva högst upp på artikeln ”Gazakriget och planerna på Ben Gurion-kanalen”, att författaren och redaktören förstår, att uppgifterna om israelisk planering av ”Ben Gurion-kanalen” har visat sig vara fel. Ni kan gärna rensa ut bland kommentarerna också, bland annat avpublicera denna kommentar av mig.

    Eftersom detta är det enda viktiga för din välfärd, kommenterar jag inget annat.

22. Jan Arvid G!
    Oavsett vad som händer om 10 eller 50 år kommer jag vara autentisk och stå för det jag skrivit. Jag kommer sluta skriva till dig om den artikeln, vilket jag konstaterade redan i föregående inlägg. Jag rekommenderar dig, om du vill diskutera med mig, att diskutera sakfrågan d v s inga personliga omdömen eller annat irrelevant.

23. Mario B!
    Jag har diskuterat sakfrågan genom att bevisa, att israeliska ledares planer på sådan kanal aldrig existerat, vilket alla, inklusive Knut L, förstår. Du har genomgående vägrat att diskutera den sakfrågan, att inte en enda indikation finns på sådana planer, bara påhittade och lögnaktiga texter, till vilka du fogat en.

    Ett slag av personligt omdöme är vanligt och tillåtligt på lindelof.nu: ifrågasättande av förmåga att använda källor. Du saknar tydligen förmåga att värdera källor.

    Att stå för vad man skrivit är bra, fast ibland behöver man uttrycka sig så här: ”Jag står för att jag skrev detta, men jag förstår nu att viss del av min text var fel, eftersom mina källor var lögn.”

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.