Syrienkriget har, trots USA:s och dess allierades ihärdiga försök att hålla igång det, sedan en tid varit på väg mot sitt slut genom en seger för Syriens folkrättsligt erkända regering och dess armé SAA. Motståndet från islamisterna är brutet. Idlibprovinsen i nordväst verkar vara deras sista fäste, som på ett eller annat sätt till sist kommer att tas över av SAA. Vi har bevittnat det sorgliga skådespelet gång på gång; i Homs, Aleppo och Ghouta, där Storbritannien med sina ”Vita hjälmar” och USA har hjälpts åt att försöka hindra freden med vapenstöd till islamisterna och fejkade gasattacker för att få det att se ut som att det största hotet mot fred är den syriska regeringen.
Fortfarande kurar några Vita hjälmar och några tusen islamistiska terrorister i Idlib, men kriget mot islamisterna är i princip över.
Men den efterlängtade freden hotas nu istället från ett annat håll.
Salih Maslem Mohamed, ledaren för både Syrian Democratic Council (SDC; syriska demokratiska rådet) och för Demokratiska Unionspartiet (PYD) twittrade i måndags (15/10) att alla som attackerar deras ”befriade” område – som nu behärskas av SDF (deras militära styrkor som bildades så sent som 2015) – i nordöstra Syrien ”kommer att möta samma slutliga öde som Daesh”. En krigsförklaring alltså.
Det var i sin tur ett svar på ett uttalande från den syriske utrikesministern Walid Muallems att den syriska arméns (SAA) – efter att operationerna i Idlib avslutats – kommer man flytta sin uppmärksamhet till området öster om Eufratdalen, samt att alla utländska styrkor i det området kränker internationell lag och skadar fredsprocessen i Syrien, vilket främst gäller USA-styrkor, men också mindre franska styrkor.
Vid ett möte med den syriska regeringen nyligen uppmanades också SDC att se till att alla amerikanska och franska styrkor skulle dras bort från SDF:s områden. Men det vore samma som att att ge upp och vika sig för den syriska regeringen, eftersom SDF är helt beroende av USA-styrkornas flygstöd.
Syrienkriget står alltså nu i värsta fall inför möjligheten att flamma upp igen, denna gång mellan kurdiska SDF (med USA i ryggen) mot SAA (med Ryssland i ryggen). Men bakom stormakterna formerar sig Israel, Saudiarabien, Iran, UAA och andra i enlighet med sina intressen. I realiteten alltså en konfrontation mellan världens två starkaste kärnvapenmakter, med de risker som detta medför.
Mot detta talar trots allt en viktig omständighet. Nato-landet Turkiet kommer knappast att acceptera ett autonomt kurdiskt område intill sin sydgräns. Här finns en spricka mellan USA och Turkiet. Men å andra sidan kan det tjäna turkiska intressen att låta kriget fortsätta och låta SAA också nedkämpa kurderna. Det är ett mycket högt och farligt spel alla spelar här.
Salih M M är en betydande person. Han har sina rötter i den kurdiska befolkningen i Kobane, han studerade i London till ingenjör på 70-talet och har arbetat i både Saudiarabien och Syrien som ingenjör. I kurdernas självständighetskamp har han varit aktiv hela sitt vuxna liv. I oktober 2013 dödades hans son i strider med al-Nusrafronten, vilket förstås var ett hårt slag. Sedan 2003 har han varit aktiv i PYD och partiets ledare sedan 2010.
När den syriska armén (SSA) lämnade nordöstra Syrien 2012, då alla krafter måste koncentreras mot islamistisk terror på andra håll i landet, tog lokala kurdiska miliser kontrollen. De har sedan organiserat sig och stärkt sina positioner, bildat SDF och startat ett ambitiöst samhällsbygge som vi nu känner som Rojava. Om Rojava har mycket fördelaktigt skrivits i svensk press. Problemet är att det i realiteten är ett hotande kurdiskt projekt mot Turkiet och i praktiken ett utbrytningsförsök ur Syrien, som inte kommer att accepteras av varken Syrien eller Turkiet. SSA strider ännu inte aktivt mot SDF, men spänningen ökar förstås när de nu hävdar att de inte tänker underordna sig Syriens regering.
Rojavaprojektet må vara behjärtansvärt ur ett kurdiskt perspektiv (demokratiskt, socialistiskt och kvinnofrigörande) och stödjas av starka krafter inom Vänsterpartiet i Sverige (det kan du läsa mer om här), men problemet är att det ger al-Assads alla fiender möjlighet att försvaga hans styre och splittra upp Syrien. USA kommer förstås som ersättning för sitt omfattande militära stöd till SDF att kräva en stödjepunkt i Mellanöstern här, vilket Iran, Syrien och Ryssland aldrig kommer att acceptera.
Fred i Syrien är således omöjlig om inte en rimlig uppgörelse – baserad på folkrättens principer – kan nås mellan Syrian Democratic Council (SDC; syriska demokratiska rådet) och den syriska regeringen om området öster om Eufratdalen.
Bra med en sammanfattning av komplexiteten i den här konflikten och som det ser ut så står vänsterfolk inför ett vägval här. Skall man stödja ett försök till en progressiv statsbildning, med tillfälligt stöd av USA, som sannolikt innebär fortsatt förödande krig, eller skall man stödja den Syriska regimens krav på kontroll över sitt eget territorium och kanske fred?
Jag tror att alla allianser med krigshetsaren USA måste förkastas och att utsikten till fred är det som måste prioriteras. Det betyder dock ett stöd även till Ryssland och president Assad, men ibland tillfredställer inte verkligheten alla ens önskemål. Ett stöd till kurderna i alliansen med USA riskerar att stärka dom i sin uppfattning som kanske visar sig vara det värsta som hänt det kurdiska folket.
Om Assad fått sin vilja igenom hade nog offensiven i Idlib genomförts, med stora förluster i människoliv. Putin övertygade Assad att istället godkänna det ryskturkiska upplägget med en demilitariserad zon och flygförbud. Rätt eller fel får framtiden utvisa.
Rysslands agerande väcker frågor. Deras trovärdighet kräver att de till sist måste sätta hårt mot hårt. Dags att skjuta ner såväl amerikanska som israeliska flygplan, som agerar regelbundet i strid med all internationell lag.
USA ut ur Syrien med andra ord. Håll ögonen på alla stormakternas intressen i området, inte minst på Kina som kommer att stå för återuppbyggnaden av Syrien.