Vad är fred? Den frågan har blivit högst aktuell i och med årets fredspris. Inte kan det vara åtgärder för att minska spänningarna mellan folk och samhällsklasser. Däremot är det att visa de mest nödlidande ett hånfullt grin samtidigt som man i de mänskliga rättigheternas namn garanterar att de allra värsta profitörerna får sina fordringar indrivna till sista kronan.
EU som fredsprojekt var en begriplig idé på 50-talet efter två förödande världskrig. Efter Versaillesfredens hårda ekonomiska bestraffning av Tyskaland som ledde till ett andra världskrig insågs att krig endast kunde undvikas med samarbete om de största resurserna då, kolet och stålet. Konkurrensen om kol- och stålresurserna gick mellan Tyskland och Frankrike vid den stora Maginotlinjen. Därför skapades kol- och stålunionen som ledde vidare till EG och nu EU.
Men, i Herrans namn! Kan man se dagens EU som ett fredsprojekt? Endast storksläktet [fel! strutssläktet förstås KL] – som inte önskar se världen idag utan föredrar att stoppa huvudet i sanden – kan hävda detta. Kolet och stålet har en helt underordnad betydelse i väldens industriproduktion. Dessutom ligger idag brännpunkten för jättarnas kamp om strategiska resurserna i Mellanöstern.
EU med sitt ”marknadsliberala” idéfundament kan inte bli något annat än en ny supermakt. Pengar är det viktigaste i EU-projektet. Euron var ”kronan” på verket. Men det kommer att braka samman, ju förr desto bättre. Jag föredrar en fredlig avveckling av EU, men spåren förskräcker. Inget tyder på att det är möjligt. Alltför starka ekonomisika intressen och prestige är nedplöjt i detta monsterprojekt för att det ska kunna avvecklas utan en våldsam urladdning – tyvärr.
Att 500 000 000 människor av 27 olika nationaliteter skulle kunna känna stolthet för att Thorbjørn Jagland i Norge – som inte ens är med i EU – vill skicka några miljoner kronor till EU (vilket konto kan man undra), kan bara bemötas med ett flabb. Som mycket snart stelnar i en djup olustkänsla. Känner etablissemanget verkligen inga gränser? Kan cynismen fira vilka triumfer som helst?
Tanken slår mig att årets fredspris kanske signalerar att unionen är närmare sin upplösning än vad någon av oss anat. Minns hur förvånade alla blev när Sovjetunionen rämnade. Det var otänkbart och onämnbart innan det var ett faktum.
Tidningar om eländet: DN, UNT, SvD, AB, Sysvenskan
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Thorbjørn Jagland, fredspriset, EU
Den union som just nu upplever en slags kris kanske inte existerar om några år. I grund och botten finns det inte någon äkta europeisk identitet. Att det inte finns någon äkta europeisk identitet illustrerades på ett nästan övertydligt sätt när eurosedlarna skulle tas fram. Det var omöjligt för medlemsstaterna att komma överens om vilka verkligt existerande symboler som skulle pryda sedlarna. Eiffeltornet, Colosseum, Stonehenge, Katedralen i Frankfurt, Granada etc … alla dessa symboler var alltför nationellt laddade för att alla medlemsstater skulle kunna enas om dem. Den enda lösning som stod till buds var att alla eurosedlar pryds av icke existerande byggnadsverk. Det var lättare att enas om något som inte existerar än att enas om något som finns i verkligheten. Mycket tydligare än så kan inte den imaginära europeiska identiteten illustreras.
Jag fattade inte riktigt det där med storkar som sticker huvudet i sanden. Sedan har jag mina tvivel om att marknadsliberala ideer är något att bygga en supermakt på. Det blir ett bygge på lösan sand misstänker jag. Och det gör nog EU-byråkraterna också, och försöker därför kapa åt sig alltmer makt.
Men det är marginal-anmärkningar. Läget för EU ser rätt illa ut. Fuskbygget spricker i fogarna. Men det behöver inte betyda att inte organisationen på något sätt hankar sig kvar ett bra tag till. En del hänger väl på om USA vill ha kvar EU eller inte.
Du svarar ju själv på frågan om ”lösan sand” när du säger att det ”bygger på lösan sand”. Hur det kommer att krascha och när är omöjligt att förutspå. Men det kommer – ganska snart dessutom – enligt min mening.
Skickade detta brev till chefred för Sydsvenskan
Hej!
Får strö lite salt på EUforin.
EU och dess föregångare har aldrig varit ett fredsprojekt. Kol- och stålunionen hade framför allt ekonomiska orsaker. Det verkliga fredsprojektet efter kriget hade varit
om USA antagit Stalins anbud om att ordna fria demokratiska val i hela Tyskland,
med villkoret att landet skulle bli ett självständigt, neutralt land utan krigsmakt.
Fred kunde sen slutas med den regering som uppkommit genom valet.
Efter Sovjets fall har så småningom många tabun brutits i historieforskningen och fler och fler kommer fram till att Stalins förslag var uppriktigt menade. T o m anses det att Sovjet var berett även ett tag efter att DDR uppstått. USA synade aldrig korten utan avvisade förslaget helt och hållet. Man hade bestämt sig för en annan Tysklandspolitik. Det framgår märkligt nog av vad Stig Dagerman observerade.
Hans bok Tysk höst är mycket berömd och för några månader visades en fransk film på TV som byggde på hans bok. Han rapporterade bl a att i flera byar och städer försiggick försoningssamtal mellan befolkningen och nazister som styrt över dem, men som inte begått så grova brott att kunna åtalas som krigsförbrytare.
Nu efteråt påminde det om vad som skett i Sydafrika (också i Ruanda).
Stig Dagerman gorde ännu en resa ett år efteråt i Tyskland. Då var dessa samtal avskaffade av den amerikanska ockupationsmakten.
Min förklaring: Washington hade beslutat om brytning med Sovjet och satsning på västtysk upprustning. Bundeswehr blev visserligen verklighet först 1955.
Rudolf Augstein, som grundade der Spiegel, skrev i sina memoarer att han rest och intervjuat f d höga officerare i Wehrmacht och sen for till Konrad Adenauer. Denne var då tänkt att väljas till Västtysklands första kansler. Augstein blev mycket väl mottagen och rapporterade att militärerna ansåg att man måste ha en armé. Det ansåg också Adenauer – minst 30 divisioner! Detta skrev inte Augstein i tidningen när han gjorde reklam för Adenauer. Om han hade gjort det skulle inte folket röstat på Adenauer. Man hade haft nog av krig. Augstein ångrade sig.
EU spelade ingen fredsroll i Jugoslavien. När Slovenien bröt sig ut blev det en kortvarig strid mellan JNA och slovensk milis. Sen accepterades utbrytningen. Men när Kroatien proklamerade sin självständighet ville de flesta stater inte godkänna den utan medling och förhandlingar. Bonn bröt denna enighet och godkände (tillsammans med Vatikanstaten) Kroatien som självständig stat och övriga EU följde sedan med. Detta utlöste flera års inbördeskrig i Jugoslavien, som kunde varit onödigt.
Historien om detta kommer säkert att skrivas om i framtiden. EU:s roll blir då nog inte precis framhävd som fredsskapande.
Lite mer salt på EU-såret ger lyssning på morgonens Konflikt i P1. Många människor har i Tyskland, som tjänat på euron, inga ljusa förhoppningar om framtiden.
Tror nog att storkar vill ha något våtare, exempelvis en våtmark, än en sandöken, där det är väldigt dåligt med groddjur och småfisk. Varför inte Struthio camelus, struts, i stället?
I huvudsak mycket bra artikel, Sixten, men jag har en fråga angående sista meningen, där du säger att ”många människor har i Tyskland, som tjänat på euron, inga ljusa förhoppningar om framtiden.”
Det vanliga synsättet är väl att övergången från D-mark till euro försämrat just den tyska nationens ekonomi, även om det tyska finanskapitalet, genom sina banker, kunnat skära guld med täljknivar. Och vi har även sett att utformningen av de många ”räddningspaketen” gjorts för att detta guld ska stanna kvar i bankernas valv.
På vilket sätt menar du att ”Tyskland” tjänat på euron?
Här är filmen i sin helhet med franskt tal (76 min).
Ibland blir det roligt. Strutsen stoppar huvudet i sanden. Storken kommer med små spädbarn. Tack för dina påpekanden.
”Men, i Herrans namn! Kan man se dagens EU som ett fredsprojekt? Endast storksläktet [fel! strutssläktet förstås KL] – som inte önskar se världen idag utan föredrar att stoppa huvudet i sanden – kan hävda detta. Kolet och stålet har en helt underordnad betydelse i väldens industriproduktion. Dessutom ligger idag brännpunkten för jättarnas kamp om strategiska resurserna i Mellanöstern.”
Jag tror att perspektivet är annorlunda i de forna sovjetiska sattelitstaterna. Medlemskap i EU, som tidigare var mer av en rikemansklubb, betyder inte bara något ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Det har betydelse för dessa stater att de nu tillhör ett enat Europa istället för ett, enligt klichéerna, grått och trist östeuropa.
Det tror jag är en viktig sak med EU. Europa blir mer något sammansvetsat och enat. Fortfarande tänker vi väl i viss mån i termer av västeuropa och östeuropa. Men det där tänkandet håller på att suddas ut allt mer. Jag tror inte att denna process skulle gått lika snabbt utan en europeisk union. Skulle Ryssland inte ha större anspråk på inflytande i dessa staters inre liv än vad som nu är fallet då EU existerar?
Det är dock en sak som är lite trist i sammanhanget. Ryssland har blivit ännu nästa lite mer isolerat av att så många forna sovjetrepubliker har blivit EU-medlemsstater. Men kanske en gång i framtiden blir EU den Eurasiska Unionen istället för den Europeiska Unionen. Den som lever får se. Om du studerar balkan så verkar alla de nya nationerna där sträva efter att tillhöra unionen. Så något betyder väl EU ändå i detta sammanhang för att stifta fred och skapa gemenskap.